Om att gå från stuga till lägenhet

Allt / Permalink / 0
Jag har ju flyttat! Till Bosvedjan! För er som inte visste det. Jag gör ett inlägg om min utsökta inredning senare. Men hur som helst. Man har ju bott i stuga på landet i ett års tid nu och så att säga vant sig vid den stugliga miljön. Vilket vill säga att jag inte är van vid att sova med en rumstemperatur på över 14 grader och en luftfuktighet under 99% (regnskogen, through yourself into the wall). Men det är så jag gillar det! Det är så jag vill ha det, helt enkelt. Då är det svårt att flytta till en bostad, där ens grannar maxar elementen, för att de tror att det är bra för deras reumatism, och således försöka sova i detta och en luftfuktighet på 1%. Minus. Har vaknat varje natt i drygt en veckas tid och känt: Oj. Ligger jag och suger på en tampong här? Nähä, det var min tunga. MÅSCHTE HA VARTERN!
Jag är liksom inte okej med att behöva kliva upp tre-fyra gånger för vätskepåfyllning... inmundigande av H2O, så att säga. Det gör jag eventuellt dagtid, ifall jag har ätit något mycket salt och inte har något annat för mig. Eventuellt ifall jag råkar hamna bakom ett glas i soffan, så tar jag en klunk. En, inte mer.

Så jag ringde HSB, lade fram problemet, lade på luren. Hon ringde upp och berättade att hon höll med, det var lite dålig ventilation i huset, så hon ändrade det helt sonika i sin dator. DATOR. Åh, så fort utvecklingen går. Själv satt jag naturligtvis i soffan och väntade mig följande scenario:

Det ringer på dörren och innan jag ens hunnit så mycket som att resa mig står Bosvedjans vaktmästare i hallen. Han är inte bara oljig och orakad, han har dessutom oborstade tänder, snus som rinner i mungiporna och han heter Lännart och är från Sörberge, åker volvo 240 till jobbet. Orange. Han älgar in med skorna på och kallar mig på en mycket bred norrländska för lälla gömman. Innan jag hunnit fråga hur han tog sig in i lägenheten, eftersom dörren var låst, har han tagit ett mastodontkliv upp i min soffa med sina leriga kängor från Blåkläder, lagt sin feta och av lössnus och lera mörkbruna arbetarhand över min ventil ovanför fönstret och på min fråga svarar han mycket korthugget och typiskt manligt: hövvenöckel. Lälla gömman. Jag ska just till att fråga om han kan tänka sig att ta av sig på fötterna, då han avbryter mig. Gerömä skruvmejsarn i hinkn. Schärnmejsarn. Jag kryssar mellan hans leriga fotavtryck ut till hallen för att hämta "skruvmejseln i hinken. Stjärnmejseln." Han lättar lite på skruvarna till ena ventilen, och går över till att göra detsamma på den andra. Kliar sig i röven med högerhanden innan han drar ventilen fram och tillbaka, för att kontrollera det rätta luftflödet. Hä vart klartå! ler han. Tar ett skutt ner från soffan, slår klackarna i varann, fiser högt när han landar på min nya, rosarutiga matta från IKEA och skrattar. Int värre änschå. Loskar snusen i slasken utan att skölja undan den, på vägen ut, lämnar mig stum av sorg över min före detta soffa och min före detta matta, och så dinglar han med nyckelknippan. Ja lås ja! HÄHÄ! Smäller igen dörren och visslar hela vägen ut ur trapphuset, byxorna halvvägs mot sydligare breddgrader och den håriga stjärtskåran som kisar syrligt mot mig när jag springer för att kolla titthålet i dörren...

Lite den hade jag förväntat mig... men nu går det tydligen inte till så längre i Bosvedjan. Det går kanske inte längre till så över huvud taget i Sverige? Kanske sitter Lännart hemma i Sörberge med en förmiddagsöl och dövar sin smärta över att ha ersatts med modern teknik. För Lännart är omodern teknik i dagens Bosvedjan. Den orangea volvon rostar sakta sönder till intet, liksom Lännarts äktenskap och hans pensionssparande. Kanske kan han panta sig till en dräglig pension. Kanske inte. Who gives a shit, sa Maud, packade sin väska och tog nästa plan till Rom. Kan Julia Roberts kan jag. Nu sörplar vi minestronesoppa och spottar calamatakärnor, under ett italienskt träd, i en italiensk park. Ciao Suezia e arrivederci a Roma signorina! Let's viva la dolce vita, Maudan! Aloha Italia!

Hej, jag tog med mina bloggläsare!

Allt / Permalink / 2
Asså faen vad jag stör mig på den där Vitaeproreklamen, där de ringt in en blond tjej i rosa tröja att spela personlig tränare, något hon naturligtvis inte är till yrket i sitt verkliga liv. För då skulle hon veta att när hon står ute på en gångväg och stretchar och någon motionerar förbi, i detta fall ett äldre par, så ska hon inte utbrista: Heeeej! BRA TEMPO!! I vilken värld är detta okej? Nu är de så artiga så de liksom nickar lite låtsastacksamt, men man ser ju verkligen den återhållsamma vreden skina igenom. Personligen känner jag såhär: Håll käften och mind your own business. Ser detta ut som en kontaktannons? Nej, detta är min personliga, terapeutiska, stärkande morgonpromenad som jag vanligtvis tar i ensamhet, för att rensa tankarna, utan avbrott från hobby-PT:s som vill infektera mig med sitt klämtjäcka morgonhumör. Bara för att du är så jävla glad på morgonen, behöver inte det betyda att resten av världen är det. Vill jag fortfarande, dock mot all förmodan, ha en personlig tränare efter detta ringer jag ett gym, självklart inte ditt, så sluta flyga på mig som någon jävla missionär för Jehovas Vittnen. Tilltala mig inte igen. Dö på julafton. Adjö.

Men det är ju för att jag är så privaaaaaaaaaaaat. Så urbaaaaaaaaaaaaaan. Så antismåstaaaaaaaaaaaaaaaad. Det är för att jag är så premenstruellt spänd hela tiden. För att jag går omrking på inte så jättesmå PMS-nålar hela tiden. TÄNK vad TREVLIGT det kan VARA att VARA KVINNA, hörni! Men så är livets lott, förstår ni. Vissa blev jag - überkvinnor- och vissa blev Linni i Idol.

Vad bjuder förresten er dag på idag? Min bjuder på lunch med faderskapet, kaffe hos systerskapet, middag hos migsjälvskapet och sedan KÖRSÅNG i Bosvedjans kyrka, dyk in för fan! Det är Gospel! Förra gången var ju rätt underhållande... Klockan 18.50, tio minuter innan start, Märta-Li och hennes syster Ziri deklarerar benhårt: "Nej, vi är bara är för titta på en liten stund!" 19.00 - vilka står och sjunger "Oh praise the Loooooooord" om inte Märta-Li och hennes syster Ziri, the åskåders så att säga. Men det var en jättetrevlig körledare, ryska Larisa, utan amerikanskt rrrrr. I learrrrrned the hard way. Hon sa åt oss att ta med oss vänner, så se er härmed inbjudna, jag förväntar mig att ni dyker in kl 19. I Bosvedjans kyrka alltså, vi kan mötas tio minuter innan, utanför på mynten, om ni önskar. Nu ska jag duscha. Lunch med faderskapet väntar.

Puss




Till top