Jag vet, jag är jättebloggseg nu för tiden... men det är som svårt i en sån här grå stad, när man inte upplever särskilt mycket. Jag känner att jag tjatar om detta väldigt ofta, men Sundsvall är verkligen inte min grej. Det känns som att vi alla går i samma klass på högstadiet och att det är omöjligt att försöka hitta de där guldkornen, ni vet de som det går en på en miljon, de som behåller en sak jag yttrat för sig själv, utan att hitta på sin egen variant av det och prata det vidare... det går liksom inte. Större städer, eller andra städer över huvud taget, är inte såhär. Det är en rätt dyster tanke att man lever sitt liv och kanske ska leva resten av det såhär. Eller så är det bara för att det är vinter som det känns så, jag vet inte... Sundsvall är rätt vackert när det är grönt faktiskt. Om man bortser från själva människorna i den. 

Jag tänkte visa er ett jätteroligt paket som jag fick på julafton, men inte har publicerat än. Tomten var mycket finurlig och hans nisse Annlouise la ner lång lång tid på att slå in det. För mig tog det kanske tjugo minuter att öppna...





Meeeeeeeeeeeeeeen! Vad kan det vara, vad kan det vara... ;) Jag fick förslag på en väldigt kort stege på julafton, men som tur var så var det ju inte det utan:



Ett gammalt fönster!
Och så tokpappa då... lura i mej att det var gult och skräpigt, så jag tänkte att jag väntar med att öppna det tills det blir lite varmare klimat, så att jag kan stå utomhus och måla det vitt...


...


punkt punkt punkt...


Men det blev så fint så, när jag äntligen fick för mig att dubbelkolla hur det såg ut! Det är ju sådär med karlar vet ni, man måste vara med hela tiden och kolla så att det stämmer det de säger... och att det blir rätt det de gör. Nu är det jättefint här hemma. Jag hade planer på att sätta det i sovrumsdelen, men sen hittade jag de där tavlorna på Dollarstore och tyckte det var en kul idé att sätta upp kryddor som inte bara drar blomflugor till sig hela tiden...





Och så köpte jag för första gången något som jag velat ha väldigt väldigt länge...



... en gammaldags hissgardin! Från Dollarstore. Hallelujah. Jag älskar att Dollarstore har blivit så Shabby Chic! Dollarstore i Härnösand har ju bara billiga muggar och bakplåtspapper, aluminiumfolie och muffinsformar... Dollarstore här har jättemycket kul som passar in i ett white trash-hem som mitt... nu ska jag bara lära mig hur man rullar upp den snyggt också och kanske ta hjälp av någon som kan hålla i ena sidan men jag knyter på den andra... det var inte helt roligt själv om man säger så... jag satte ju naturligtvis upp den oupprullad och var tvungen att uträtta underverk här till grannarnas stora glädje, såg lätt retared ut med armar och fötter åt åtta olika håll som en stor spindel... notera förresten hur livsglad min orkidé ser ut! Vad hände där liksom? Det enda jag gjorde var att byta fönster åt dem och mårbackapelargonerna blev som på uppåttjack av att stå i vardagsrummet istället... jag måste ta ner julstjärnan innan grannarna börjar tro att jag är sinnesslö. Glömde ju naturligtvis den uppe när jag avpyntade lägenheten och känner jag mig själv rätt kommer jag slå min pappas granne Mats i år, som alltid låter adventsstaken stå kvar så länge så att grannarna börjar ha åsikter om det.

Jag målade även den där flottiga trälådan som bara stått och varit snuskig i skåpet i hundra år:





Och så körde jag ner lite bestick och en marockansk mynta som drar blomflugor till sig... tusan så otrevligt!
Jamen das was das und so weiter, som vi säger på tyska. Jag känner att mina inlägg är mycket svårlästa när det gått några dagar utan att jag skrivit. Jag ber om ursäkt för det. Hoppas ni är alerta och öppensinniga så ska ni nog förstå det jag skriver...
Nu ska jag kissa och duscha och ringa faderskapet och fråga när vi ska leka och sätta lister i hans hall, tror jag det var... HEHE! Arga snickarn börjar NU!

På återseende.
Puss

Vi har en seg, mycket seg morgon här på 47 D. Missade krysset imorse och allt. Inte likt oss. Det kan bero på att jag sitter uppe och spelar Alfapet på betapet.se till klockan tre på nätterna nu för tiden... jag säger inte att det har något med det att göra, men det kan ha det. Jag säger inte att det hade varit bättre ifall jag hade haft en sån där smart telefon, istället för en dum telefon, för då hade jag förmodligen legat med den inpå småtimmarna och lagt bricka efter bricka. Men nu har jag och min syster Ziri inga smarta telefoner, vi har smarta datorer istället och jag hoppas att vi ska spela hela natten. Förbi tolvslaget, bricka efter bricka till natten blir till gryning som sedan blir till nyårsdag.





Jag skulle vilja ha ett gammalt Alfapet. Det är något speciellt med att spela Alfapet på ett gammalt bräde. Jag menar, se bara på denna:



Om ni bortser från dyslexin, med vilken denna bricka verkar ha lagts (jag kan inte klandra er, jag har själv svårt att slita blicken från DRAIKRUNS och GOFTRAVEJAS) - är det charmigt eller är det charmigt? Man vill bara äta det. Jag letar på Tradera och Blocket med ljus och lykta efter ett likadant. Som den gången jag sa upp min lägenhet på Östbergahöjden i Stockholm över jullovet, eftersom jag inte visste hur svårt det var att få bostad i vår huvudstad och eftersom jag tyckte hyran var för dyr (4000 kr, ingenting jämfört med vad andra betalar för sina bostäder i Stockholm, vilket jag vet idag), och sedan inte hade någonstans att bo när vårterminen skulle dra igång, förrän typ sista dagen innan kursen började igen. Satt och gick igenom varenda annons på blocket, mailade, smsade och ringde. Var slutligen så desperat så när jag väl fick tag i en tackade jag ja till den över telefon hemifrån Sundsvall och fick mamma att betala januarihyran utan att ens ha sett den, fått nycklarna eller så mycket som att veta att den faktiskt fanns eller att hon jag skulle hyra av var den hon utgav sig för. En sjuhelvetes chansning som visade sig vara helt rätt. Det var en väldigt märklig känsla att sitta och bila ner och leta rätt på sitt hem, som man aldrig sett, men i princip äger. Äger i andra hand då. Men det var en fin lägenhet! Attans att jag skulle träffa den där killen som jag senare flyttade ihop med och därför sa upp den. Men så leder ju allt till någonting gott. Hade jag inte gjort det hade jag inte heller senare kommit att flytta till Bagarmossen där jag lärde känna Hans och där både Justus och Tusseloobäbisen blev till. Lilli hade inte fått sin Puzzel, Ylva-Li hade inte fått sin Signe, Erik hade inte fått sin lilla pälsboll och Angelica och Roland hade inte fått Rosie. Det är lustigt det där hur en liten sak kan förändra i princip hela ens värld. Tänk om jag inte hade följt med Fanny ut på Göta Källare den där kvällen. Hade jag bara sagt nej, som jag brukar, hade jag missat tusentals stunder senare som gjorde mitt liv värt att leva och fortfarande gör det än idag. Helvete så filosofiskt.

Men nu bor jag i Sundsvall, där jag vantrivs rätt bra och häromkvällen var mamma här och åt middag, drack vin och spelade Alfapet på ett modernt bräde, tillhörande min finfina granne Ingrid. Jag tror jag slog både mitt och min mammas personliga rekord när jag lade ordet...

Jag är helt förälskad i min julklapp till mig själv, jag köpte den på Ica Maxi för några dagar sedan, rafsade åt mig nödvändiga tillbehör, kutade hem och invigde den. Jag har köpt till mig själv:



en lergryta. Som jag har väntat. Har gått hela ett och ett halvt år, ända sedan jag och mor var i Alanya och åt kavurma 14 dagar i rad, ända sedan dess har jag gått och hoppats att jag vilken dag som helst ska köpa en lergryta till mig själv och äntligen! Som jag har väntat...

I julklapp, god jul Märta-Li önskar Mamsen, fick jag så den här kokboken:



Mmmh mmmh mmmh!
Då sätter vi väl igång då?

Frederik Zälls cayennekyckling i lergryta med några nödvändiga retuscheringar i receptet av mig



Börja med att blötlägga grytan innan första gången du använder den. Den ska bada 24 lååååånga timmar. Detta eftersom det är fukten som göret. HÄHÄ!



Det är ta mig fan katthår överallt här hemma...

24 timmar innan första användningen ska den alltså bada och sedan 30 minuter innan den stoppas i ugnen. Efter det är det bara att fylla den med alla de härliga godsaker ni kan komma på! Bara er fantasi kan stoppa er!

Skala 800 g potatis och skär dem i någorlunda lika stora klyftor. Kasta ner i botten på lergrytan. Glömde fota (igen) så jag får googla (igen)...


Lite den... jag skulle bli världens sämsta matbloggare om jag bestämde mig för att satsa på det. Hur kan man glömma fota...? Åter till receptet.

Skär kycklingbröstfiléer i nuggetsstora bitar och blanda 1½ dl vetemjöl med 2 tsk cayennepeppar på en tallrik. Vänd kycklingbitarna i blandningen och gossa in riktigt mycket vetemjöl i dem.



Kasta dem i en het stekpanna i smält smör och fräs på en yta som hastigast. Salta båda sidor. Men innan kan du, om du vill, vilket jag ville, kasta ner en liten bit, salta och smaka ifall mjölet är tillräckligt smaksatt av cayennepepparen. Kanske är det för starkt, kanske för svagt... det vet man inte förrän man provsmakat... Smaka smaka smaka!



Kasta ner ovanpå potatisen i lergrytan.



Och så nu till min favoritsås. Grädde, fond och matlagningsvin. Ja, det blir så gott så den kan man sörpla i sig rå. Men det ska vi inte göra. Vi ska blanda 1 dl grädde, typ 2 msk matlagningsvin och 2 msk kycklingfond. Smaka. Smaksätt med mer vin och fond om det behövs. Det ska vara salt. Och syrligt av vinet. Mmh mmmh mmmmmh!





Hacka schalottenlök, purjolök och vitlök grovt. Inte fint. Strö över kycklingen och potatisen i lergrytan. Och här kan ni ju bara ösa över grejer ifall ni vill, paprika, bacon, broccoli, minimajs... varför inte liksom?



Häll gräddblandningen över och stick ner en chilifrukt.



Nu till det viktigaste gällande lergrytor. In med den i kall ugn. Annars spricker den. Ställ in den i mitten och vrid på temperaturen till 200 grader. Jag har en gammal ugn så jag får vrida snäppet längre, till 225 grader. Nu ska den stå en timme och tio minuter. Lyft inte locket innan. Då försvinner fukten.



Under tiden gör vi limedressingen och ställer i kylen.



Riv skalet från två tvättade limes/limer/limefrukter, vad fan det nu heter i pluralis, ner i 400 gram valfri yoghurt. Och vad fan är 400 gram liksom... vem förutom Jamie Oliver klattar upp yoghurt på en våg och bah, 300... lite till.... 350.... bara 50 till så är vi hemma.... sådärja! 400 gram yoghurt. Nu ska vi bara få ut allt hur vågen och se till att inget går till spillo också. Vi får ta 50 gram extra eftersom det fastnade i vågen... då ska vi se, 40.... 10 till bara så är vi hemma... 45 gram... 5 till... sådärja! Aj då... vi får ta fem extra eftersom det fastnade i vågen igen! Lite den...

Ta några deciliter helt enkelt. Eller om du använder yoghurt på burk kan du ju använda ögonmåttet. Jag vill ha en rätt rinnande dressing så jag tar hälften turkisk yoghurt och hälften naturell frukostyoghurt. Blanda ner 2 tsk honung och saften från båda limefrukterna. Salta. Rör om. Smaka. Salta mer om det behövs. Ställ i kylen i väntan på lergrytan.



När det så börjar bli klart här med grytan i ugnen så fräser du på en jävligt stor mängd haricot verts i stekpannan. Godare än att koka. Anser jag. Koka om ni vill. Om ni är rädda för fett. Det är inte jag. Mera smör!



Och så när allt är klart tar du ut den ur ugnen, dubbelkollar att kycklingen inte är rosa och potatisen inte rå. Är det fritt fram så tutar och kör vi. Alleman till bords!







Åh så Per Moberg...
Smaklig spis!

Jag skulle kunna tänka mig att bli tillsammans med vem som helst ifall han skrev en Curly Sue eller What Are Words till mig. Vem som helst! Fattar ni den kärleken? Respekten. Ödmjukheten. Och det gör inget att det låter piss i TV4 Nyhetsmorgon. Jag kan leva med det ifall jag får en låt. En blombukett går annars också bra. Eller en dikt. Ett SMS. En vanlig jävla promenad och en fika... Vad som helst som indikerar en omtänksamhet. Men helst låten alltså. Då är jag såld. Trots TV4-framträdandet. Skriv nu. Jag väntar.



Om du dessutom ser ut som Takida-Robert har vi rott både äktenskap, ungar, Border Collie och lantställe på Alnö i hamn innan du hunnit till tonartshöjningen. Jag lovar.



Jävlar vad illa det låter när Chris Medina sjunger...skitsamma, jag tar honom ändå. Känner inte att jag kan välja och vraka direkt. Det har inte gått så bra hittills. Och så är det ju ändå jul.



Left to beg, borrow and steal.

Yours truly
Ali

Eller nåt, jag vet inte... jag håller inte koll på julen längre.



Jaha... och här sitter jag i min före detta svågers före detta svärmors morgonrock klockan 12.20 och lyssnar på klipp från julshowen i söndags med skräckblandad förtjusning... jag hade på känn att det inte lät bra, liksom jag hade på känn att det lät bortom inte bra igår på Ica Maxi, och se...!? Jag hade rätt. Det viktiga är kanske ändå att det är roligt... känns som något man säger när det inte låter helt hundra... men... det viktiga är kanske ändå att det är roligt.

Har ni handlat klart alla julklappar? Själv har jag ju inte ens börjat än... när man får "lön" från Försäkringskassan för att man deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt projekt, så kan den komma lite nu och då... ifjol kom den i januari? Det var ju roligt? Finns det ett ord i svenska språket som heter ifjol eller är det en dialektal grej? Och vad i helvete är arbetsmarknadspolitiskt projekt för jävla namn på en vanlig praktik? Och vilken typ av politik är det frågan om? Höger eller vänster? Jag vägrar delta i extrema politiska projekt i juletider. Hej, jag heter Märta-Li och jag söker en plats att göra min högerextrema arbetsmarknadspolitiska praktik på. Inte det? Okej, jag får leta vidare. Not! Jag får hur som helst ingen ersättning förrän efter jul. I år igen. Precis som jag sa. Men se det från den ljusa sidan hörni, då är ju julklapparna mycket biligare att köpa?

Varför är det så dimmigt ute? Mamma! Är det dimmigt nere hos dig också eller är det ett lokalt dimväder på 47D? Nu verkar det gå över. Ska inte jag få någon post idag? Brevbärarna tycker att mitt brevinkast är för trögt. De har skrivit en lapp och lagt på min dörrmatta. Stod att HSB lägger över ansvaret på bostadsrättsinnehavaren att se till att brevinkastet inte är trögt och att om inte detta gjorts innan den 26:e oktober 2011 får jag ingen post. Några dagar efter kom HSB:s svar på det, bry er inte, det löser sig. Än har inget hänt, brevinkastet är fortfarande trögt och jag får ändå min post. Vad kan vi dra för slutsats av det? Ja, det blev ju ett extra drag i det tröga brevinkastet för brevbäraren, och inte bara ett för vi är ju några stycken som bor här i området... det måste väl vara närmare en tusen lägenheter? Och fick de inte förslitningsskador av det så vet inte jag...

Bör man äta något idag? Jag har ätit 75% av min frukost och druckit 66,66666% av mitt frukostkaffe. Känns helt reko för att vara jag. Överväger att äta de resterande 25%:en till lunch. Skagenröra och avokado på husman. Visste ni att avokadon kommer från latinamerika, kallas även för krokodilpäron eller advokatpäron, men att ordet avokado ursprungligen kommer från ahuacatl på aztekernas språk nahuatl. Rätt intressant att man i typ hela latinamerika då säger palta och att aguacate (spanska för avokado) används främst i Spanien. Fattade ni det där? Det gör inget. Jag har krokodilpäron/advokatpäron/avokado/aguacate/ahuacatl/palta på mackan helt enkelt, punkt slut. Kär frukt har många namn. Åh så gott.

Nu ska jag duscha och sedan hänga tvätt. Plocka ur diskmaskinen.
Vi hörs lite senare, när jag smiter från allt detta för att blogga istället.

Puss och kram

Andra ungdomar idag kanske klarar att lägga sig halv 2 och sova till halv 10, men inte jag! Tror faktiskt aldrig nånsin att jag klarat det, när jag tänker efter. Inte ens under gymnasiet gillade jag att vara uppe sent. När andra gick på krogen på sin studentdag, gick jag och lade mig och sov. Jag avskyr att gå på krogen. Speciellt i Sundsvall. För jag är ljudkänslig. Jag kan inte läsa en bok om TV:n är på och jag kan inte skriva ett SMS om någon pratar. Hur fungerar det då att umgås när en hel lokal vibrerar av människor som försöker överrösta varandra och den mördande höga musiken? Inte så bra!? Jag tycker om att gå ut och ta ett glas vin på Söderhof eller en öl på Söderkällaren en tisdag kväll. Då kan man prata med sin hustru i lugn och ro utan att folk är ute efter att ligga med en, som de är på helgkvällarna. Fy farao.

Igår hade vi julshow i Bosvedjans kyrka med kören. Många tappra gamla människor hade trotsat snöovädret och tagit sig till kyrkan för att se oss riva loss några gamla godingar som He Has Come och Rejoice. Gamla godingar, säger jag som har sjungit dem i sex veckors tid. För resterande 99,9 % av folket som var på plats var det förmodligen nya godingar. Jag hade heller inte hört en enda av dem tills för en och en halv månad sedan. Min mor har filmat, så jag lägger upp dem här så fort som möjligt. Jag förstår att ni knappt kan bärga er inför att få höra mig praise the Lord...

Jag mår illa. Jag vet inte om det är snön, bristen på sömn, bristen på näring eller ångest inför jul. Mitt dyra frisörschampo och -balsam har tagit slut. Jag hade glömt hur stor skillnad det är på Ica Maxi-schampo och riktiga frisörgrejer. Jag köpte två flaskor i augusti, när jag var på det där hemska frisörbesöket på Hårfixarn & rullen och de har räckt ända till iförrgår! Hajar ni den? En flaska kostade 180 kr, så 360 kr för schampo och balsam på fyra månader är ju fucking great? Och grejen är att när man har såna där bra produkter så kan man vänja håret vid att inte tvättas lika ofta. Med Matrixprodukterna tvättar jag håret var sjätte dag utan problem, med Barnängenprodukterna får jag tvätta det var tredje dag - med problem. Det här var jag innan dyrgrejerna tog slut:



Se där så fint, åh sånt svall! Försök undvika att skratta åt min snövita hy, är ni snäll. Och ja mamma, jag vet att den svarta hårfärgen gör det värre, men jag passar helt enkelt inte i något annat. Nej, det gör jag inte! NEJ! Tig! Fy! Sitt! Ligg! Plats! Skäms! Hit! Okej, kanske i nötbrunt, men inte i blont och absolut inte i rött! Jag förstår inte vad jag tänkte med...

Det här är i alla fall jag efter att dyrgrejerna tagit slut:



Nämen hej, Kristina Lugn? Vart har du varit hela hösten? Just ja, du var i de där billiga Barnängenflaskorna som mina svampiga händer plaskade förbi i duschkorgen, när jag trevade efter Rolls royce-flaskorna. Välkommen tillbaka. Som jag har saknat dig. Inte.

Det är en sjuk skillnad på dyrt schampo och billigt schampo.
Jag skulle vilja testa det där örtschampot WEN, som Alyssa Milano gör reklam för. Är det någon som har testat det? Det är ju rätt dyrt, men får man en bättre kvalite på håret och slipper tvätta det varenda dag, så kan det ju lätt vara värt det? Är det någon som har testat sa jag! Svara! Jag är nyfis...

Nu ska jag skutt i duschen. Tvättade håret i fredags, och tänker tjura på, i alla fall till onsdag. Den som lever får se. Nu är det busbjörnsbråk i sängen. Jag ska iväg på hemligheter. Jag berättar senare. Måste kräkas!

Puss och kram

Jag vet inte om det är så att folk har tappat greppet totalt om att åtminstone försöka hålla tillbaka sina privatlivs mest privata delar eller om det är det nya Facebook som bara har gett tillgängligheten till folks statusar en skjuts. Jag tycker det är sjukt hur öppet Facebook har blivit, att klicka på startsidan är i princip som att kliva in i folks verkliga liv och jag känner att det inte är något jag automatiskt har bett om, bara för att jag är medlem. Självklart är det inte upp till Facebook att det har blivit såhär, det är ju människorna själva som inte har inser hur de för allas skull bör begränsa sig.



För ett tag sedan skapade jag en blogg åt ett par vänner jag har som lever med ofrivillig barnlöshet. Den heter Var Femte, för att vart femte par i Sverige lever med ofrivillig barnlöshet och mina vänner är ett av dem. Jag lever själv inte med ofrivillig barnlöshet, men till och med jag tycker att jag har det upp till halsen att alla är i vecka trettiofem och alla bilder på den nykläckta, de har knappt hunnit tvätta av henne fostervattnet eller klippt av henne moderkakan så har hon en egen profil. Det är åldersgräns på Facebook av en anledning, barn ska absolut inte ha ett eget konto, särskilt inte de barn som kan läsa. Däremot önskar jag att Lunarstorm (om det fortfarande finns), och andra portaler där barn samlas, var begränsande på samma sätt som Facebook, det i sig är en jättebra idé. Man kan begränsa sitt barns tillgänglighet och ha kontroll över vilka som tar kontakt med henne/honom och vilka bilder som okända människor kan komma åt. Men det här är ju liksom inte aktuellt på långa vägar så länge föräldrarna själva lägger ut bilder på sina småbarn. När föräldarna har börjat inse allvaret i de hundratals bilder de publicerar av sina barn på offentliga forum kan vi ta diskussionen. Barnen har inte valt att finnas på Facebook och det gör mig illla till mods när de då gör det. Åter till barnlösheten. Om till och med jag, som inte ens försöker skaffa barn, känner att jag får det nedtryckt i halsen hur alla skaffar familj och hus, de har partners som älskar dem över allt annat på jorden och de lever lyckliga i alla sina dagar, hur känner då två människor det som mest av allt bara vill ha ett barn som alla andra? Hur känns det då att Barnkollen dyker upp, vecka efter vecka, i deras nyhetsflöde, och nya bilder var fjärde minut på magen som växer, hur känns det då att få det i ansiktet varje gång man loggar in? Då måste de göra ett val, att dölja den personens händelser, för att den personen från första början gjorde ett val, att bli offentlig med utvecklingen av sin graviditet.

Jag gillar Facebook skarpt! Det öppnar många vägar för både nya och gamla relationer, man kan umgås och diskutera Idol osv. Men det är det med att folk går till sådan förbannad överdrift med hur de viker ut sig själva och inte förstår att jag inte vill mötas av det. Ungefär en gång per år får jag väl ett ryck och raderar människor hej vilt som irriterar mig i nyhetsflödet, med sina jävla Barnkollen hit och detaljerade samlagsrapporter dit. Jag raderade en gammal skolkamrat för några veckor sedan som (enligt mig) gick till överdrift när hon publicerade sitt neuropsykiatriska funktionshinder i statusen, hon skrev något i stil med "sluta kalla mig lat, jag har faktiskt högpresterande ADHD" och jag kände bara, men är det aldrig nog? Det är ju en sak ifall jag aktivt går in i hennes logg och finner nyss nämnda status, liksom det är detsamma när folk söker sig hit till min blogg för att läsa om mitt liv (ofta privat, men 99,9% av gångerna med en skämtsam ton), eftersom vi då har sökt oss till att få ta del av den privata informationen. Det är liksom något jag räknar med när jag surfar in på någons blogg, nu ska vi läsa lite snuskigt privata detaljer om Elins liv, hehehe... typ. Men när det kommer oefterfrågat i nyhetsflödet är det en helt annan sak. Jag vill inte sluta använda Facebook för att folk inte vet hur man begränsar sig, jag lever ju dagligen med Facebook. Jag vill ta kontakt med andra, inte att de kastar sina privatliv i mitt ansikte utan att jag vill det.

Någon liten bild på mitt barn kommer även jag (förmodligen) lägga ut den dag jag blir mamma. Men eftersom jag är medveten om hur det känns när det inte känns bra att få detta nedkört i halsen, och kanske för att skydda mina barns integritet en aning, - jag anser att det är min huvudsakliga uppgift som förälder och inte att tvärtom vika ut dem -, så kommer jag begränsa mig. På samma sätt som jag inte skulle lyfta upp min bäbis och köra in den i armarna på S och T ifall jag träffade dem med barnvagnen ute på stan, och säga: här! Bär den ett tag, det är min nya bäbis. Se så fin den är, nämen se inte så förskräckt ut, ta lite på den så får ni känna hur len den är. Är ni avundsjuka eftersom ni inte kan få någon? Skit i det, känn på bara! på samma sätt som jag inte skulle göra så i verkligheten, kommer jag inte heller att göra det på Facebook. För det är exakt det ni gör fast ni inte tänker på det. För S och T syns ju inte där bland alla era femtontusen vänner, men de ser ju er. Och ni gör dem kanske jävligt illa fast ni inte tänker på det. Men nu kanske ni kan tänka på det. Väg glädjen över att dela med er av er kommande bäbis, mot smärtan det kanske bringar andra och fundera över om ni tycker det är värt det.

Jag avslutar detta vresiga inlägg med två überbra bilder:





Och vill ni lusläsa min Facebooklogg efter liknande händelser som jag tar avstånd ifrån ovan - varsågoda. Jag säger inte att jag aldrig delar en bekräftelsebild på mig själv eller blir lite för detaljerad i någon status nångång. Jag menar att det inte sker dagligen eller utan ett litet stråk av en skämtsam ton då det händer, vilket man verkligen inte kan säga om ungefär 99% av de på min vänlista, som delar en ny status varje gång de slutar att göra det de skrev att de skulle göra i den gamla statusen och därför måste skriva en ny status med vad de ska göra just nu. Nu kommer jag tappa samma 99% av de på min vänlista, men jag säger som Beckah Larsson (dyngbra bloggerska förresten!), som delade en bra status häromdagen: "If you lend someone $20 and never see that person again it was probably worth it." (Samtliga foton ovan har förresten hon delat.)

Men sätt er inte och gråt nu över att ni tar åt er, fast ni ändå tycker att jag har fel, utan ta en funderare över vad som dyker upp i andras nyhetsflöde egentligen. Om jag delar statusen "Körsångmaraton de lux. Jag tog i så jag både tappade rösten, fick armsvett och flytningar" så är det en jävligt skämtsam, och snäppet för privat, status, som ändå är okej om man jämför med "idag gjorde jag si och sen gjorde jag så, vilket ledde till pizza och vin och samlag och klamydia och ännu mera samlag och imorgon fyller lillan fyra år." Om ni förstår vad jag menar. Om man delar någon bild då och då på lillan - fine! Typ, titta vilken mysig fikastund vi hade imorse, eller, oj vad lillan kladdar ner sig när hon äter - fine. Men ibland passeras en gräns för när det är nog antal bilder med ett och samma motiv, typ när man får se lillan ligga och sova för trehundrade gången. Då känner man såhär: men hon såg ju likadan ut på de andra 299 bilderna? Är det inte nog snart? Kan hon inte få sova ifred någon gång? Om ni förstår vad jag menar...

Och vad jag delar på min blogg är inte detsamma som det jag delar på Facebook. Man kan väl jämföra det såhär:
om jag går naken från badrummet efter att jag duschat, till garderoben för att hämta ett par trosor och grannen står och tittar in genom mitt fönster kan inte hon gärna ringa HSB och säga "idag när jag stod och tittade in genom min grannes fönster fick jag se henne naken fast jag inte ville det, jag tycker inte det är okej och att hon borde vräkas!" Men om jag gick naken från badrummet efter att jag duschat, ut på vår allmänna gräsmatta och vidare till grannen och knackade på och sa: "hej! Har du tre ägg jag skulle kunna få låna?" så är det lite en annan sak. Då kan hon med all rättighet ringa HSB och säga: "idag när jag stod och tittade ut genom mitt fönster, fick jag se grannen naken fast jag inte ville det, jag tycker inte det är okej och att hon borde vräkas!" Helt okej, Ingrid. Helt okej. Det är lite den skillnaden mellan blogg och Facebooks nyhetsflöde. Om ni förstår vad jag menar (igen)...


Nu ska jag baka lussebullar och bjuda ovan nämnda granne. Åh så privat! Puss på er med.

Jamen, välkomna då och känn er som hemma!



Idag är en sån där dag då man får börja med att tända alla lampor, när man kliver upp. Något man annars gör kring 14-snåret, den här tiden på året. Oj nu blev det kväll liksom, tänd alla lampor. Men idag var det alltså kväll, redan när jag klev upp. Härliga tider detta när det aldrig blir ljust.



I natt har jag, liksom igår natt, sovit ungefär lika bra som om jag vore en hemlös narkoman på uppåttjack, på en parkbänk vid Vängåvan, under ett lager av gratistidningen Metro. Jag vet inte om Metro ges ut i Sundsvall längre. Förmodligen inte, eftersom ingenting som inte infördes 1888 fungerar i den här stan. Är det inte sedan stan brann dug de inte. Åter till mina sömnlösa nätter. Man skulle kunna tro att lite tacksamhet i svinkalla, stormiga, snöblöta, mörka tider som dessa, borde kunna ha en sövande effekt, men icke. Typ, jag har ju ändå en säng att sova i. Åh, så skönt det är att ligga i en säng och inte på en parkbänk vid Vängåvan eller ännu värre, stå i en kort kjol och höga klackar vid trottoarkanten på Malmskillnadsgatan och försöka få ihop till hyran på Rusthållarvägen 81 i BAGARMOSSEN. Åh, vad skönt att jag bor där jag bor och att jag har en säng, en varm lägenhet (vet att vissa protesterar när jag säger varm lägenhet) och fyra fina feta katter att gossa ner fötterna i/runt/på/under. Men icke! Detta fungerar icke!

Istället ligger jag och blir arg över att jag inte kan sova. I min fina, sköna säng, i min varma lägenhet och i denna tråkiga, blåsiga stad. Det är stopp i näsavloppet. Det är slut på vätska i munnen. Busbjörnarna är jobbiga för att det är orosväder ute. Måste kliva upp och släcka julgranen, för det är för ljust. Måste kliva upp och snyta mig. Måste kliva upp och dricka vatten. Måste kliva upp och läxa upp Jörgen Jönsson, som nära en timme i sträck har psykat Skrufvan Karlsson som i sin tur, nära en timme i sträck, har suttit och sagt: mrrrrrrrrrrrrrrrrrrr under sängen. Efter att jag nära en timme i sträck legat och fräst: schhhh!!! får jag nog, kliver upp och jagar ut Jörgen Jönsson i köket samtidigt som jag mycket aukoritärt och skräckinjagande ryter: NU ÄR DET NOG!!! Nu ska katthelvetet ut i snöstormen, trots att han hatar att bli kall om trampdynorna. Jörgen åker ut och jag går och lägger mig. Ont i huvudet. Stopp i näsan. Grannarna har förmodligen vaknat, men det gör inget, de ska väl ändå upp som normala människor och gå till jobbet den här tiden (03.45), så jag bäddar ner mig och hör ett dunk på köksbordet. Naturligtvis. För jag sover ju med fönstret öppet. Jörgen Jönsson har kastats ut, han har stått på altan och tänkt: det är kallt. Varför är jag här? Åh, fönstret är öppet. Vilken tur. Jag går in igen. Vad ska jag göra nu? Har ätit all mat och sovit färdigt. Nu vill jag leka. Skrufvan ser busig ut. Henne tar jag. Åh ett åh två åh tre! och så jag på detta: STAMP STAMP STAMP NU ÄR DET NOG!!!

Lyckades lyckligtvis somna om vid sjutiden och sov till halv tio. Vaknade och kände att det absolut inte kändes bra att kliva upp, men näsan behövde snytas och dagen startas oavsett väder och vind. Med grav betoning på vind.

Det sjuka är att när jag klev upp första gången i natt för att stänga fönstret vid 3-tiden, efter att jag dubbelkollat att alla björnar var inne och sov lugnt på sina respektive sovställen, så tittade jag ut på altanen, såg ett fluffigt vitt lager av snö och tänkte: åh huga, när kom detta? Jag gick och lade mig och naturligtvis hade ju björnarna då sovit färdigt och ville ut. Jag låg i fem minuter innan jag konstaterade att det blev för varmt inne, så jag klev upp för att öppna fönstret igen och så sa jag till Jörgen Jönsson medan jag gick mot köket: det är ingen idé, jag tänker inte gå ut och sopa altanen åt er nu. När jag passerar altandörren kastar jag ett öga på altanen och ba: va faan? Det ligger ju inte en snöflinga på den? Den är helt rensopad, precis såsom jag lämnade den innan jag gick och lade mig. Nu ser den ju däremot ut såsom jag såg den imorse. Så jag vet inte om jag drömde eller om jag fick en uppenbarelse. Jag chansar på det senare. Jag har alltid känt mig lite psychic. Eller var det psychotic?

Nu har vi i alla fall klivit upp, jag har ätit frukost och björnarna har gått och lagt sig igen. Så skönt för dem. Själv ska jag ställa mig i duschen. Göra som min morbror Pär rådde mig när jag var nästäppt en gång i trettonårsåldern: du ska inte hålla på och spruta in kemikalier i huvve Märta. Ställ de i duschen och vri på varmvatten uta ba hellevette och så lutar du huvve framåt så rinne snore. Och så min lite mer praktiska och ekonomiska mor: NÄE! och så gjorde hon den där snabbstränga minen, ni vet den där min syster lyckades fota en jul på Bågevägen 230 i soffan:



NÄE!!

Hehehehehe... söt!
Det tog tjugo minuter att hitta den bilden på bloggen! Den låg tydligen i kattkategorin i inlägget Mammakatt.

Jag avslutar som jag även avslutade det inlägget: "Nu ska jag rotera, som mor skulle sagt och sett ut såhär, om ni minns". HEHEHHEH.

Ååååååååååååååh min näsa!
Aj aj aj.

ROTERA!

Pusch

Gomojjon!



Här i huset har vi ätit frukost klart den här tiden idag, för ovanlighetens skull. Vi ska gå en promenad till City Gross, köpa handkräm innan händerna trillar av, köpa Nozoil innan näsan trillar av, köpa bomullsrondeller innan huden trillar av och köpa vetemjöl innan lussebullstarmen trillar av. Idag ska vi baka. Fader- och milfskapet kom med min hushållsassistent, Farmor Birgit, innanför dörren igår. Perfekt. Då blir det lussebullar idag. Tror jag har allt utom vetemjöl. Känns ganska vitalt. Har till och med saffran. Fick av mamma. Näsan gör ont. Måste ha smörjmedel. Nu har jag varit förkyld en vecka. Det är ganska ovanligt för att vara jag, om man bortser från förra hösten, då jag var förkyld från augusti till juli i år. Typ. Jag är ju inte den fysiskt sjuka typen, vettni. Kanske därför jag fick den här psykiska CP-heten. Eller var det för att jag fick den psykiska CP-heten som jag inte fick några fysiska sjukdomar, de 24 första åren av mitt liv? Det är en fråga om hönan eller ägget. Jag väljer det första. Jag tillhör den fysiska eliten av vårt samhälle och som ett straff drabbades jag av psykisk labilitet. Labilitet låter illa. Det låter så Hollywoodfru, så Christine i Masterchef, det låter så Laleh... fast jag är nog rätt lik alla dem ändå. Kanske därför jag inte tål varken Christine eller Laleh. Eller Amanda Fondell. Nej. Christine tål jag inte för att hon är så labil, Laleh och Amanda Fondell tål jag inte för att man vill bara trycka 890 på text-TV alternativt slå dem riktigt hårt med en knytnäve i magen, så att man hör vad de säger.

Nu krafsar hunden på stolen. Vill gå på promenad. Klockan är faktiskt halv tolv, hon är väldigt duktig. Men så är hon ju 77 hundår också.

C U l8er allig8tor!
Puss!

Står vid bänken och snabbisbloggar. Väntar på att volymtången ska bli varm. Det är därför jag ser ut sådär i håret. Inte för att jag finner mig själv het när jag ser ut som Ensam mamma-Hanna.

Jag och hunden ska gå på en promenad klockan 11.30. Sedan kommer faderskapet och hämtar upp oss för lite lunch kl 12.05. Sedan möter jag svärmor på IKEA och efter det Handläggaren Magnus på Ung Kraft 14.30. Vad intressant va?

Här är bästa citatet på hela veckan i Dagens Nyheter:

"Det är inte länge sedan vi ansågs bli okontrollerbart våldsamma av videofilmer och rollspel. Dessförinnan var det serietidningar. Förmodligen satt någon vikingashaman på tinget cirka år 914 och slog fast att bärsärkagång orsakades av runor."

Erik Helmerson, ledarskribent, om att datorspel inte föder skjutgalna seriemördare

Är man überskitnödig ifall man tycker ledarskribenterna på Dagens Nyheter är roliga? Bäst i veckan hur som helst, bortsett från Stockholmspolisens twitter. Man får en helt annan bild av polisen än den som Leif GW Persson ger. Hysteriskt!

Nu måste jag dra.
Vi får höras senare.
Hunden krafsar på benet och säger hummmm.
Dags att spackla ansiktet och dra ut på aktivitet. Vad intressant va? Känner att det verkligen är Kissie-nivå på den här bloggen idag. Jag ber om ursäkt och lovar att bli riktigt djup och besvärlig igen senare.

'

Promenad! Nu!
Puss

Nu var det många tysta dagar mellan er och mig igen. Jag har varit aktiv, mycket aktiv. Två fullspäckade dagar med juliga aktiviteter, såsom att steka köttbullar, klä granen och plocka svamp.





Hehehehe... nämen oh! Hej på er bäbisar! Jag var ju egentligen här för att plocka enris, men vem orkar bry sig om petitesser, såsom att jag inte har med mig en enda kvist hem?









- ÖH! Yalla för fan! Jag vill ha korv och pepparkaka med ädelost!



En snabbrensning på cirka tre timmar, uppdelade dock, och lagret är påfyllt. Nu bör vi klara vintern. Prisa gud.

Vad gjorde jag mer, sa vi?
Jo, jag fick köttfärs av svärmor och stekte köttbullar:





Nämen oh! Ja jäklar vad mumsigt. Gjorda på mycket kärlek och mycket grädde. Jag är ju också den typ av människa som tycker om att ge vidare. Från början var det nog mer av tvångstanke än omtanke, men nu sitter det i den norrländska ryggmärgen. Jag tror min granne Joakim i Bagarmossen höll på att dö då jag ringde på för första gången, en sen höstkväll år 2008, och gav honom nygräddade tekakor. Förmodligen trodde han väl att jag ville att han skulle äta mina förgiftade bakverk och dö, så jag kunde ärva honom och slå ut väggen mellan hans och min lägenhet och få typ 80 kvadrameter bostad, istället för 32. Jag sa att hä ä schåhä vi gört i Norrland vettö. Man ge schom vidarä så blirt lyckat näst gång man bak. HÄHÄ. Tack, sa Joakim och stängde dörren, nervöst skrattandes. Och gud, vilka goda tekakor, nästa gång vi sågs. HÄHÄ.

Jag tänkte i alla fall att min granne Ingrid skulle få några köttbullar, så jag la dem på ett litet fat...



... (det till höger) och så gick jag och ringde på. Ingrid var inte hemma så jag gick hem och skrev en lapp. "Hej. Jag ringde på, men du var inte hemma. Tänkte att du kunde få köttbullar som jag har gjort. Ring på hos mig så får du dem då istället! Kram Märta-Li" och så en glad sol bredvid. La i brevinkastet och gick hem och packeterade mina andra. Sen kom jag på... Ingrid kanske inte ens vill ha köttbullar och nu har hon en mycket krävande och kvävande lapp på sin hallmatta som säger att hon måste få köttbullar. Så jag skrev en till lapp: "(Om du vill, alltså...)." Gick hem och kom på att hon kanske inte kommer hem på ett tag. Borde jag skriva en lapp och säga att jag är uppe sent? Jag såg för mitt inre hur jag skrev lapp nummer 3 "Jag är uppe sent" och sedan ytterligare en lapp nummer 4 "Förlåt för alla lappar...". Bestämde mig mycket moget för att inte skriva lapp nummer 3 och 4. Annars tyckte fader- och milfskapet att jag hade kunnat fortsätta med lapp nr 5, 6 och 7: "Jag är även hemma imorgon", "Varför svarar du inte?" och "Nu har jag ätit upp dina köttbullar!". Och på enkla 7 lappar hade jag gått från "en trevlig granne" till att hon sålde lägenheten och fick okänd identitet av SÄPO...

... nu kom faktiskt Ingrid och ringde på och fick sina köttbullar. Hon blev mycket glad och sa att de var fina. Klappa mig på huvudet, tack!

Ja, efter det rensade jag svampbricka nummer 3, julpyntade granen och rensade svampbricka nummer 4.
Förutom fader- och milfskapet var det några andra som ville bidra med en hjälpande  tass.





Nu ska vi seee...



... mhm...



... jaha...



... okej ...



... men om vi skulle köra på rött i år och en guldstjärna på toppen... ja det blir bra, så får det bli.

Ja, de är så duktiga mina björnar... oj oj oj.
Se så fint det blev till slut.



Härligt! Bara lite guldigt glitter som fattas så blir det jul i år igen! Och så de två plastbackarna och pappkartongen med julpynt, papperspåsen med tygtomten och rullen med vaxduken såklart... vart faan är det!?

Nu tror jag det är dags för mig att duscha! Ska på trefika hos Sophie med mamma, fika-Jesper och några fler kanske? Jalf! Åh ja, Jalf! Bäbisjalf! :D Ja ja ja!

Puss!

Har ni någonsin gått omkring i ert eget hem och liksom upplevt att någon driver med er genom att gömma och flytta på saker? Ni kanske känner att ni balanserar på en hårfin tråd till förtidsdemens? Helt plötsligt är det i ert hem, och inte i den där pensionärens hos vilken ni jobbade genom hemtjänsten i somras, som ni rafsar omkring bland kastruller, glas, underkläder och i pappesinsamlingen, för att hitta recepthäftet som kom med Tastelines matkasse i måndags, eller bunten med CD-skivor som du fick låna av grannen i tisdags... Helt plötsligt är det hemma hos er själva ni finner er ståendes rufsig i håret, med handen för pannan, på gränsen till tårar och säger "men vart i helvete kan hon ha gjort av det?" Ni kanske har upplevt det? Ni kanske vet att man inte vet om man ska skratta eller gråta? Ni kanske också känner att ni är lyckligt lottade som faktiskt hittar hem över huvud taget, nu för tiden? Välkommen till 47 D.

Jag kan bara säga till mitt försvar att livet är åt helvete, utan att jag föst det åt det hållet. Livet är en besvikelse. I år igen. Utan att jag kontrollerar det. Livet är orättvist. I år igen. Utan att jag förtjänar det. Det, i kombination med att jag inte kan sova och att jag är speedad som på uppåttjack inför den här praktiken jag ska göra, sitter som en ögonbindel för ansiktet. Famlar efter ljus i mörkret. Vart är det jävla ljuset? Vart är recepthäftet? Vart är bunten med CD-skivor? Och vart i helvete är julpyntet!!!!?

Nu blev det för allvarligt. Kolla på den här grejen som jag skrattade högt åt i morgonens DN (tryck Ctrl + + ifall ni inte kan läsa, för att det är för litet!):



(tryck Ctrl + - för att återställa storleken på bilden...)

Åh, så roligt!
Du är äldst på stället, ja, det är onsdag, ja, du är på Baba Sonic, Mariatorget 1A. Hysteriskt! :'D
Folk dansar, ja, folk dansar med underkroppen också, ja, folk dansar icke-ironiskt, ja, DJ-kollektivet är hajpade på undergroundscenen i Antwerpen, ja, du är på Slakthuset, slakthusgatan 6 - Hysteriskt!! :'D

Ja, det är härligt med ironisk journalistik. En ledarskribent på Dagens Nyheter, som är ganska duktig på ironisk journalistik, är Erik Helmerson. Och så min favorit, bara för att hon är så sarkastisk och vågar skriva så starkt ifrågasättande, Hanne Kjöller. Jag gillar däremot inte Johannes Åman. Men det är bara för att jag har sådana extrema fördomar mot sådana som heter Johannes och bär glasögon. Jag får för mig att han klär sig i brunt och stickigt, jobbar på bank och spelar på både keno, trav och bingolotto. Vann han pengar skulle han ta med sig solskyddsfaktor 85, någon tråkbok av Leif GW Persson, som han känner sig jättebusig som läser eftersom den är så spännande, vilket inte han är, och åka till Mallorca en vecka. Inte fjorton dagar, det är för mycket. En vecka är perfekt. Man har ju ändå All inclusive och det brukar man kunna ganska bra efter de första två dagarna. Så 7 dagar är tillräckligt. 5 hade varit perfekt. Men man ska ju räkna in resdagarna också. Så 7 blir ju praktiskt taget som 5. Blir det mer än 7 måste man ha så mycket packning. Dubbelt så många gråa, bomullsnoppriga, strykta och välvikta Y-front och eftersom man inte vill släpa på ytterligare en tråkig Leif GW Persson-deckare, för man kanske blir tvungen att betala övervikt, måste man låna någon kvarlämnad Harlequinroman på hotellet, ifall man stannar mer än i 7 dagar. Nej. Det går inte. Sånt overklighetsförankrat damsnusk läser inte Johannes. Och så kanske man blir brun. Eller ännu värre röd. Ifall solskyddsfaktorn tar slut. Risken finns ju, eftersom Johannes köpte flaskan sommaren -89. Men den har räckt fint sedan dess. Och så kan man ju alltid sitta i skuggan, så räcker den ett år till... lite fräknar däremot, tackar inte Johannes nej till och sticker ut huvudet i solen 10 minuter åt gången, var tredje timme.

Johannes är en sån där person som lyxar till det med trerätters middag och svindyrt, surt och vattnigt rödvin, från sin egen vinkällare, på fredagskvällarna. Han är en sådan som tycker att mängden mat man får på tallriken när man går på dyr restaurang är ypperlig. Större portion behövs inte. Man vill ju kanske ha en chokladbit, 99 %-ig kakaohalt, till kaffet efteråt och man måste ju tänka på antalet hål på livremmen. Johannes dricker sitt kaffe svart och svagt, ur kopp med fat. Till frukosten pressar han egen apelsinjuice och borstar tänderna innan han äter. Lättfil och hårdbröd i bitar. Det är för mycket socker i müsli. Läser alltid Dagens Industri och hoppar A-delen i DN, för att den är för mycket Aftonbladet. Johannes har aldrig haft en flickvän och trivs med det, eftersom han har en sån nära och sund relation med sin mamma, istället. Hon sover ju faktiskt i sovrummet bredvid hans. Så vad ska man då med en partner till? Den bästa partnern är en moder, anser Johannes. Och så får han ju bo gratis, eftersom det är hans barndomshem och han hjälper till med villasysslorna på helgerna. Han drar med glädje upp strumporna en centimeter under knäskålarna, tar på sig sina Crocodile Dundee-shorts, fiskarhatten med Löruddens logo och solglasögon i blindsnöre, en varm sommardag och går några timmar med gräsklipparen, modell tidigt 60-tal. Han har alltid en ljudbok i ett par hörlurar och mäter tiden efter solståndet. När solen står ovanför uthuset är det dags för en kall alkoholfri Norrlands guld och man har allt man kan önska. Livet blir nog jäklar i mig inte bättre, mamma lilla. Svär inte, snälla Johannes...det låter så illa... Jag ber om ursäkt, mamma lilla... ja järnvägar i mig, livet blir inte bättre! Blir det sill till lunch?

I affären är Johannes den där typen som tar god tid på sig att jämföra kilopriser och leta efter dolda sockerfällor och fel sorts E-ämnen. Inget osunt ska glida obemärkt förbi, inte i hans korg inte. Han lägger alltid varorna på bandet med streckkoden mot sig, så att det bara är för kassörskan att låta dem glida förbi laserläsaren. Det är en sann vardagshjältes insats, tycker Johannes. Mjölken först och brödet sist, naturligtvis. En busig liten chokladkaka där emellan, och så de stående rabattkupongerna, med utgångsdatum iförrgår, men som han brukar kunna prata sig runt. Vecka efter vecka samma ekorrhjul. Glutenfri leverpastej, husmansknäcke, becels margarin och lättmjölk. Grön paprika, frusen torsk och matlagningsgrädde med låg fetthalt. King Edward på lösvikt till en kostnad av 4,50:-, bacon a la Weightwatchers (bara 2 pricks... eller hette det points? Pricks hette det nog...) och så en liten vitkålssallad, med en dressing på vinäger, grovmalen svartpeppar, seltinsalt och och äkta fransk senap till. Och så chokladen. Då är helgen räddad.

Johannes är även den där typen som rensar sin surströmming så noga på de årliga skivorna att han alltid sitter ensam kvar och äter då de andra gått över till att spela kubb, och snart inte blir bjuden längre för att han har så mycket åsikter om vilken sorts strömming som är godast, mest politiskt korrekt och den ursprungliga. Blir det Zoéga till kaffe? Nej, det går inte. Då kajkar magen. Det måste vara Arvid Nordqvis. Lättrost. Han får nog dricka kaffe hemma. För säkerhets skull. Oj, är det 40%-ig grädde i marängtårtan? Aj aj aj... läkaren har sagt att han måste tänka på kolesterolvärdet. Han får nog hoppa den också. Vill ni höra en rolig historia om en engelsman som gick in på en bank och bankmannen bad honom visa sitt leg? Can you please show me your leg!!! Johannes skrattar så han måste ta av sig glasögonen och torka tårarna, med den blårutiga tygnäsduken han alltid bär med sig i skjortfickan. De andra kring bordet tänker att i år är det faktiskt sista gången Johannes får komma. På riktigt sista gången. På riktigt... 

Johannes tycker inte att han själv är tråkig, han ser sig hellre som vanlig. Han har ett bra jobb vilket ger honom en bra ekonomi, en bra bostad i ett bra kvarter och en bra mamma. Överlag ett bra liv helt enkelt. Klart drömmen om att bilda familj ligger honom varmt om hjärtat, men då är det viktigt att hon framtida fru Johannes Åman verkligen inte bringar kaos i hans och moderns trygga liv. Det måste vara som vanligt, annars går det inte. Och så får hon gärna ta över inomhussysslorna i huset när mamma börjar på att bli till åren. Det är viktigt det. Och att hon röstade NEJ till euron i folkomröstningen 2003. Det skulle vara helt avgörande för ett framtida liv tillsammans. Men han har det rätt bra som han har det nu också. Ingen anledning till oro. Och så är det möjligt att en kvinna till i huset skulle göra att mamma känner av en viss konkurrens, kanske till och med som att Johannes håller på och ersätter henne med hon den andra kvinnan. Nej, det går inte. Och efter att mamma gått bort och en annan kvinna vill flytta in kanske hon börjar göra ändringar i huset. Hänga upp andra tavlor och sånt. Det går absolut inte. Nej, det är bäst som det är nu. Så lite trassel som möjligt och den där mörka chokladbiten till efter maten-kaffet på fredagarna så är Johannes liv tiptop. Och vilka är vi då egentligen att klaga?

Det är Johannes Åman för mig. Utifrån vad jag läst mellan raderna i hans krönikor. Inga fördomar alls, bara en helt vanlig uppfattning om en helt vanlig, helylle svenssonkille med glasögon, gråa Y-front och solskyddsfaktor 85. Inga fördomar alls. Bara så fantasifull och verklighetsförankrad som jag är.

Nu ska jag klä mig och ta hunden ner till svärmor. Vi ska skapa ett minne för livet och plocka svamp i december.
Härliga tider detta!
Puss

Herrejisses så tidigt... klockan är 09.23 och jag har ätit min frukost och tvättat mitt hår. Det gjorde aningens ont eftersom jag skar mig djupt, mycket djupt djupt, i tummen igår när jag skulle sliza loss en bit rökt renkött, som jag fick av Annlouise. Jag har för vassa knivar för att vara så klumpig. Klumpiga människor ska ha slöa knivar.

Visst har jag en söt adventsstake förresten? Jag fick låna den häromdagen när jag var inne hos min granne Ingrid och fikade. Jag berättade att jag tappat bort mitt julpynt och hon sa att hon hade tänkt att jag inte pyntat hemma för att jag kanske inte ville ha något julpynt, nämen ve och fasa, sa jag och fick låna en adventsstake, en julgran och lite småplock! Nu är bara den stora frågan - vars fan ska jag ha granen!? Jag flyttar runt foten lite här och lite där och konstaterar att nej, då kan man inte se TV:n, nej då kan man inte komma förbi sängen, nej, då kan man inte komma in på toa, nej då kan man inte se spegeln och slutligen nej - då kan man inte komma ut ur lägenheten! Antingen får jag låta bli att veckla ut grenarna eller så får jag skjuta ihop köksbordet och ställa den i köket. Det blir alla tiders tror jag. Att ställa den i köket. Inte att låta bli att veckla ut grenarna. Undra hur länge den får stå innan Luna ska försöka plocka ner garndomherrarna från den...

Igår var jag och lunchade med faderskapet på Sundfrakt. Han bjöd. Såklart. Jag åt. Såklart. Mycket gott. Och under de senaste dagarna, närmare bestämt sedan i söndags, så alltid när det blir en tyst stund oss emellan sedan i söndags, så vet man liksom vad den andre tänker på, eftersom man sitter och tänker på exakt samma sak själv. Vart faan är julpyntet? Alltså herregud! Vart är det? Jag blir inte klok! Jag fattar ingenting... ingenting fattar jag...

Igår kväll ringde Ingrid på dörren och berättade att en av mina katter flyttat in. Hos henne. Inte hos mig. Den har flyttat ut hos mig och in hos henne. Mycket riktigt, vettni, när jag kom in så ligger Skrufvan där och sover på sängen. Pinsamt, eftersom jag inte ens visste att hon var ute... men men! Det är så det är. Das was das und so weiter.

Nu är det dags för mig att förbereda mig inför det där bedömningssamtalet. Sen är det kör. Ikväll. Men innan det ska jag laga mat. Ur min Tastelinekasse. Om det inte snöar imorgon ska jag och svärmor plocka svamp. Bara för att. Ett minne för livet. Plocka svamp i December. Härliga tider detta, hörni!

På återseende!
Puss

Jävlar i mig vad jag sover dåligt den senaste en och en halva veckan! Alltså det är sjukt! Är det fler som upplever detta nu eller? Är det väderomställningen? Är det besvikelsen inför att snön har kommit? Är det oron inför jul? Är det oron inför efter jul? Är det oron inför hela livet? Folk säger, min mor bland annat, att är man trött sover man. Detta låg jag och försökte få mig själv att förstå i ungefär fyra timmar inatt, mellan klockan 23 och 03. Och katterna då? Dyngjobbiga! Varför? Är det vädersomställningen eller? Besvikelsen inför att snön har kommit...? Oro inför jul...? Inte det?

Jag läste förresten att det skulle bli brist på julskinka i år? Det om inte något får nog i alla fall min mormor att ligga vaken på nätterna. Hon såg inte direkt lugn som en filbunke ut när jag lade fram denna nyhet av scoopklass. Jag har hur som helst redan garderat mig. Annlouise har hur som helst redan garderat mig.  HEHE.

Igår kom min månadens Tastelinekasse. Jag säger månadens, för den räcker ju typ en månad. Jag har till och med två rätter kvar från tidigare kassar. Ratatoullie och morotssoppa med chilisting.
Se så mycket mat!



Det bliiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiir....



Nu ska jag äta potatis, skinka och rödbetor till lunch och sen äter jag och faderskapet raggmunkar och bacon till middag. Milfskapet är i Umeå. Vi har just tagit en promenad runt kvarteret jag och hunden. Klockan två började det skymma. Härliga tider detta! Efter vår sena lunch ska jag stryka julgardinerna jag fått av svärmor. Jag har ju alltså tappat bort mina två kartonger med julpynt. Och det lustiga är ju att jag har tappat bort dem hemma hos pappa. Efter förra julen, när jag pyntat ner allt, tänkte jag att jag pulsar ju inte hela vägen i snön upp till lillstugan och ställer kartongerna där, där jag tog dem, utan jag tjavar ju hellre ut till boden, eftersom det är närmare och relativt skottat dit ut. Så det gjorde jag och tänkte samtidigt att till våren..!! Till våren bär jag upp dem till lillstugan, där de hör hemma! Riktigt ska det vara. Rätt ska vara rätt. Gör om och gör rätt. Fast till våren. Men så kom ju våren... och jag har inget minne av att jag, duktig som jag gärna vill tro att jag är, har burit upp kartongerna till lillstugan. Jag vet över huvud taget inte vart jag har burit iväg med dem. Eller varför. De står alltså inte i boden och de står alltså inte i lillstugan. Men jag förstår ju att jag är den enda som kan tänkas ha burit iväg med dem. Jag har inte ställt dem i bilen och åkt någonstans med allt julpynt, det finns ingen anledning till varför jag skulle ha gjort det, eftersom jag tills för några månader sedan ju bodde där ute. De är ju någonstans i något förråd, två stora kartonger, men var! Var! Var! Var!! Jag begriper det inte... jag begriper det inte! Det är så typiskt mig. Så typiskt! Och jag hade ju julpynt förra julen, för ett tag tänkte jag att jag kanske fabricerade ihop något i efterhand om en mycket hysteriskt julpyntad stuga, men icke. Jag kollade upp detta på min blogg och såhär såg det ut:



Ni minns kanske till och med att jag skrev i ett SMS-inlägg, då jag satt i soffan, hade pyntat klart och begrundade mitt verk, att det är svårt att förklara, men det är liksom så mycket julpynt i stugan så det är svårt att andas... Och nu finns ju inget av det kvar! Var är det!? Tack Gud att jag fick gardiner och dukar av svärmor. En jul utan pynt är ju liksom som ... ja ... ingen jul alls?

Nu ska jag äta min finfina lunch, gjorde en snabbsallat på mormors inlagda rödbetor, de sista skivorna av svärmors inlagda gurka (som ursprunligen kommer från min pappas växthus) och peppar och majonnäs! Det blev fina fisken det, kan man säga... jag älskar sallat med majonnäs. ÄLSKAR!



Upp me gardinerna nu Märt-Lin! Upp märom!
Puss!

När jag skulle till Annika i fredags, för lite nachos och idolåskådning, skulle jag göra något så besvärligt och opraktiskt rent socialt sett, som att åka buss i Sundsvall. Det finns inget sundsvallsbon är så dålig på som att på ett naturligt sätt samlas i kollektivtrafiken. Detta eftersom den typiska sunsdvallsbon är 1. Inte så gatuvan, 2. Rätt förstoppad och 3. Så in åt helvete egoistisk. Det gör det liksom lite svårt för sundsvallarna att samsas om platser på bussen, resa sig för äldre, inte occupera barnvagnsutrymmet så att folk med barnvagn får vänta trettio minuter på nästa buss och att överlag kollektivåka smärtfritt. Hur konstigt det än må låta så hittade jag i alla fall en ung tjej längst bak i bussen i fredags, som inte kunde kategorisera sig som den typiska sundvallsbon, eftersom hon mycket öppensinnigt tog mig och mina lokaliseringssvårigheter till sig, vilket är lite annat än vad man kan säga om själva busschauffören...

Jag kliver på 2:ans buss mot Birsta, för att byta buss utanför Ica Maxi, till 5:ans buss, som alltså ska ta mig till Ljustadalen, där Annika bor. Jag har fått veta att hållplatsen där avstigning skall ske heter "Aprilvägen" och jag försöker fråga den kvinnliga busschauffören, ca 50+, ifall hon kan hjälpa mig dit...

Jag: Hej hej... säger den vad hållplatserna heter?
Busschauffören: Va?
Jag: Säger bussen vad hållplatserna heter?
Busschauffören (mycket bittert): Nej, de här bussarna säger ingenting... de säger ingenting de...
Jag: De säger ingenting... men om jag sätter mig här fram, kan du stanna på Aprilvägen då?
Busschauffören: Hur ska jag veta var på Aprilvägen du ska av?
Jag: Hållplatsen heter Aprilvägen...
Busschauffören: Det finns ju många hållplatser på Aprilvägen, jag kan ju inte veta var du ska av...
Jag: Alltså, hållplatsen heter Aprilvägen?
Busschauffören: Jamen, det vet inte jag vilken det är...!
Jag (lätt ställd): Det vet du inte?
Busschauffören: Varför tror du att vi ska veta sånt?
Jag (skrattar): okej...?

Och eftersom hon börjar pyssla med annat och praktiskt taget ignorerar mig, - uppenbarligen anser hon att vi har pratat färdigt och att jag ska chansa vilken hållplats som är Aprilvägen -, så går jag och sätter mig och hittar alltså denna mycket sympatiska unga flicka, som säger ja, det finns en hållplats som heter Aprilvägen, nämligen den på vilken hon skall kliva av, så jag kan vänligen följa med henne då, så ska hon visa...

Och jag lovar att hade det inte varit så mycket stök från två barn i bussen när jag klev av så hade jag ropat till buschauffören och berättat att DET HÄR ÄR HÅLLPLATSEN APRILVÄGEN! SÅ NU VET DU DET!! Jag lovar. Damn it, så jag hade njutit av det! Nu klev jag bara av i tysthet och var i chock hela vägen till Annika. Inte förrän det första glaset Åkessons rödvin landade i min lever, började min högst ovanliga fåordighet, som en reaktion på denna absurda bussfärd, avta.

Men det är okej i tattiga, lilla Sundsvall att fråga varför passagerarna tror att busschaufförerna ska kunna hållplatserna. Personligen anser jag det höra till buschaufförsallmänbildningen att känna till de gator de trafikerar. Om inte för sitt eget intresses skull så åtminstone för passagerarnas. En trevlig busschaufför hade åtminstone gett mig en bussturlista. Men så var det ju det där med Sundsvall och trevliga människor som vi stöp på...

Ja, för någon vecka sedan ringde det på dörren och in kom "Alos matkasse", i handen på Alo herself!
Förutom livsviktiga saker som toapapper och mjölk innehöll den även den lilla vardagslyxen julskinka. Av någon anledning hade jag inget ströbröd hemma (!?), det är ju liksom sånt man köper en gång och aldrig blir av med, så jag kom på den excellenta idén att använda pepparkakor, som svärmor kom innanför dörren med, för någon vecka sedan.

Pepparkaksgriljerad julskinka (mums)

1.



Plocka fram skinka, pepparkakor, två äggulor, senap och fransk senap.

2.



Skär av skinkan den snuskiga skinnbiten, och kanske även lite fett, om du är hysteriskt rädd för kalorier.

3.



Blanda äggulorna med 2 msk vanlig senap och 2 msk fransk senap. Räcker till att griljera en hel jävla grisfarm. Så du kan utan problem halvera och dubbelhalvera mängden av detta. En halv äggula känns ju däremot lite pretto, vad ska man göra med den andra halvan, liksom? Kör 1-1-1, så blir det nog bra. Eller griljera 150 skinkor. It's your choice.

4.



Pensla hela skinkan med senapsblandningen. Undvik att associera dess konsistens till den gången du var ut på krogen med tjejerna år 2006 och blev så packad så du spydde hela natten och dagen efter inte kunde sluta spy, och bara fick upp galla, så blir det lättare att äta den senare.

5.



Mortla 5-6 pepparkakor, så du får en deciliter smulor.

6.



Gnid in hela skinkan med pepparkakssmulet och se till att täcka det mesta. Rulla den fram och tillbaka, klappa lite på den, upptäck att smulorna inte fastnar för att de inte är tillräckligt mortlade, försök mortla de som är kvar i morteln utan att tvätta händerna innan, för det är för jobbigt, och passa på och ta en stund att begrunda hur det känns att vara Per Morberg.

7.



Skjuts in i ugnen, 200 grader i cirka 15-45 minuter. Det stod 15 minuter på skinkplasten, men jag vill ha ytan knaprig och riktigt fastsvetsad i skinkan, så för mig blev det lite längre.

8.







Ät gärna när den är nygriljerad, för den blir aldrig så god som då. Oj oj oj, vad mumsigt!
Och nu är det drop in här på 47 D, hörni, för denna kommer jag icke sätta i mig själv innan den börjar bli dålig! Pappa, Milfen, Mamma, Mormor & Morfar... Först till kvarn! Piece of cake och jättegott. Åh, mums!

Klockan är 13.32 och jag säger Godmorgon! för jag sitter fortfarande i nattlinnet... Frukosten är som vanligt halväten, men jag har druckit mitt kaffe och jag gjorde det ur en kockumsmugg, för det var nykokat i min kockumskanna och jag kände att jag ville lyxa till det lite. Jag är inte så sugen på mat nu för tiden. Det kanske är årstiden eller min cp-störda dygnsrytm, jag vet inte... Det är dock inte något man kan säga om den här damen, som måste ha gått upp femton kilo sen hon flyttade in hos mig för två månader sedan:



Tittut, magen...
Jag vet, jag är oansvarig! Jag kommer få mycket feta barn, den dagen jag blir mamma. Jag vet det! Jag har inte hjärta att säga NEJ! när de så oskyldigt frågar om de bara kan få lite till... bara lite... snälla mamma... det var så gott... en liten tår tränger fram... de sänker huvudet mot bröstkorgen... säger, okej... axlarna sjunker... en liten suck susar ut ur bröstkorgen... sårad... besviken... JAG KLARAR DET INTE! FATTAR NI! JAG KLARAR DET INTE!! Jag känner att jag nästan börjar gråta nu bara jag tänker på det. Jag kommer få feta barn, punkt slut. Nu pratar vi om något annat. Okej?!

Vad bjuder er dag på?
Min kväll bjuder på mycket trevliga trevligheter... Min vän Annika har bjudit in mig och Kantorn Anders på nachos och rödvin och med all säkerhet lite idolåskådande också... Jag känner redan nu att det kommer bli hetsiga diskussioner mellan mig och Kantorn Anders, när jag ringer som en tok och röstar (från Annikas hemtelefon, naturligtvis) på Molly, Moa och Robin, allt för att hans favorit, Amanda Fondell, ska åka ut. Det får ju bli så liksom, eftersom det inte finns något telefonnummer man kan ringa om man vill rösta på den man anser aldrig ens skulle ha kommit med i tävlingen från första stund. Det har däremot förvånat mig oerhört att svenska folket oröstat på Roshana och Amanda Persson. Jag trodde sådana där oäkta, (kamera-)kåta småslynor gick hem hos TV-tittarna, men tydligen resonerar tråksvensson som jag och anser att äkthet! det är fina grejer det... Då kan man ju bara fråga sig vad det är ni ser i Lena PH, men det blir en diskussion vi får vi ta en annan gång...

Nu är det dags för mig att gå och duscha. Det är så härligt det här med långfrukostar, då det är dags för lunch och magen kurrar just när frukosten är avklarad. Härligt!

Jag hade tänkt hinna stryka och hänga upp en röd gardin, samt griljera en julskinka, innan jag far iväg till Annika. Brudarna måste ju träffas innan och småtissla och stortassla innan, det förstår ju såklart alla...

Vidare vill jag passa på att göra reklam för min gospelkör Sing For Joy:s julkonsert den 18:e december, klockan 18.00, i Bosvedjekyrkan. Jag försökte få till det att vi skulle stå på mynten utanför, ni vet som man gjorde på skolavslutningarna i lågstadiet, men ingen nappade, förutom jag själv då. Det kommer bli en sjukt bra konsert. Om jag lyckas tvinga mamma att ladda upp klippen från den senaste konserten på Youtube så ska jag publicera dem här så ni får njuta! Men inte lika mycket som i kyrkan naturligtvis, eftersom man går miste om akustiken när man ser det filmat.

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIH! In i duschen!!
Jag fotar och lägger ut bilder på min utsökta griljering av julskinkan!
Såvida jag inte lyckas vispa äggulorna till äggtoddy... igen.

Puss!

Jag tänkte att jag skulle bjuda upp Denise på lite fika efter kören, så jag sms:ade hennes pojkvän Joel och bad om telefonnumret.

Från: Joel
Till: Märta-Li

:) 07****9407


Från: Märta-Li
Till: 07****9407

Hej Denise! Det här är Märta-Li :D Om du vill kan du få ost, kex och rödvin hos mig ikväll efter kören! Jag har även pepparkakor och mjuk ädelost :D Kram


Från: 07****9407
Till: Märta-Li

Tror du skickat fel

Från: Märta-Li
Till: 07****9407

Haha, jaha! Jag fick numret i ett sms och kopierade det och skickade bara. Vem är du då?

Från: 07****9407
Till: Märta-Li

Mikael

Från: Märta-Li
Till: 07****9407

Hej Mikael! Nu ska Joel få smisk som försöker lura mig sådär. Jamen nu vet du ju iaf att det är ost, kex och vin hos mig ikväll efter kören! Take Care! /Märta-Li

Från: 07****9407
Till: Märta-Li

Tack så mycket!

Från: Märta-Li
Till: Joel

JOEL PERSON! Jag ville ha telefonnumret till Denise och inte till någon Mikael! Gud vet vem som kommer dyka in på ost, kex och vin ikväll! Haha! Fy!

Från: Joel
Till: Märta-Li

Haha. Ojdå! 07****7407

Och mitt svar på det var naturligtvis: vågar jag lita på det? Jag tror jag tar det säkra före det osäkra och frågar Denise på plats! Fortsätter det i detta tempo kommer jag ju ja grabbkväll här innan kvällen är slut, och Gud vet hur det skulle sluta... Vi skulle ju bara jämföra våra snoppar och ligga och slåss i en hög på golvet för att MoDo Hockey är bättre än Timrå IK. Sånt som grabbar gör en grabbkväll helt enkelt. Så jag säger nej tack till det och håller mig till tjejkvällar, istället! Jag sippar mycket hellre på ett glas rött och för civiliserade samtal än att bete mig som en afrikansk djungel-vilde, vifta med snoppen och slåss. Faktiskt.

Ikväll var det avslutning på Bonde söker fru och bönderna fick göra sina val.
Det är få saker jag finner så underhållande som Svensson när han är som allra mest svensson i TV.
Efter programmet youtubade vi fram detta klipp från förra årets säsong av Bonde söker fru. Åh, så jag minns det som om det vore igår.



Alltså när jag såg detta sändas på TV... ni måste förstå att jag höll på att dö!
Jag hade inget skratt. Det fastnade. Mitt skratt stegrade sig så obscent, så det slog knut på sig själv och blev till först grava andningsuppehåll, och sedan skrik, för att få fart på andningen igen och för att knuffa ut skrattet som satt fast där i bröstkorgen.

Jag tror inte att jag ens när jag upplever mina kraftigaste dippar i nedstämdheten, skulle kunna hålla mig från att skratta när jag ser detta. Man blir liksom så glad, så man kan inte låta bli att le. Sedan blir man så hysteriskt glad så man kan inte hålla sig från att skratta.

Det och scenen när bonden Ann-Katrin sjöng En taggatröu på skånska, är alltså saker jag aldrig kommer glömma så länge jag lever.



Säg gärna till om ni hittar originalklippet! ;)

Förutom detta rekommenderar jag även starkt:



Bonde-Rogers skumbad.
God natt bäbisar!
Vi ses imorgon :)

Godmorgon!
Min mor sätter efterlunchenkaffet i halsen när hon läser detta. Klockan är 12.30 och jag har precis ätit min frukost. Halva av den. Jag har däremot druckit hela mitt kaffe.



Ännu ett nattlinne som borde gått i graven för länge sen ifall varje man jag varit med fått önska. De är ju en del vid det här laget. Nattlinnen alltså. Den där muggen köpte jag på ÖoB någon gång vid milleniumskiftet. Den har Pongo och hans 101 pongosöner på utsidan. Fast när jag räknar är de faktiskt bara 7 stycken, nio om man räknar dem på tavlan. Cruela de Vil är med på ett hörn, avbildad på en tidning som en av pongosönerna har i munnen. Scoobido är också med, på något som ser ut som en gammal TV i bakgrunden.



Das was das und so weiter.

Igår var det tisdag. Och inte vilken tisdag som helst. Det var tisdagen den 22:a. Tio dagar efter att jag blev uppringd av Sundsvalls Kommun som lät meddela att jag härmed var anmäld till projektet Ung Kraft och inom tio dagar, från och med den dagen, skulle jag kallas till ett trepartsmöte. Det känns som att jag har skrivit om detta? Det var hur som helst tionde dagen från den dagen igår och ingen hade ringt. Jag tog därför min Siemenstelefon, som jag har fått av Com Hem, en liten token of our gratitude för att du väljer just oss, och så ringde jag och sa Hej. Det här är Märta-Li. Idag är det tio dagar sedan ni ringde och sa att jag inom tio dagar skulle få komma på ett möte. Ni har inte ringt. Och idag är är det sista dagen. För idag har det gått tio dagar. Nämen oh, sa hon. Jag går genast in till Magnus och Åke och ber någon av dem ringa dig. Magnus ringde. Sa hej. Det har blivit en liten miss. Du skulle ha blivit kallad. Du har en tid klockan 15.30 idag. Kan du komma då. Vad bra. Då möts vi vid entrén. Jag ber om ursäkt. Hej då.

Så jag ringde min mor och bad om hämtning och skjutsning. Hon släppte av mig inne i stan, där jag och handläggaren Magnus bestämt att mötas. Är inte det där Magnus? säger min mor, när hon svänger in mot trottoarskanten. Jaha, är det han! säger jag. Det är ju honom jag ska träffa! Det är en lärare på John Bauer, säger mamma. Inte nu längre, säger jag och kliver ur bilen. Tjohooo, Magnus! Ho ho? (Småspringer fram till Magnus...) Magnus stirrar på mig. Ska vi träffas? ropar jag. Magnus stirrar på mig. Vi ska väl träffas? Magnus stirrar på mig. Jag ska träffa en Magnus här. Magnus stirrar på mig. Är det inte du? Magnus stirrar på mig och säger... Nej. Jag. Dör. Varför står han då här och heter Magnus om det inte är honom jag ska träffa?! Okej!? Jaha? Ja, ja? Min mamma sa att du är Magnus? Hon heter Åsa? Ni jobbade tillsammans på John Bauer? Jag är Åsas dotter? Jag trevar mig fram mot förståelse. När ska Magnus sträcka fram en hjälpande hand, lindra pinsamheten och säga: "Jag skojar bara. Det är mig du ska träffa." Men Magnus sträcker inte fram sin hjälpande hand. Han erbjuder sig inte ens att låtsas vara den Magnus jag ska träffa. Han kan väl spela lite handläggaren Magnus? Om så inte för evigt så bara för en liten stund? Magnus säger: Jaha. Är du Ida? Jag är Märta-Li och jag gick på Skvadern. Nu ska jag leta upp den riktiga Magnus. Ha en fin dag. Hej.

Den riktiga Magnus väntar på mig inne i Försäkringskassans gamla lokaler, där även - hör och häpna - min handläggare på Arbetsförmedlingen - ni vet den jag aldrig fick! - sippar på en svart kaffe i en röd fåtölj bland en massa datorer och inväntar min ankomst. Hallelujah! Hon heter Lolo och jag funderade ett tag ifall jag skulle ta med mig henne hem till pappa, hon passar så bra namnmässigt in i hans kattklan - Zozo, Gogo, Bobo och Fofo... Lolo. Men ni vet ju hur svår hon var att få, så jag beslutade mig för att lämna henne där hon var.

Vi pratade i över en timme, jag pendlade mellan invärtes känslor av skratt och gråt som sällan skådat, jag fick en till tid idag kl 15 och måste verkligen hoppa i duschen nu ifall jag ska hinna promenera in. Walking made this body. And svampplockning. Walking and svampplockning with swearmother made this body. Gåttgåttigåttgått. HEHE!



Wish me luck!
Hångel, rå!

Imorse höll Dagens Nyheter på och bokstavligen se till att jag fick en Melodikryssetutlöst panikångestattack. Efter förra veckans maratonkryssning med Lisa Syrén, -allt som allt cirka femtio desperata rop på hjälp, alla skrivna med CAPSLOCK-tangenten nedtryckt, i Melodikryssetgruppen på Facebook och till och med någon som skrev efteråt: Märta-Li, tack för underhållningen! Hysteriskt! - efter det trodde jag att jag skulle svimma när Anders Eldeman sa "skriv in förnamnet på lodrätt 9" och spelade Vindarna viskar mitt namn och inget lodrätt 9 finns. Naturligtvis. För Dagens Nyheter hade ju publicerat fel kryss. Jag vet inte om det kanske var nästa veckas kryss eller nr 46 år 2010, men inte en ruta stämde hur som helst och det höll på att driva mig till vansinne innan jag fattade varför Rogerjäveln med fjäderjäveln på huvudjävlet inte gick in...



Som tur var kastade jag inte Sundsvalls Nyheter i soporna igår när den damp ner på hallmattan och jag svor lite över all pappersreklam, eftersom det höll på att svämma över i påsen i garderoben. Höll på. Nu har jag gått med soporna idag, det tog typ arton vändor. Som tur var kastade jag den inte, som jag brukar göra. Jag vet inte, jag har väl nåt sjätte sinne, eller nåt, men där fanns i alla fall det riktiga krysset!



Och jag har inte skrivit fel på vågrätt 6 och sedan suddat det i Paint för att ni inte ska se det och tycka att jag är en noobe! Har inte! Okej, jag har. Jag skrev dans när det skulle vara vals. Calle Schevens vals. Inte Calle Schevens dans... det är för att jag är en sådan NOOBE!

Hur som helst! När jag gick med soporna, vilket jag alltid gör när det är mörkt ute, gärna kring midnattsnåret, fråga mig inte varför för jag vet inte, men när jag i alla fall gör det efter mörkrets inbrott så brukar jag passa på att kika in genom mina grannars fönster. Mycket oförskämt och inte särskilt korrekt grannskapsbeteende, men det brukar jag i alla fall göra. Och när jag går där och är så oförskämd och inkorrekt så brukar jag dessutom passa på att låtsas att jag är mina grannar och bor i deras hem. Då, när jag gör det, längtar jag genast mycket fort hem till min egen lägenhet. Ibland brukar jag även få lite svårt att andas. Och då brukar jag säga till mig själv: men hur i helvete bor folk? Det är bruna mönstertapeter, bruna och gröna tavlor, det är fula garderobsblommor som svämmar över i fönstrena, senapsgula fönsterlampor och fotografier! Fotografier till förbannelse, och inte en enda ram som matchar den andra! Vidrigt! Jag tittar upp på särskilt en lägenhet och ställer mig frågan hur man kan bo i något dylikt, jag ställer mig frågan hur man mår när man bor i något dylikt. Men hur i helvete mår mina grannar egentligen, tänker jag.

På balkongen till samma lägenhet står ägaren, en kvinna, och röker. Hon tittar ner på en ung kvinna klädd i blårutiga pyjamasbyxor, svart- och vitblommiga gummistövlar från Wedins, en bylsig svart vinterjacka med fuskpäls i huvan, en risig fläta som hon verkar ha sovit med utan att fläta om på flera dagar och över axeln bär hon en plastkasse i leopardmönster från Gina Tricot. Hon står och tittar ner på denna miserabla flicka och ställer sig frågan hur man kan klä sig i något dylikt, hon ställer sig frågan hur man mår när man klär sig i något dylikt. Åh herre min skapare, tänker hon, och är genast både tacksam och lättad över att hon är just hon och inte den tattigt klädda flickan, med den risiga flätan och leopardkassen från Gina Tricot, som verkar bo på 47 D och förmodligen inte har det speciellt lugnt och rofyllt i själen just nu. Men hur i helvete mår mina grannar egentligen, tänker hon.

Jag skyndar in och vet helt plötsligt, som av en händelse(!!!), varför jag alltid går med soporna när det är mörkt... annars ser jag ju inte in till mina grannar och kan glädjas över att jag är just jag och inte lever i deras misär. Om jag gick i dagsljus så skulle jag ju inte vara extra lycklig över att jag kommer hem just till min fina lägenhet och inte till deras. Därför.

Jag skickade länken till Fragiles med Calista Flockhart, till kantorn Anders och bad honom dra fram till 01:35 för att se hur min barndoms blomstrande år såg ut.




Barnlek, menade han och skickade denna tillbaka:



Vad var det för fel på filmskaparna förr i tiden? Hur är det tänkt att man som barn ska reagera på detta?
Och den här då! Jag ryser! Brrrr!



Och så den här, som nästan höll att ta död på mig när jag var liten:


Sen har vi ju den gamla klassikern Ika i rutan, som, om inte Mumintrollens julkalender och Törnrosa redan var nog, höll på att kosta mig livet:



Simmelisim? Död åt Ika! Dö på julafton!
Och för att inte tala om Hanna Barberas TV-serie Smurfarna - 1980!!!! Den versionens Gargamel höll på att ge mig hjärtstopp!



Men var det verkligen Gargamel jag var så rädd för? Mamma!
När kom jag inspringandes i köket och höll för ögonen? Det var en äcklig figur i lila rock med huva och utan ansikte. Varför var alltid seriefigurerna utan ansikten förr i tiden?

Tack Gud att alla dessa skräckfilmer är omtecknade idag så att vi från och med nu kan börja hoppas på normala framtida generationer!

-Ho ho, svampen!?



Well there you are!



- Kallt som satan! Vattnet är inte ens flytande längre! :(



- Äntligen fika!

Och så jobbet man har dragit på sig inför helgen då:





Någon som känner sig manad?
Egentligen borde Ebba få göra det, som envisas med att dra ut mig, men men. Jag offrar väl mig, då!
Är man riktigt snabb och det går smärtfritt kanske det blir en repa till.

Med. Min. Svärmor. Svärmor. Svärmor.
SVÄRMOR!

Puss.

För några dagar sedan var den här gulleplutten här och hälsade på:



Jalf. Eller egentligen heter han ju Ralf, men jag inbillar mig att om han kunde prata och om man frågade honom: vad heter du då lille vän? så skulle han svara just Jalf.

Jalf äj baja åtta veckoj och haj somnat på min bjöstkojj eftej en jättelång skogspjomenad. Eller bröstkorg och bröstkorg, han har somnat på min arm och i min hand, helt enkelt. Hur skönt nu det kan vara...









Tom & Jalf.



Hajjy! Hej Hajjy!
Nog skulle det vara jolit med en liten Jalf! Men inte än på några år! Jag är alldeles för omogen för att ha hund och barn och svenssonliv. Än så länge får lånehundar, lånebarn och lånesvenssonliv duga fint!

Men god morgon alla! Hur är läget? Här sitter jag med lilla frukosten:



Jag hade majonnäs på äggsmörgåsen imorse. Tråkigt eftersom jag inte tycker om majonnäs. Förstår inte hur jag kunde glömma det. Så nu är jag i princip oäten när jag och svärmami ska ut i skogen och plocka svamp! Kanske årets sista. Jag får ångest bara av att tänka på det. Tack Gud, för denna vackra höst.

Igår hade jag alltså kör. Vi ska uppträda på Skönsbergs Julmarknad på söndag. Räknat från igår var det två och en halv dag kvar. Idag är det två. Dagar kvar. Jag fick lätt panik när jag presenterades för två, för mig, splitternya låtar som alltså ska framföras två och en halv dag efter att jag hört dem för första gången. Men efter att vi tragglat oss igenom dem både en och två och hundrafemton gånger så kände jag att: det här ror jag i hamn! Men bara för att de skulle fastna på hjärnan lite extra så letade jag i sedvanlig ordning upp dem på Youtube när jag kom hem, mutade TV:n och spelade dem både en och två och hundrafemton gånger. När jag vaknade imorse var detta ungefär det enda jag hörde i mitt huvud (förutom pappa som stod i mitt kök och ropade Hej Märta!):




(Men kom till mamma du gudagåva i vitt...)



Samma var det förra körövningen när Larisa slängde fram He Has Come, jag tänkte Åh, herregud vilken märklig hymn, och sedan när jag vaknade på morgonen kunde den som rinnande vatten och det var det första jag hörde i mitt huvud. Jag sms:ade Annika och frågade hur i helvete det gick till att jag gick och lade mig och kunde den inte, varpå jag sedan vaknade och kunde den utantill. Jag fick svaret att det var hon som stått utanför mitt fönster och mässat den psykotiskt vaggande fram och tillbaka hela natten.

Så jag får tacka för extralektionerna, Annika! Nu bör de sitta till på söndag.
Nu sms:ar Svärmor och säger att hon är redo för the mushroomforest. Hunden har förvisso somnat och jag har inte ens klätt på mig eller borstat tänderna än, men skogen stå ju härn stå! Schvampn schtå ju härn schtå... Ärn harnt froschtn tagen. HÄHÄ.

Puss smågryn!