Att vandra på utsidan; drivkraft

Att vandra på utsidan / Permalink / 12
Att spela spel kanske inte är så lyckat ifall man berättar om det på bloggen, men vad ska jag göra mina kära läsare, om inte vända mig till er? Mänskor i närheten kanske säger, men är det så pass? och som vanligt skrattar jag nja. Men hej jag heter Märta-Li, är 23 år och har gjort mitt för det här livet. Utan hopp om förbättring och utan vilja om att ta tag i det dåliga.

För det kan inte bli bra.

Ååååh jag är så cynisk, tänker vissa. Soldater i Afghanistan lever ju vidare utan att gräva ner sig i livets mörka sidor. De står på benen, jaa. Men sen då? Ser ni dem fungera i samhället? Ser ni dem leva svenssonliv, somna sött på kvällen och inte vakna en enda gång av mardrömmar om en eldsprakande himmel som ser ut som en nyårsnatt i Sverige. Nej, det ser ni inte, för det händer inte, och det är det jag menar med att det kan inte bli bra.

Bra har folk det som på sin höjd har en tenta eller en telefonräkning att oroa sig för, utan att ha utkämpat ett krig varje dag sedan de typ föddes.

Jag är trööött, jag vill sooova, leva, älska, skratta, sitta still, se på TV, be en bön och vakna som en solskensängel kl 07.30 när klockan ringer. Kliva upp, njuta av doften av nykokt kaffe, läsa tidningen i lugn och ro, klia katten på magen och sedan skutta in i duschen, för att efter det ta bussen iväg till arbetet.

Men hur!
Ni ser mig skratta, men vem ser mig dö inombords samtidigt mer än jag!?

Försöker fungera med människor, men jag vet ju inte vad som är normalt. Hur man gör, vad man säger, vad man känner.
Det är klart att min familj förstår, för dem kan jag ju alltid vara den jag är och det är normalt för dem. Naturligtvis. Men resten av världen då? Jag grät framför tjejen på arbetsförmedlingen, hon fråga vad jag vill jobba med, jag hulkade jag vill döööööööh, hon sa oj då, sitt här (försvinner) ... (kommer tillbaka)...vi gör såhär att jag hör av mig, jättebra, kanon, hörs då, heeeeeej.

Vad vill jag jobba med? Är folk inte klok? Jobba? Vet ni hur många timmar om dagen man måste vara normal då? Ordet "måste" gör ju att jag går och lägger mig på soffan och somnar. Jag måste gå ut med soporna, tårarna börjar svida innanför ögena, soffan, zzzzzzzzzzzzz...

Gud jag måste låta så arbetsskygg! Tänk alla som tror att jag är lat. Folk kanske ser ner på mig för att jag inte gör rätt för mig. Åh, jag såg ett avsnitt av Dr Phil. Någon stackars single mother var där och pratade om sin ekonomi och hur det blivit rena rama helvetet. Innan hon klivit upp, ätit frukost, bäddat sängen, borstat tänderna, duschat och sminkat sig som alla andra normala människor gör på 60 minuter utan att behöva ta gråtpaus varje kvart, så är hon helt färdig för att gå och lägga sig och sova igen. Det är som att uppleva 10 minuter på 1 minut. När dagen är slut har 10 dagar gått i våra liv, därför sover vi typ 10 ggr på en dag också, och känner oss som 230 inuti fast vi bara är 23 år gamla.

Ääääääääääär såååååååååå trööööööööööött.............



Vagga mig till glädje, snälla.

Att vandra på utsidan: 060...

Att vandra på utsidan / Permalink / 6

Egentligen är det inte alls skönt att vara hemma.
Verkligen. Inte alls. Förfärligt.
Familjen bah ååååååh vad skööööönt.

Nej?

Men jag fick mig som ett uppvaknande där nere i Turkiet.
Som en form av inre renässans. Själslig pånyttfödelse.
För det är ju inte Sundsvall som är problemet.
Det är ju Sverige. Hela landet.

Så idag fick jag ett ryck. Blocket.se ->Västernorrland ->Lägenheter->Bosvedjan.

Och se vad jag fann:


 

  

140 000:-
Hyra 2500:-/mån inkl. el.
Markplan. Altan till kissarna.
41 kvm. Nyrenoverat badrum och vardagsrum.

Så den har min familj köpt till mig.
Så jag ska kunna komma hem
.


Lång resa innan det blir bra igen hörrni.
Men från och med nu går det ju åt rätt håll i alla fall.
Alltid något.

Turkiet var underbart!!
Allah damn it.
Och jag är helt förälskad i det turkiska ögat.
Så mor köpte ett åt mig, det ska hänga innanför ytterdörren för att ge tur och trygghet och skydd.



Idag har mor dessutom avfärgat mitt hår.
Så nu är jag rödhårig.
Annorlunda kan man säga. Men fint. Jag trivs.

Jag ska hoppa i säng nu för jag har fortfarande mat och sömn-klockan inställd på turkisk tid.
Så imorse var jag uppe 07.00 (svensk tid, 08.00 turkisk tid) och nu är den 22.51 i min värld.

Jag läser en jättebra bok som min fru har lånat mig!
Honungsfällan. Ja den är spännande den, min hustru.
Jag och frugan som ska ha distansförhållande nu...det går alltid gumman!
Vi älskar ju varandra.

PUSS och godnatt på er!

Att vandra på utsidan: Vill bestämma själv

Att vandra på utsidan / Permalink / 5
Ja det här var ju som annorlunda.

Handläggare Ylva på Soc var helt fantastisk. Hon tog kopior på allt och sa det såg bra ut, hon ska handlägga ärendet färdigt innan torsdag. Sedan är det väl som inte upp till henne, utan högre instanser som fattar de avgörande besluten, men ett bra mottagande är ju absolut inget att se ner på. Hon var jättesnäll, en väldigt bra och fin människa.

Läkare Kaisa däremot, gjorde ju bedömningen att jag inte alls "känns deprimerad". "Det har suttit människor där du sitter som är mycket mer deprimerade än vad du är. Visst kan jag skriva en remiss till Andreashuset, men jag tror faktiskt inte det är någon idé, vi kan inte bota det du vill ha hjälp med...så vi säger att du jobbar 50% från och med mitten av maj då..."

Jag ger upp!

Jag fattar inte vad det är jag säger som gång på gång blir fel!

Min kurator och min förra läkare sa båda exakt samma sak, och de känner inte över huvud taget varandra, eller har någon kontakt sinsemellan: Märta-Li...du vet att du ger ett intryck av att ha allt under ganska stor kontroll va?

Min kurator: du kommer in här och det känns som om livet är frid och fröjd...men jag, som din kurator, vet ju att det inte alls är så.

Fd läkare: det känns som om du ger sken av att ha allt under kontroll, men inombords tror jag nog att du är ganska nedstämd och inte vet vad som händer.

Grattis.

Så det sa jag till läkare Kaisa.
De säger jag ser kontrollerad ut, jag har ingen aning om varför det är så.

Jamen precis!
säger läkaren.

Så hon remitterade mig, men sa det är ingen idé, eftersom jag blivit nekad två gånger innan och slarvats bort när jag väl blev intagen.
Så vad händer då liksom? Jag är ju för stor för Ungdomsmottagningen om en månad. Ska jag klara mig själv då eller? Ska jag komma tillbaka från Turkiet, kastas in i livet igen och ta plats?

Har jag berättat om resan?
Mormor och morfar har bjudit mig till Turkiet. På lördag. Två veckor.
Jag har aldrig varit utomlands med dem. Det ska bli de bästa två veckorna i mitt liv.
De betalar mat och så har jag fått 1000 lira att handla för.

Det bästa i hela livet kommer det vara...

Jag var i Bulgarien med Pappa och Cickis en gång också.
Också helt otrolig. Bara åka och någon som tar hand om mig, ser till att jag får mat tre gånger om dagen och dricka utöver det.

Läkaren frågade mig om mitt sociala nätverk. Först lät det som om jag skulle svara på ifall jag är med i A-kassan eller inte, men när jag tänkte efter så förstod jag att hon nog menar vilka människor jag har i livet. Så jag sa jag har en arbetskamrat, en granne...men mest vill jag vara ensam hemma. Så frågar hon: vet du vad det innebär? Ja, det innebär att jag slipper en massa elaka människor, säger jag och hon ser ut som: jaaa, lilla gumman...

ALLA säger likadant, ALLA!
Men det ääääär bättre att gå till arbetet.
Men jag vill VARA ENSAM. Jag vill inte lära känna nya människor och jag vill inte småprata om vädret och jag vill inte bli sårad. Kan jag få bestämma det själv? Jag vill vara hemma med mina katter, som är snälla. När jag var yngre drömde jag om en egen stuga i en stor skog, långt bort från all mänsklighet, och bara en massa snälla katter. Så blir jag stor och får inte ens bestämma det längre? Jag har försökt introducera nya människor i mitt liv, som normala människor gör, och nej, det är ingenting för mig. Människor är elaka, och så är det bara. Katter är snälla.

Och här klack det till i läkare Kaisa: Jamen det är depression.

TACK! Då har vi rett ut det. Kan vi gå vidare nu, när du tror mig?

Så skulle hon ha mig att ta blodprover. -ER. Pluraländelse.
Och här gör jag ju då det som min kurator frågar om: gör du verkligen så, och så skrattar hon och säger ja, du är rolig du...

Jag nickar och ler och håller med och så gör jag absolut inget av det.
Säger jamen så braaa, jaa, blodprov, jaa det är ju bra, TOPPEN , ett papper också, var lämnar jag det då, till labbet, kanon, jättebra, då syns vi, kanon, hörs heeeej...
Och så går jag ut genom entrén, utan att passera gå.

BLODPROV? Är hon inte klok? NU? IDAG? På en gång! NÅL i min ven. INGEN sticker något i mig. INGEN!
Jag kräks ju alltid, om jag inte svimmar först. Då kräks när jag jag vaknar på brits, med huvud nedsänkt. Kräks och grinar. Vägrar lämna över armen.

Då kan du sträcka fram armen, säger sköterskan.
Och så tittar hon lite skeptiskt på mig, för jag svarar ju jaa, okej, naturligtvis och sträcker inte fram armen.
Ja armen då, säger hon. Va? säger jag. Kom här, säger hon när hon börjar fatta och sträcker sig efter min arm, och jag säger vänligt men bestämt: nej.

Nej. Som i kvinnoförsvarskurser. Nej.

Behöver vi någon som ska hålla i handen? frågar hon. Hålla handen, tror hon jag är intim med vem som helst, tänkte jag första gången. Efteråt förstod jag ju att det handlade om: hålla HÅRT i handen. För till slut måste man ju som räcka fram den, och hon försöker lirka på det där jävla bältet. GLÖM DIN DRÖM. Inget jävla bälte här. Aldrig. Glöm. Och det får de faktiskt inte sätta på mig. Så de får hitta det de ska ha ändå, det är inte mitt problem, något jävla bälte är det inte tal om.

Så vi har några gånger då jag sliter bort armen och sköterskan säger, du får inte slita bort armen då, jag säger nej, okej och sliter bort ändå. Till slut håller en annan sköterska i armen, så att jag inte kan slita bort den och så får jag nöja mig med att grina istället. Och sen säga, ursäkta mig, och kräkas på toa. Sen har jag väääärldens äckelfeberfrossa på kvällen.

Och det här känner jag som inte för i dagsläget.

Hon ville kolla levervärden och blaha i min baconros.
Kanske hon vill, men jag vill vara ensam eller så vill jag ha ett nytt liv, kan jag få det kanske? Nej.
Man får ju som inte alltid som man vill.

Hon ska remittera mig till Mariapol.

Vad vill ni?



♥ ♥ ♥Märta-Li♥ ♥ ♥
Till top