Euphoria, forever 'til the end of time!

Allt / Permalink / 0
Men nu var det längesedan man var sjuk! Jaaaa.... hela... få se nu... 7 dagar sedan det officiella tillfrisknandet! Så jag hann ju utöva mitt sedvanliga dallrande till latinamerikanska toner en vecka i alla fall? Hela 2 pass, varav 0 med favoritinstruktören Daniel. Och nu är det dags för en omgång 2. Jag avskyr de där förkylningarna som kommer krypandes. Det börjar med ett mörkt halsont och tryckande huvudvärk som toppen på ett isberg, vid foten väntar feberfrossa, andningssvårigheter och den ständigt återkommande tanken: är det såhär det ska sluta, is this it? Förkylningar får hellre komma fort och kanske inte så smärtfritt, men ändå, hålla i sig en vecka och sedan goodbye, tack för den här gången, vi syns till hösten när sommarvärmen börjar avta, men jag vägrar klä på mig. Inte inta en och äga en hel och hållen i månader! Så jag tänkte helt sonika köra på som om inget hänt den här gången, träna äta älska och träna äta älska. Under mina långa och besvärliga 25 år på denna jord har jag lärt mig en sak och det är att det finns bara en väg och det är genom det. Men sen vilken attityd man ska ha genom det - det är det ingen som har sagt!

Jag hittade ett litet bakteriekontaminerat minfält i min kyl för några dagar sedan, ännu ett ställe där ingen någonsin dragit trasan, inte ens jag. Mäkta förvånande med tanke på min vurm för renlighet, så att säga. Ännu besynnerligare är kanske det faktum att jag fortfarande inte gjort något åt det? Jag menar, jag hittade i princip en källa till åtminstone en månads dödsångest och kräkningar och det rinner av mig som vatten på en gås? Ja, jag tittar ju naturligtvis inte på det, eftersom jag tittar nästan aldrig i min kyl, eller någon annans kyl för den delen. Ska jag ha nåt river jag upp dörren, tittar utan att se, tar det och smäller igen dörren. Glöm och gå vidare. Men det finns ju fortfarande där och vetskapen om det stör mig inte ens? Ja, jag vet att jag inte är riktigt hundra som har fobi för kylskåp, men så är jag ju inte den typen av flicka som växer på trän heller...

Det intressanta med fobier är att de är så lika varann. Tänk att människor som aldrig har träffat varandra, det måste ju röra sig om miljontals människor sammanlagt världen över som inte känner eller vet om varandra, och så utvecklar de en fobi mot samma sak? Jag menar, oavsett om det är bakterier eller duvor eller trånga utrymmen så är det ju egentligen inte det vi är rädd för, utan de sakerna har vi ju skapat en rädsla för, som ska symbolisera något annat. Det är ju inte som att ha råkat få en stöt av ett elstängsel och sedan vara rädd för att gå nära en hage i tron om att det ska hända igen. Jag har inte vuxit upp i ett grisigt hem, med föräldrar som är hoarders, samlare, jag levde inte i misär i en husvagn på en camping som liten, jag hade ett fint, rent hem och ändå står jag här 25 år in i livet och har packat ner den fobin i livsbagaget, bär det som en hög studentlitteratur på väg till skolan. Hej på dej, här går jag och är rädd. Det var länge sedan jag kände att jag kontrollerade mitt liv sett ur den aspekten, livet har alltid kontrollerat mig och renlighetsmanin har väl knappast gjort mig närvarande i nuet. Att leta smutsfällor och bakteriehärdar när man kommer in på en restaurang och ska gå på dejt är kanske knappast att njuta av livet till fullo. Det är ju att kontrolleras och inte att kontrollera. Men nu förvånar jag mig själv genom att sitta och blogga om det, istället för att stå med trasan och sprayen och vara rädd för att få det på händerna. Betyder det att jag är bättre? Att det håller på att gå över? Eller betyder det bara att... ja, vem vet? Jag tror det beror på att jag har fullt upp med att ha tankarna på annat håll och har bestämt mig för att min mamma ska få ta reda på det nästa gång hon är här...

Det är grå himmel i Bosvedjan idag... utomhus. Inomhus skin sola ska ni veta. Pray it won't fade away. Min morfar sa häromdagen att det går över. Det var förvisso inte till mig han sa det, men jag lyssnade ändå och tänkte att det här kanske är det - att gå över. Bara skrubbsåren på knäna som vet att jag har ramlat och legat, låter jag bli att titta på dem så vet inte jag heller. Om några dagar är Högeskoleprovet. Nu ska jag äta lunch. Sen ska jag plantera en blomma. Ringa några samtal. Klockan 16,45 ska jag träna. För man är bara så sjuk som man gör sig. Och allt går över. Det finns bara en väg och det är genom det. Men vilken attityd man ska ha genom det är det ingen som har sagt. Nu älskar vi!

You can tell the sun in his jealous sky that we'll walk in fields of gold

Allt / Permalink / 1
Och här sitter jag med en halväten nudelpåse och ett paket After Eight till lunch? Ska strax dra på mig gymmaroutfitten och dallra neröver till mitt första Zumbapass på fem veckor. Aj, säger jag om det. Aj för att axlarna gör ont när jag sover, ifall några veckor gått och den fysiska aktiviteten varit lika med noll, och så ett aj i förebyggande syfte, en liten interjektion inför träningsvärken jag allra säkrast kommer vakna med imorgon. Om jag fortfarande lever kl 17.45 då passet är över vill säga. Är det förresten en myt att vältränade människor inte får träningsvärk? Måste googla... Ja, det är det. Se där. Man ska inte ta bristen på träningsvärk som att man inte har tränat tillräckligt hårt. Jag har börjat få träningsvärk av att sova, nu för tiden... jag vet inte, är det bra eller dåligt? Jag tror det betyder att det är en bra idé att jag tar mig ner till gymmet ikväll, av flera olika anledningar... man blir som så glad av att dansa också! Så sysselsatt, så preocupada! Man strålar som en liten sol hela vägen ut ur salen och in i duschen. Hela tio meter. Sen är det glömt för den här gången och så kommer tankarna om där du placerade mig på samhällsstegen och framtidsvisionerna jag inte gör något av igen. Och så landar vi naken hårt hårt på det iskalla stengolvet i duschen på Helex, back to reality, tillbaka till verkligheten. Lunka till bussen hem med skrubbsår på knäna som ett litet minne av att ljuv verklighetsflykt är över för denna gång, låt nu kvällen passera så det tråkiga livet kan inta sin position på plan igen, själv sätter jag mig på åskådarbänken och grinar. Långa dagar som fylls med inget, som följs av långa dagar som fylls av inget, vilka i sin tur följs av långa dagar som fylls av inget och så vidare och så vidare och så vidare... Väntan på herr Hjälpmedel. Väntan på en tid så att man kan träffas och diskutera herr Hjälpmedel. Väntan på ett SMS så att man kan avtala möte om att träffas och diskutera herr Hjälpmedel. Är det ingen av er på Arbetsförmedlingen som undrar hur jag har det? Hur jag får dagarna att gå utan att bli psykiskt sjuk? Jag skulle ha skrivit ut mig på en gång jag fick det där jobberbjudandet och hoppat på tåget ensam. Nu hade jag er i släptåg och det gav mig inget annat än ännu mer av långa dagar som fylls av inget, ni vet de som följs av långa dagar som fylls av inget, vilka i sin tur följs av långa dagar som fylls av inget... ni vet de dagarna. Ni säger nej! stopp! halt! när jag får en chans att förändra livet här och nu, men undrar inte vad jag gör av tiden ni ger mig att slå ihjäl istället. Ett zumbapass tar 60 minuter. På en vecka är det 10 080. 604800 sekunder. Vi ses fyra en gång i månaden, lagom länge för att fylla i papper och sedan adjö, vi syns om 30 dagar igen. Om våren kunde komma och ta med sig utemöblen åtminstone, ett solbränt ansikte har ju svalt lite tid i alla fall. Nu packar jag väskan och går till bussen. Vi ses när jag landar naken hårt hårt mot det iskalla stengolvet i Helex duschrum igen.



i swear in the days still left
we will walk in fields of gold

För herr Vårsol, fröken Frida och saknaden efter min hustru

Allt / Permalink / 3
Så solen skiner, det droppar från grannbalkongerna och altanen är snart både framtinad och torr utan att jag har så mycket som dragit ett enda drag med piassavan för att hjälpa den på traven. Kan man typ begära mer? När livets pusselbitar börjar falla på plats fram emot vårkanten, som de alltid gör, är det nästan som att den där utskällningen man fick av grannen för två veckor sedan, för att katterna pissar på hennes altan, aldrig har ägt rum. Det är nästan som att högskoleprovet redan är gjort, som att jag kom in på Journalistprogrammet redan år 2006, veni vidi vici på sex raska terminer utan komplikationer, examenshatten på och nu ger vi oss ut och förändrar världen, fängslas i Eritrea, ber om benådning och vänder hem utan att någonsin bli densamma som innan... Fast nej, för tyvärr fastnade vi ju i 2009 och kom aldrig loss. Men som min kloke gamle rektor sa till mig en gång för mycket länge sedan: du har inte misslyckats förrän det är över, allt fram till dess är bara olika sätt att resa på. Ord värda att sätta emot några andra ord, det du sa om att jag är "absolut lägst på samhällsstegen", tack för det, fine föredetta du... Det lever med mig till jag är framme. Då är man glad att man hade en klok rektor.

Men så på vårkanten är det som att inget av det som hänt sedan återvändandet till rötterna för tre år sedan egentligen haft någon större betydelse. Hon är samma sprudlande tjej som packade väskorna och stack till Stockholm efter gymnasiet, vände aldrig egentligen hem tre år senare för att samla krafter som aldrig kom. I ett parallellt universum bor jag kanske fortfarande kvar, har hjälpt min hustru att packa, flytta, flyttstäda, flyttstäda igen och att packa upp. Vi har strosat längs med Stockholms gator, tagit ett snabbrafs på myrorna på Hornsgatan, en öl eller två eller tre på Söderkällaren, hon har läst Aftonbladet och jag har löst sudoku i Metro, och sedan har vi lätt berusade raglat vidare till tunnelbanan, hem till överbetald lägenhet i Bagarmossen för att dricka vin och mineralvatten och se någon SVT-dokumentär, sluddrar lättpåverkade om vänner, filmer och arbetsgivare från helvetet självt. Lukta på parfymer, handkrämer och duschgelar - behöver man mer för att bli lycklig för stunden?



Nu är det ju inte mitt liv i det parallella universumet som räknas. Det är livet i Bosvedjan med solstrålen Frida, körsång, zumba och grannar som skäller på en som räknas. Det är grannkatten som smiter in när fönstret står öppet och kissar ner de nya, ouppackade jeansen i Gina Tricot-påsen i hallen. En veckas influensa, en veckas förkylning och flera månaders slit för att hitta aptiten igen, så man kan återgå till det normala - Daniels zumba på Helex och ett kebabskrov på lokalpizzerian, en stor fet frukost när man kliver ur sängen på morgonen, men framför allt en normal tarmrytm. Ett hjärtans tack åt Gud Fadern, sonen och den jävliga anden för att allt går mot sitt slut. Och tack åt Buddha för att allt är lidande, fast på ett annat sätt. Allt är inte smärtsamt, det mesta är faktiskt rätt behagligt. Åtminstone när det droppar från grannbalkongerna och altanen tinar fram. Man sliter på sig den nya vårjackan från ellos.se, går ut bara för att lapa insolerande D-vitamin eller sätter sig invirad i fleecefiltar på mammas altan, desperation när den gör en som mest kreativ, helt enkelt!

De säger det ska snöa i veckan. Men inte ens den bittraste solsemesterhatande vintermörkerälskare kan väl på allvar påstå att det är nyheter som bringar någon särskilt långvarig glädje. Vi lider mot grönt gräs och skotern under presenning i boden, hur ogärna ni än vill det. Själv ska jag luta mig tillbaka, blunda och njuta av att låta våren och allt som hör den därtill fylla varje vintersvart cell i min kropp. Inta mig hel och hållen. Jag tror jag gråter en tår av lättnad för att vi är över för den här gången, vintern och jag. Och kommer inte bli igen förrän på mycket länge. Snart jävlar åker utemöblen fram. Ta mig, herr vårsol, ta mig!



Torr altan som är min, grönt gräs som är mitt, blå himmel som är min och en grå katt som absolut inte är min...



Och så våra vinterhjärtans fristad, sakerna som tar oss genom kalla, mörka nätter:

















Nu älskar vi, lever vi, föds vi på nytt...och Kung Bore dog en smärtsam död för denna gång.
Till top