Gummigummigummigummigummibjörn, ät mig gummibjörn!
Satan vad jag skrattade igår då jag såg Preem-reklamen för första gången. Jag ser mig själv om tio år. Sitter och poppar för fullt för tillfället, har lite svårt att koncentrera mig när det är gummigummigummibjörn i bakgrunden. Nu är den slut. Hej. Vad gör ni idag? Är jag ledig? Ja. Är det strålande sol? Ja. Är det varmt? Nej. Som ni ser sitter jag ännu i min nya morgonrock och klockan är 12:28. Jag överväger att dra på mig mascara och ta en promenad till jobbet. Scrollar upp och kollar på bilden och konstaterar att jag kan sätta om hästsvansen också. Sen gör ju ett leende så mycket också! Det är därför jag aldrig bjuder på dem. Man ska inte skämma bort folk med att se söt ut, förstår ni. De kan börja ta det för givet och sedan få en chock när man visar sitt rätta, fula jag. Jag är hungrig. Det blir ju lätt så när man inte har något mer att göra än att spela Betapet. Är Ziri ledig idag, är det nån som vet det? Säkert inte. Jag har planterat! Titt så fint:





Nämen oh, så tantigt! Jag känner mig lite kriminell faktiskt. Det fattas endast att jag installerar såna där jättelampor och börjar torka bladen och försöker röka dem. Men nej. Det ska jag inte göra. Jag kan lyssna på Gummibjörnslåten en gång till istället, känslan är väl ungefär densamma!



Ät mig några gånger, känn min godissmak!
Luna är ungefär lika road av Gummibjörnslåten som morsan i bilen där:



Jag ska väl ta och duscha nu ja, dra igång dagen och göra någon nytta på Betapet.se. Jag ska även se Outsidersdokumentären igen, var det någon som såg den igår? Jag blev lite sugen på att flytta till Gambia och gifta mig jag! De verkade ha det så glatt och varmt och soligt. Typ raka motsatsen för här. Och så har de ju så fina färger på klänningarna! Lagar mat utomhus tillsammans och sjunger och dansar samtidigt. När vi lagar mat utomhus här är det en som gör det (vid grillen) och resten sitter inne och väntar. Jag kräver en gemensam sång- och dansprestation av samtliga familjemedlemmar i Silje nästa grill-lördag. Jamen lite den här hörni:



En riktigt gambiansk middag i Silje! Fan vilka grova anklar jag har. Jävla brottargener.
Nu kör vi Ziri! Woop woop, party, Arne!

Den här låten är så bra så jag får svårigheter med att tänka mina vanliga tankar medan jag hör den. Kan man säga så? Jag får till och med svårt med att bygga meningar på förståelig svenska. Jag har satt den på repeat på Spotify och må ha hört den närmare trettio gånger nu. Så många gånger att det nu är okej för mina grannar att ringa på dörren och be mig byta låt. Om en timme till kommer det vara okej att skrika det aggressivt från balkongen. Det var då självaste jävlar vad låtjäveln gick het ikväll då! Men nu är det nog, nr 287! Byt fort som satan eller bli av med kontot. Med jävligt ovänliga hälsningar resten av trapphuset...



Imorgon är jag ledig. Ikväll är jag ledigare i sinnet än vanligt. Får jag vara det? Nej, säger nog Ziri. Märta! säger Ziri. Nu lägger du av!

Men ni förstår inte lättnaden av ett fritt sinne! Eller rättare sagt fängelset ett huvud kan vara. Fast jag vet att det bara är ett huvud. Världen runt omkring är bara världen runtomkring. Den är inte plus eller minus på det sättet. Det är tolkningarna av den i mitt huvud som kommer bli min död en dag. Jag undrar om jag är skapt annorlunda än andra... som aldrig kan sluta tänka. Jag hade en tjejkompis på universitetet i Stockholm en gång, Isa, jag minns tiden då ingen av oss kunde sova. Vi hittade en bok - "Kvinnor som tänker för mycket" - satan vad vi skrattade. Vi tänkte så mycket så vi hade inte tid att sova på den tiden. Det händer väl fortfarande då och då att min egen hjärna sätter stopp för möjligheten att somna in som normala människor gör när de är trötta, senast i natt kan jag säga, men knappast 365 dagar i sträck längre. Jag fattar inte hur vi orkade över ett år utan att sova mer än tre timmar per natt. Hur blev vi inte knäppa? Kroppen är fantastisk. Den mänskliga hjärnan är fantastisk. Tänk vad mycket ont vi gör mot oss själva bara genom att tänka...

Men hur förändrar jag mig då? Hur förändrar du dig? Är det bara att låta tiden göra sitt och försöka må så bra som möjligt medan den verkar...? Och glädas åt världens roligaste tjejer på min praktikplats, finaste systrarna som kramas när man behöver kramas, pappa och Milf som hämtar en i vått och torrt, mamma som åker på Zumba med en och ger en mat efteråt... Jag fick sushi av kantorn Anders iförrgår! Känn dig fri, sa han när han släppte av mig på BOOM. Jag lyssnade verkligen. Men jag kan inte känna att jag är fri eller äger livet, när livet hela tiden äger mig. Fast inte ikväll, då ägde jag livet. Livet trodde inte att jag skulle göra som jag ville eller inte borde, men ikväll var jag fri, jag var inte i mitt huvudfängelse. Och nu är du bara någon jag brukade känna.

Ja, vad hände med våren? Det är väl kanske frågan vi alla ställer oss idag, med gårdagsvårdagen som en ljuv eftersmak på tungan av en mjukglass på torget en varm sommardag. Men det var gårdagen och idag är det grådagen. Det är väl cirka två grader varmt i Sundsvall och regnet faller konstant nedåt. Så, idag är det inte mycket som är kulört, så att säga! Himlen ovan mig, huset jag bor i, jag slår på webcamen och ser att väggen bakom mig och tröjan jag bär, ta mig fan allt är grått idag. Och som pricken över i:et har jag har en liten hårslinga vid min vänstra tinning som vägrar lägga sig. Låt inte min skönhet ha ihjäl er nu.



Jag drar ner den bakom örat...



... och den flyger upp igen. Charmigt?! Är ni också sånt här Top Model-material på morgnarna förresten? Morgon sa jag och så är klockan 13:27. Jag är faktiskt ledig idag så jag ska ta morgon hela dagen. Jag ska ta morgon hela dagen inne hos Ingrid. Hon ringde för en kvart sedan och frågade ifall vi ska dela en pizza till lunch/middag. Oh maj gad, sa jag och ställde in Zumbapasset kl 16.45. Jag älskar Zumba, men jag uppskattar även mitt sociala umgänge, så jag väljer helt enkelt Ingrid och kör ett Zumbapass framför TV:n ikväll istället. Med persiennerna neddragna naturligtvis. Man kan ju åtminstone försöka få ha sitt anseende i behåll.

När jag tränar Zumba, som jag försöker hinna med i alla fall en gång i veckan, så ställer jag mig alltid längst bak. Ni vet, salen är klädd med speglar och jag kan liksom inte koncentrera mig på att effektivt bränna fett när jag hela tiden möter mitt eget skräckslagna knallröda ansikte och min okoordinerade kropp som dallrar på femton olika ställen i spegeln. Då fokuserar jag istället på att vara snygg och det bränner man inga kalorier på. Att vara snygg på Zumban och att vara snygg på stranden i sommar är inte samma sak. Icke kombinerbart. Ekvationen har ingen lösning. Därför står jag längst bak, eller rättare sagt på raden näst längst bak, så att raden längst bak, där ingen tar ett steg rätt, inte distraherar mig. Det är så jag vill ha det liksom. Det är så jag behöver ha det när jag tränar Zumba. Vad jag inte behöver är följande, vilket inträffade förra veckan: jag hittar den ultimata platsen snett bakom en pelare, på raden näst längst bak, pelaren skymmer spegelbilden av mig själv men inte instruktören på scen, jag har ingen bakom mig, ingen spegel åt vänster och fullt med folk som täcker spegeln till höger. Allt är tiptop och nu kör vi. Fast nej, en eftersläntrare. En typisk fotbollskille äntrar salen, han har fått i hemläxa av fotbollscoachen att träna upp sin koordinationsförmåga och tänker att ett Zumbapass är väl på sin plats. Han sicksackar genom salen med 45 kvinnor och siktar på den tomma platsen bakom mig. Jag känner impulsen av att lägga mig raklång på golvet och göra en snöängel. Säga NEJ! Det är upptaget här. Nej, sa jag. Vem står här då? hade han frågat. Möjligheten att få ha mitt goda anseende i behåll, hade jag svarat. Men jag står kvar och tänker: men det må du väl fatta att du kan ju inte stå bakom mig på ett Zumbapass?! Jag ska ju för fan dallra på femton olika ställen i 60 minuter här och jag vägrar handla träningskläder på Moyo för att killar ska kunna stå bakom mig på Zumban. NEJ! Flytta på dig! Jag sa att det är upptaget! Nu kör vi igång, annonserar instruktören. Okej, andas, Märta-Li. Nu kör vi igång som om testosteronet aldrig uppfunnits.

Efter passets slut dröjer fotbollskille misstänkt länge i salen, står som av en händelse utanför tjejernas omklädningsrum när jag kommer ut. Och som kvinna känner man när en man vill en något. Man har en radar för när en man vill ha något av en. Ungefär som den där Streetdancekursen jag betalade 2500 kr för på Danscenter i Stockholm och hann gå en gång på, blev krävd på mitt mobiltelefonnummer av instruktören, satte aldrig mer min fot på stället igen. Jag tänker inte se ut som en hiphopare för att få vara i fred när jag tränar! Det är den här kroppen jag har blive mä! Jag skakar en gång och får 15 daller gratis, det är inget jag kan göra nåt åt. Det är så det är och förmodligen så det alltid kommer att vara. Jag är kvinna, låt mig dallra! Fotbollskille, håll ditt testosteron i schack och ladda hem DVD:n, känner jag! Alternativt bär sovmask och träna även upp din lyssnarförmåga. Behövs förmodligen eftersom du är karl.

Nu ska jag bajsa, duscha, borsta tänderna, gå över till Ingrid. Det blir liksom inte mer än så idag, känner jag. Det är långdag imorgon på praktiken. Jag älskar mina praktikkollegor. De arbetar ju naturligtvis, men jag gör ju bara praktik, så jag antar att det gör dem till praktikkollegor. Ja, de är härliga brudarna. Brudar brudar brudar!

Men nu var det längesedan man var sjuk! Jaaaa.... hela... få se nu... 7 dagar sedan det officiella tillfrisknandet! Så jag hann ju utöva mitt sedvanliga dallrande till latinamerikanska toner en vecka i alla fall? Hela 2 pass, varav 0 med favoritinstruktören Daniel. Och nu är det dags för en omgång 2. Jag avskyr de där förkylningarna som kommer krypandes. Det börjar med ett mörkt halsont och tryckande huvudvärk som toppen på ett isberg, vid foten väntar feberfrossa, andningssvårigheter och den ständigt återkommande tanken: är det såhär det ska sluta, is this it? Förkylningar får hellre komma fort och kanske inte så smärtfritt, men ändå, hålla i sig en vecka och sedan goodbye, tack för den här gången, vi syns till hösten när sommarvärmen börjar avta, men jag vägrar klä på mig. Inte inta en och äga en hel och hållen i månader! Så jag tänkte helt sonika köra på som om inget hänt den här gången, träna äta älska och träna äta älska. Under mina långa och besvärliga 25 år på denna jord har jag lärt mig en sak och det är att det finns bara en väg och det är genom det. Men sen vilken attityd man ska ha genom det - det är det ingen som har sagt!

Jag hittade ett litet bakteriekontaminerat minfält i min kyl för några dagar sedan, ännu ett ställe där ingen någonsin dragit trasan, inte ens jag. Mäkta förvånande med tanke på min vurm för renlighet, så att säga. Ännu besynnerligare är kanske det faktum att jag fortfarande inte gjort något åt det? Jag menar, jag hittade i princip en källa till åtminstone en månads dödsångest och kräkningar och det rinner av mig som vatten på en gås? Ja, jag tittar ju naturligtvis inte på det, eftersom jag tittar nästan aldrig i min kyl, eller någon annans kyl för den delen. Ska jag ha nåt river jag upp dörren, tittar utan att se, tar det och smäller igen dörren. Glöm och gå vidare. Men det finns ju fortfarande där och vetskapen om det stör mig inte ens? Ja, jag vet att jag inte är riktigt hundra som har fobi för kylskåp, men så är jag ju inte den typen av flicka som växer på trän heller...

Det intressanta med fobier är att de är så lika varann. Tänk att människor som aldrig har träffat varandra, det måste ju röra sig om miljontals människor sammanlagt världen över som inte känner eller vet om varandra, och så utvecklar de en fobi mot samma sak? Jag menar, oavsett om det är bakterier eller duvor eller trånga utrymmen så är det ju egentligen inte det vi är rädd för, utan de sakerna har vi ju skapat en rädsla för, som ska symbolisera något annat. Det är ju inte som att ha råkat få en stöt av ett elstängsel och sedan vara rädd för att gå nära en hage i tron om att det ska hända igen. Jag har inte vuxit upp i ett grisigt hem, med föräldrar som är hoarders, samlare, jag levde inte i misär i en husvagn på en camping som liten, jag hade ett fint, rent hem och ändå står jag här 25 år in i livet och har packat ner den fobin i livsbagaget, bär det som en hög studentlitteratur på väg till skolan. Hej på dej, här går jag och är rädd. Det var länge sedan jag kände att jag kontrollerade mitt liv sett ur den aspekten, livet har alltid kontrollerat mig och renlighetsmanin har väl knappast gjort mig närvarande i nuet. Att leta smutsfällor och bakteriehärdar när man kommer in på en restaurang och ska gå på dejt är kanske knappast att njuta av livet till fullo. Det är ju att kontrolleras och inte att kontrollera. Men nu förvånar jag mig själv genom att sitta och blogga om det, istället för att stå med trasan och sprayen och vara rädd för att få det på händerna. Betyder det att jag är bättre? Att det håller på att gå över? Eller betyder det bara att... ja, vem vet? Jag tror det beror på att jag har fullt upp med att ha tankarna på annat håll och har bestämt mig för att min mamma ska få ta reda på det nästa gång hon är här...

Det är grå himmel i Bosvedjan idag... utomhus. Inomhus skin sola ska ni veta. Pray it won't fade away. Min morfar sa häromdagen att det går över. Det var förvisso inte till mig han sa det, men jag lyssnade ändå och tänkte att det här kanske är det - att gå över. Bara skrubbsåren på knäna som vet att jag har ramlat och legat, låter jag bli att titta på dem så vet inte jag heller. Om några dagar är Högeskoleprovet. Nu ska jag äta lunch. Sen ska jag plantera en blomma. Ringa några samtal. Klockan 16,45 ska jag träna. För man är bara så sjuk som man gör sig. Och allt går över. Det finns bara en väg och det är genom det. Men vilken attityd man ska ha genom det är det ingen som har sagt. Nu älskar vi!

Och här sitter jag med en halväten nudelpåse och ett paket After Eight till lunch? Ska strax dra på mig gymmaroutfitten och dallra neröver till mitt första Zumbapass på fem veckor. Aj, säger jag om det. Aj för att axlarna gör ont när jag sover, ifall några veckor gått och den fysiska aktiviteten varit lika med noll, och så ett aj i förebyggande syfte, en liten interjektion inför träningsvärken jag allra säkrast kommer vakna med imorgon. Om jag fortfarande lever kl 17.45 då passet är över vill säga. Är det förresten en myt att vältränade människor inte får träningsvärk? Måste googla... Ja, det är det. Se där. Man ska inte ta bristen på träningsvärk som att man inte har tränat tillräckligt hårt. Jag har börjat få träningsvärk av att sova, nu för tiden... jag vet inte, är det bra eller dåligt? Jag tror det betyder att det är en bra idé att jag tar mig ner till gymmet ikväll, av flera olika anledningar... man blir som så glad av att dansa också! Så sysselsatt, så preocupada! Man strålar som en liten sol hela vägen ut ur salen och in i duschen. Hela tio meter. Sen är det glömt för den här gången och så kommer tankarna om där du placerade mig på samhällsstegen och framtidsvisionerna jag inte gör något av igen. Och så landar vi naken hårt hårt på det iskalla stengolvet i duschen på Helex, back to reality, tillbaka till verkligheten. Lunka till bussen hem med skrubbsår på knäna som ett litet minne av att ljuv verklighetsflykt är över för denna gång, låt nu kvällen passera så det tråkiga livet kan inta sin position på plan igen, själv sätter jag mig på åskådarbänken och grinar. Långa dagar som fylls med inget, som följs av långa dagar som fylls av inget, vilka i sin tur följs av långa dagar som fylls av inget och så vidare och så vidare och så vidare... Väntan på herr Hjälpmedel. Väntan på en tid så att man kan träffas och diskutera herr Hjälpmedel. Väntan på ett SMS så att man kan avtala möte om att träffas och diskutera herr Hjälpmedel. Är det ingen av er på Arbetsförmedlingen som undrar hur jag har det? Hur jag får dagarna att gå utan att bli psykiskt sjuk? Jag skulle ha skrivit ut mig på en gång jag fick det där jobberbjudandet och hoppat på tåget ensam. Nu hade jag er i släptåg och det gav mig inget annat än ännu mer av långa dagar som fylls av inget, ni vet de som följs av långa dagar som fylls av inget, vilka i sin tur följs av långa dagar som fylls av inget... ni vet de dagarna. Ni säger nej! stopp! halt! när jag får en chans att förändra livet här och nu, men undrar inte vad jag gör av tiden ni ger mig att slå ihjäl istället. Ett zumbapass tar 60 minuter. På en vecka är det 10 080. 604800 sekunder. Vi ses fyra en gång i månaden, lagom länge för att fylla i papper och sedan adjö, vi syns om 30 dagar igen. Om våren kunde komma och ta med sig utemöblen åtminstone, ett solbränt ansikte har ju svalt lite tid i alla fall. Nu packar jag väskan och går till bussen. Vi ses när jag landar naken hårt hårt mot det iskalla stengolvet i Helex duschrum igen.



i swear in the days still left
we will walk in fields of gold

Så solen skiner, det droppar från grannbalkongerna och altanen är snart både framtinad och torr utan att jag har så mycket som dragit ett enda drag med piassavan för att hjälpa den på traven. Kan man typ begära mer? När livets pusselbitar börjar falla på plats fram emot vårkanten, som de alltid gör, är det nästan som att den där utskällningen man fick av grannen för två veckor sedan, för att katterna pissar på hennes altan, aldrig har ägt rum. Det är nästan som att högskoleprovet redan är gjort, som att jag kom in på Journalistprogrammet redan år 2006, veni vidi vici på sex raska terminer utan komplikationer, examenshatten på och nu ger vi oss ut och förändrar världen, fängslas i Eritrea, ber om benådning och vänder hem utan att någonsin bli densamma som innan... Fast nej, för tyvärr fastnade vi ju i 2009 och kom aldrig loss. Men som min kloke gamle rektor sa till mig en gång för mycket länge sedan: du har inte misslyckats förrän det är över, allt fram till dess är bara olika sätt att resa på. Ord värda att sätta emot några andra ord, det du sa om att jag är "absolut lägst på samhällsstegen", tack för det, fine föredetta du... Det lever med mig till jag är framme. Då är man glad att man hade en klok rektor.

Men så på vårkanten är det som att inget av det som hänt sedan återvändandet till rötterna för tre år sedan egentligen haft någon större betydelse. Hon är samma sprudlande tjej som packade väskorna och stack till Stockholm efter gymnasiet, vände aldrig egentligen hem tre år senare för att samla krafter som aldrig kom. I ett parallellt universum bor jag kanske fortfarande kvar, har hjälpt min hustru att packa, flytta, flyttstäda, flyttstäda igen och att packa upp. Vi har strosat längs med Stockholms gator, tagit ett snabbrafs på myrorna på Hornsgatan, en öl eller två eller tre på Söderkällaren, hon har läst Aftonbladet och jag har löst sudoku i Metro, och sedan har vi lätt berusade raglat vidare till tunnelbanan, hem till överbetald lägenhet i Bagarmossen för att dricka vin och mineralvatten och se någon SVT-dokumentär, sluddrar lättpåverkade om vänner, filmer och arbetsgivare från helvetet självt. Lukta på parfymer, handkrämer och duschgelar - behöver man mer för att bli lycklig för stunden?



Nu är det ju inte mitt liv i det parallella universumet som räknas. Det är livet i Bosvedjan med solstrålen Frida, körsång, zumba och grannar som skäller på en som räknas. Det är grannkatten som smiter in när fönstret står öppet och kissar ner de nya, ouppackade jeansen i Gina Tricot-påsen i hallen. En veckas influensa, en veckas förkylning och flera månaders slit för att hitta aptiten igen, så man kan återgå till det normala - Daniels zumba på Helex och ett kebabskrov på lokalpizzerian, en stor fet frukost när man kliver ur sängen på morgonen, men framför allt en normal tarmrytm. Ett hjärtans tack åt Gud Fadern, sonen och den jävliga anden för att allt går mot sitt slut. Och tack åt Buddha för att allt är lidande, fast på ett annat sätt. Allt är inte smärtsamt, det mesta är faktiskt rätt behagligt. Åtminstone när det droppar från grannbalkongerna och altanen tinar fram. Man sliter på sig den nya vårjackan från ellos.se, går ut bara för att lapa insolerande D-vitamin eller sätter sig invirad i fleecefiltar på mammas altan, desperation när den gör en som mest kreativ, helt enkelt!

De säger det ska snöa i veckan. Men inte ens den bittraste solsemesterhatande vintermörkerälskare kan väl på allvar påstå att det är nyheter som bringar någon särskilt långvarig glädje. Vi lider mot grönt gräs och skotern under presenning i boden, hur ogärna ni än vill det. Själv ska jag luta mig tillbaka, blunda och njuta av att låta våren och allt som hör den därtill fylla varje vintersvart cell i min kropp. Inta mig hel och hållen. Jag tror jag gråter en tår av lättnad för att vi är över för den här gången, vintern och jag. Och kommer inte bli igen förrän på mycket länge. Snart jävlar åker utemöblen fram. Ta mig, herr vårsol, ta mig!



Torr altan som är min, grönt gräs som är mitt, blå himmel som är min och en grå katt som absolut inte är min...



Och så våra vinterhjärtans fristad, sakerna som tar oss genom kalla, mörka nätter:

















Nu älskar vi, lever vi, föds vi på nytt...och Kung Bore dog en smärtsam död för denna gång.

Ja, det är ju så att när en liten solstråle slutligen når ansiktet efter mörker sedan Augusti så trillar det nästan en tår av lättnad nedför den bleka vinterkinden. Är det äntligen vår, alltså? Då gör det inte lika mycket att livskalitén är kass, att man har skulder, men inga pengar och att man får plocka fram framtidstron ur förrådet med sommarkläderna. Jag tror förvisso att jag redan har börjat tjuvsmaka lite på sommarruset. Det där som alltid gör en så produktiv och får en ett åta sig saker som inte alls blir av när Augustihösten kommer för fort i år igen och alla säger: "oh nej, än är den inte här", fast det blir mörkt kl 21 istället för aldrig, löven är döende och stockholmarna lindar in halsarna i ylle och pappa åker ner i shorts. Oh, nej, än är det sommar! Nu är det så att jag har ett sjätte sinne för väder och jag har börjat smaka på sommarruset, därför är det ljusare tider redan nu. Jag fick något otäckt ryck och investerade 350 kr i min framtid för någon vecka sedan. Det började som en oskyldig surfning på CSN:s hemsida för att kolla Årsbesked 2012, slutade med detta enorma åtagande om att skriva högskoleprovet. Vad hände? Och varför gjorde jag inte detta när jag gick ur gymnasiet och kunde räkna potenslagarna i sömnen? Vad gör jag nu? Får man ha miniräknare? Måste kräkas...

Så hur mår ni? Jag passar på att klaga. Det är nämligen så att jag är sjuk och jag känner att jag inte förtjänar det. För vore jag den där apelsinätande, yogautövande, hurtiga tjejen som föddes på ett löpband med ett par gångstavar i händerna och skridskor på fötterna, hon som blir snyggt rödrosig i kyla, som alltid gick på varenda friluftsdag och gymnastiklektion i skolan och alltid åt de förbannat äckliga rivna morötterna när det var panerad fisk, kokt potatis och filsås till lunch, dotter till Blossom Tainton och Crocodile Dundee, - vore jag hon, så skulle jag ha ett fullboostat immunförsvar från grunden och inte detta skämt som rullar ut röda mattan för varenda bacill som råkar ströva förbi, och därmed sluppit ligga febersjuk hela veckan. Då hade jag kunnat delta med min Aretha Franklin-röst ikväll när sångpedagogen kommer till kören för att ge min och Fridas solokarriär en skjuts ut i gospelrymden. Men nu är jag ju inte den tjejen! Nu är jag ju inte den där naturlivsmänniskan som alltid har en halverad kiwi i plastpåse redo i fickan och går ut fångar dagen med en löprunda på fastande mage kl 05,45, dricker en spirulinasmoothie, ett glas C-vitamin på brustablett och en Actimel när hon kommer hem, sedan hopp in i duschen och iväg till jobbet, ser lika mycket ut som Isabella Scorupco när hon kliver in på kontoret som när hon klev ur sängen. Jag är hon som stiger upp tidigast 10, äter en burk fiskbullar till lunch framför Melrose Place och sedan ligger utslagen i feber när den säsongen kommer, för att jag hatar frukt, rivna morötter och att vara ute i friska luften. Tråkigt, men hon blev jag, liksom. Och nu är jag 25 år och ska äntligen söka in till den utbildning jag vill till hösten. Då kommer jag ju förvisso att ha fyllt 26 till och med, kanske 30-32 när utbildningen är klar, tja... bara cirka ett decennium för sent då! Tur att man ska få jobba till man är 75 säger jag...

Men det är skönt att slå klackarna i taket ibland och satsa på stort fast man är liten. Man blir så sjukt avundsjuk när man nån gång springer på de där gamla klasskompisarna som det gått så bra för och det står så stilla för en själv. De som faktiskt gjorde högskoleprovet när vi gick ur gymnasiet då de fortfarande kunde potenslagarna i huvudet och har hunnit praktisera som hjärnkirurger i tio år sedan vi sågs sist. Först satte de varenda på poäng på högskoleprovet, sedan blev de handplockade till läkarlinjen av rektorn på Yale, gjorde AT-tjänst i Kongo och ST-tjänst i Tanzania, lärde sig både swahili, mandinka, tigrinya, amarinya, wallaf och fola och varenda afrikanskt språk som finns genom att prata med lokalbefolkningen, skaffade artontusen fadderbarn, startade fyrtionio skolor, uppfann ett vaccin mot HIV, nominerades till nobelpriset i medicin, lade ner en coca cola-fabrik och skänkte ett miljardbelopp till Amnesty International. Men! Åh! Så! Fint! Gjort! Vad jag har gjort? Aj aj aj, du jag måste rusa här nu, har tyvärr ett jätteviktigt möte med provrummet på Hennes & Mauritz, men jättegärna en fika någon dag, så att du får berätta mer, kul att springa på dig! Heeeeeeeeeej...

Not! Må fan ta er.
Vi syns på andra sidan 31:a mars, så får vi se vem mer som har rätt till A-kassa om några år!

It's on barbiegirls!

*slår mig på bröstet och går och steker en laxfilé*

Jag vet, jag är jättebloggseg nu för tiden... men det är som svårt i en sån här grå stad, när man inte upplever särskilt mycket. Jag känner att jag tjatar om detta väldigt ofta, men Sundsvall är verkligen inte min grej. Det känns som att vi alla går i samma klass på högstadiet och att det är omöjligt att försöka hitta de där guldkornen, ni vet de som det går en på en miljon, de som behåller en sak jag yttrat för sig själv, utan att hitta på sin egen variant av det och prata det vidare... det går liksom inte. Större städer, eller andra städer över huvud taget, är inte såhär. Det är en rätt dyster tanke att man lever sitt liv och kanske ska leva resten av det såhär. Eller så är det bara för att det är vinter som det känns så, jag vet inte... Sundsvall är rätt vackert när det är grönt faktiskt. Om man bortser från själva människorna i den. 

Jag tänkte visa er ett jätteroligt paket som jag fick på julafton, men inte har publicerat än. Tomten var mycket finurlig och hans nisse Annlouise la ner lång lång tid på att slå in det. För mig tog det kanske tjugo minuter att öppna...





Meeeeeeeeeeeeeeen! Vad kan det vara, vad kan det vara... ;) Jag fick förslag på en väldigt kort stege på julafton, men som tur var så var det ju inte det utan:



Ett gammalt fönster!
Och så tokpappa då... lura i mej att det var gult och skräpigt, så jag tänkte att jag väntar med att öppna det tills det blir lite varmare klimat, så att jag kan stå utomhus och måla det vitt...


...


punkt punkt punkt...


Men det blev så fint så, när jag äntligen fick för mig att dubbelkolla hur det såg ut! Det är ju sådär med karlar vet ni, man måste vara med hela tiden och kolla så att det stämmer det de säger... och att det blir rätt det de gör. Nu är det jättefint här hemma. Jag hade planer på att sätta det i sovrumsdelen, men sen hittade jag de där tavlorna på Dollarstore och tyckte det var en kul idé att sätta upp kryddor som inte bara drar blomflugor till sig hela tiden...





Och så köpte jag för första gången något som jag velat ha väldigt väldigt länge...



... en gammaldags hissgardin! Från Dollarstore. Hallelujah. Jag älskar att Dollarstore har blivit så Shabby Chic! Dollarstore i Härnösand har ju bara billiga muggar och bakplåtspapper, aluminiumfolie och muffinsformar... Dollarstore här har jättemycket kul som passar in i ett white trash-hem som mitt... nu ska jag bara lära mig hur man rullar upp den snyggt också och kanske ta hjälp av någon som kan hålla i ena sidan men jag knyter på den andra... det var inte helt roligt själv om man säger så... jag satte ju naturligtvis upp den oupprullad och var tvungen att uträtta underverk här till grannarnas stora glädje, såg lätt retared ut med armar och fötter åt åtta olika håll som en stor spindel... notera förresten hur livsglad min orkidé ser ut! Vad hände där liksom? Det enda jag gjorde var att byta fönster åt dem och mårbackapelargonerna blev som på uppåttjack av att stå i vardagsrummet istället... jag måste ta ner julstjärnan innan grannarna börjar tro att jag är sinnesslö. Glömde ju naturligtvis den uppe när jag avpyntade lägenheten och känner jag mig själv rätt kommer jag slå min pappas granne Mats i år, som alltid låter adventsstaken stå kvar så länge så att grannarna börjar ha åsikter om det.

Jag målade även den där flottiga trälådan som bara stått och varit snuskig i skåpet i hundra år:





Och så körde jag ner lite bestick och en marockansk mynta som drar blomflugor till sig... tusan så otrevligt!
Jamen das was das und so weiter, som vi säger på tyska. Jag känner att mina inlägg är mycket svårlästa när det gått några dagar utan att jag skrivit. Jag ber om ursäkt för det. Hoppas ni är alerta och öppensinniga så ska ni nog förstå det jag skriver...
Nu ska jag kissa och duscha och ringa faderskapet och fråga när vi ska leka och sätta lister i hans hall, tror jag det var... HEHE! Arga snickarn börjar NU!

På återseende.
Puss

Vi har en seg, mycket seg morgon här på 47 D. Missade krysset imorse och allt. Inte likt oss. Det kan bero på att jag sitter uppe och spelar Alfapet på betapet.se till klockan tre på nätterna nu för tiden... jag säger inte att det har något med det att göra, men det kan ha det. Jag säger inte att det hade varit bättre ifall jag hade haft en sån där smart telefon, istället för en dum telefon, för då hade jag förmodligen legat med den inpå småtimmarna och lagt bricka efter bricka. Men nu har jag och min syster Ziri inga smarta telefoner, vi har smarta datorer istället och jag hoppas att vi ska spela hela natten. Förbi tolvslaget, bricka efter bricka till natten blir till gryning som sedan blir till nyårsdag.





Jag skulle vilja ha ett gammalt Alfapet. Det är något speciellt med att spela Alfapet på ett gammalt bräde. Jag menar, se bara på denna:



Om ni bortser från dyslexin, med vilken denna bricka verkar ha lagts (jag kan inte klandra er, jag har själv svårt att slita blicken från DRAIKRUNS och GOFTRAVEJAS) - är det charmigt eller är det charmigt? Man vill bara äta det. Jag letar på Tradera och Blocket med ljus och lykta efter ett likadant. Som den gången jag sa upp min lägenhet på Östbergahöjden i Stockholm över jullovet, eftersom jag inte visste hur svårt det var att få bostad i vår huvudstad och eftersom jag tyckte hyran var för dyr (4000 kr, ingenting jämfört med vad andra betalar för sina bostäder i Stockholm, vilket jag vet idag), och sedan inte hade någonstans att bo när vårterminen skulle dra igång, förrän typ sista dagen innan kursen började igen. Satt och gick igenom varenda annons på blocket, mailade, smsade och ringde. Var slutligen så desperat så när jag väl fick tag i en tackade jag ja till den över telefon hemifrån Sundsvall och fick mamma att betala januarihyran utan att ens ha sett den, fått nycklarna eller så mycket som att veta att den faktiskt fanns eller att hon jag skulle hyra av var den hon utgav sig för. En sjuhelvetes chansning som visade sig vara helt rätt. Det var en väldigt märklig känsla att sitta och bila ner och leta rätt på sitt hem, som man aldrig sett, men i princip äger. Äger i andra hand då. Men det var en fin lägenhet! Attans att jag skulle träffa den där killen som jag senare flyttade ihop med och därför sa upp den. Men så leder ju allt till någonting gott. Hade jag inte gjort det hade jag inte heller senare kommit att flytta till Bagarmossen där jag lärde känna Hans och där både Justus och Tusseloobäbisen blev till. Lilli hade inte fått sin Puzzel, Ylva-Li hade inte fått sin Signe, Erik hade inte fått sin lilla pälsboll och Angelica och Roland hade inte fått Rosie. Det är lustigt det där hur en liten sak kan förändra i princip hela ens värld. Tänk om jag inte hade följt med Fanny ut på Göta Källare den där kvällen. Hade jag bara sagt nej, som jag brukar, hade jag missat tusentals stunder senare som gjorde mitt liv värt att leva och fortfarande gör det än idag. Helvete så filosofiskt.

Men nu bor jag i Sundsvall, där jag vantrivs rätt bra och häromkvällen var mamma här och åt middag, drack vin och spelade Alfapet på ett modernt bräde, tillhörande min finfina granne Ingrid. Jag tror jag slog både mitt och min mammas personliga rekord när jag lade ordet...

Jag är helt förälskad i min julklapp till mig själv, jag köpte den på Ica Maxi för några dagar sedan, rafsade åt mig nödvändiga tillbehör, kutade hem och invigde den. Jag har köpt till mig själv:



en lergryta. Som jag har väntat. Har gått hela ett och ett halvt år, ända sedan jag och mor var i Alanya och åt kavurma 14 dagar i rad, ända sedan dess har jag gått och hoppats att jag vilken dag som helst ska köpa en lergryta till mig själv och äntligen! Som jag har väntat...

I julklapp, god jul Märta-Li önskar Mamsen, fick jag så den här kokboken:



Mmmh mmmh mmmh!
Då sätter vi väl igång då?

Frederik Zälls cayennekyckling i lergryta med några nödvändiga retuscheringar i receptet av mig



Börja med att blötlägga grytan innan första gången du använder den. Den ska bada 24 lååååånga timmar. Detta eftersom det är fukten som göret. HÄHÄ!



Det är ta mig fan katthår överallt här hemma...

24 timmar innan första användningen ska den alltså bada och sedan 30 minuter innan den stoppas i ugnen. Efter det är det bara att fylla den med alla de härliga godsaker ni kan komma på! Bara er fantasi kan stoppa er!

Skala 800 g potatis och skär dem i någorlunda lika stora klyftor. Kasta ner i botten på lergrytan. Glömde fota (igen) så jag får googla (igen)...


Lite den... jag skulle bli världens sämsta matbloggare om jag bestämde mig för att satsa på det. Hur kan man glömma fota...? Åter till receptet.

Skär kycklingbröstfiléer i nuggetsstora bitar och blanda 1½ dl vetemjöl med 2 tsk cayennepeppar på en tallrik. Vänd kycklingbitarna i blandningen och gossa in riktigt mycket vetemjöl i dem.



Kasta dem i en het stekpanna i smält smör och fräs på en yta som hastigast. Salta båda sidor. Men innan kan du, om du vill, vilket jag ville, kasta ner en liten bit, salta och smaka ifall mjölet är tillräckligt smaksatt av cayennepepparen. Kanske är det för starkt, kanske för svagt... det vet man inte förrän man provsmakat... Smaka smaka smaka!



Kasta ner ovanpå potatisen i lergrytan.



Och så nu till min favoritsås. Grädde, fond och matlagningsvin. Ja, det blir så gott så den kan man sörpla i sig rå. Men det ska vi inte göra. Vi ska blanda 1 dl grädde, typ 2 msk matlagningsvin och 2 msk kycklingfond. Smaka. Smaksätt med mer vin och fond om det behövs. Det ska vara salt. Och syrligt av vinet. Mmh mmmh mmmmmh!





Hacka schalottenlök, purjolök och vitlök grovt. Inte fint. Strö över kycklingen och potatisen i lergrytan. Och här kan ni ju bara ösa över grejer ifall ni vill, paprika, bacon, broccoli, minimajs... varför inte liksom?



Häll gräddblandningen över och stick ner en chilifrukt.



Nu till det viktigaste gällande lergrytor. In med den i kall ugn. Annars spricker den. Ställ in den i mitten och vrid på temperaturen till 200 grader. Jag har en gammal ugn så jag får vrida snäppet längre, till 225 grader. Nu ska den stå en timme och tio minuter. Lyft inte locket innan. Då försvinner fukten.



Under tiden gör vi limedressingen och ställer i kylen.



Riv skalet från två tvättade limes/limer/limefrukter, vad fan det nu heter i pluralis, ner i 400 gram valfri yoghurt. Och vad fan är 400 gram liksom... vem förutom Jamie Oliver klattar upp yoghurt på en våg och bah, 300... lite till.... 350.... bara 50 till så är vi hemma.... sådärja! 400 gram yoghurt. Nu ska vi bara få ut allt hur vågen och se till att inget går till spillo också. Vi får ta 50 gram extra eftersom det fastnade i vågen... då ska vi se, 40.... 10 till bara så är vi hemma... 45 gram... 5 till... sådärja! Aj då... vi får ta fem extra eftersom det fastnade i vågen igen! Lite den...

Ta några deciliter helt enkelt. Eller om du använder yoghurt på burk kan du ju använda ögonmåttet. Jag vill ha en rätt rinnande dressing så jag tar hälften turkisk yoghurt och hälften naturell frukostyoghurt. Blanda ner 2 tsk honung och saften från båda limefrukterna. Salta. Rör om. Smaka. Salta mer om det behövs. Ställ i kylen i väntan på lergrytan.



När det så börjar bli klart här med grytan i ugnen så fräser du på en jävligt stor mängd haricot verts i stekpannan. Godare än att koka. Anser jag. Koka om ni vill. Om ni är rädda för fett. Det är inte jag. Mera smör!



Och så när allt är klart tar du ut den ur ugnen, dubbelkollar att kycklingen inte är rosa och potatisen inte rå. Är det fritt fram så tutar och kör vi. Alleman till bords!







Åh så Per Moberg...
Smaklig spis!

Jag skulle kunna tänka mig att bli tillsammans med vem som helst ifall han skrev en Curly Sue eller What Are Words till mig. Vem som helst! Fattar ni den kärleken? Respekten. Ödmjukheten. Och det gör inget att det låter piss i TV4 Nyhetsmorgon. Jag kan leva med det ifall jag får en låt. En blombukett går annars också bra. Eller en dikt. Ett SMS. En vanlig jävla promenad och en fika... Vad som helst som indikerar en omtänksamhet. Men helst låten alltså. Då är jag såld. Trots TV4-framträdandet. Skriv nu. Jag väntar.



Om du dessutom ser ut som Takida-Robert har vi rott både äktenskap, ungar, Border Collie och lantställe på Alnö i hamn innan du hunnit till tonartshöjningen. Jag lovar.



Jävlar vad illa det låter när Chris Medina sjunger...skitsamma, jag tar honom ändå. Känner inte att jag kan välja och vraka direkt. Det har inte gått så bra hittills. Och så är det ju ändå jul.



Left to beg, borrow and steal.

Yours truly
Ali

Eller nåt, jag vet inte... jag håller inte koll på julen längre.



Jaha... och här sitter jag i min före detta svågers före detta svärmors morgonrock klockan 12.20 och lyssnar på klipp från julshowen i söndags med skräckblandad förtjusning... jag hade på känn att det inte lät bra, liksom jag hade på känn att det lät bortom inte bra igår på Ica Maxi, och se...!? Jag hade rätt. Det viktiga är kanske ändå att det är roligt... känns som något man säger när det inte låter helt hundra... men... det viktiga är kanske ändå att det är roligt.

Har ni handlat klart alla julklappar? Själv har jag ju inte ens börjat än... när man får "lön" från Försäkringskassan för att man deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt projekt, så kan den komma lite nu och då... ifjol kom den i januari? Det var ju roligt? Finns det ett ord i svenska språket som heter ifjol eller är det en dialektal grej? Och vad i helvete är arbetsmarknadspolitiskt projekt för jävla namn på en vanlig praktik? Och vilken typ av politik är det frågan om? Höger eller vänster? Jag vägrar delta i extrema politiska projekt i juletider. Hej, jag heter Märta-Li och jag söker en plats att göra min högerextrema arbetsmarknadspolitiska praktik på. Inte det? Okej, jag får leta vidare. Not! Jag får hur som helst ingen ersättning förrän efter jul. I år igen. Precis som jag sa. Men se det från den ljusa sidan hörni, då är ju julklapparna mycket biligare att köpa?

Varför är det så dimmigt ute? Mamma! Är det dimmigt nere hos dig också eller är det ett lokalt dimväder på 47D? Nu verkar det gå över. Ska inte jag få någon post idag? Brevbärarna tycker att mitt brevinkast är för trögt. De har skrivit en lapp och lagt på min dörrmatta. Stod att HSB lägger över ansvaret på bostadsrättsinnehavaren att se till att brevinkastet inte är trögt och att om inte detta gjorts innan den 26:e oktober 2011 får jag ingen post. Några dagar efter kom HSB:s svar på det, bry er inte, det löser sig. Än har inget hänt, brevinkastet är fortfarande trögt och jag får ändå min post. Vad kan vi dra för slutsats av det? Ja, det blev ju ett extra drag i det tröga brevinkastet för brevbäraren, och inte bara ett för vi är ju några stycken som bor här i området... det måste väl vara närmare en tusen lägenheter? Och fick de inte förslitningsskador av det så vet inte jag...

Bör man äta något idag? Jag har ätit 75% av min frukost och druckit 66,66666% av mitt frukostkaffe. Känns helt reko för att vara jag. Överväger att äta de resterande 25%:en till lunch. Skagenröra och avokado på husman. Visste ni att avokadon kommer från latinamerika, kallas även för krokodilpäron eller advokatpäron, men att ordet avokado ursprungligen kommer från ahuacatl på aztekernas språk nahuatl. Rätt intressant att man i typ hela latinamerika då säger palta och att aguacate (spanska för avokado) används främst i Spanien. Fattade ni det där? Det gör inget. Jag har krokodilpäron/advokatpäron/avokado/aguacate/ahuacatl/palta på mackan helt enkelt, punkt slut. Kär frukt har många namn. Åh så gott.

Nu ska jag duscha och sedan hänga tvätt. Plocka ur diskmaskinen.
Vi hörs lite senare, när jag smiter från allt detta för att blogga istället.

Puss och kram

Andra ungdomar idag kanske klarar att lägga sig halv 2 och sova till halv 10, men inte jag! Tror faktiskt aldrig nånsin att jag klarat det, när jag tänker efter. Inte ens under gymnasiet gillade jag att vara uppe sent. När andra gick på krogen på sin studentdag, gick jag och lade mig och sov. Jag avskyr att gå på krogen. Speciellt i Sundsvall. För jag är ljudkänslig. Jag kan inte läsa en bok om TV:n är på och jag kan inte skriva ett SMS om någon pratar. Hur fungerar det då att umgås när en hel lokal vibrerar av människor som försöker överrösta varandra och den mördande höga musiken? Inte så bra!? Jag tycker om att gå ut och ta ett glas vin på Söderhof eller en öl på Söderkällaren en tisdag kväll. Då kan man prata med sin hustru i lugn och ro utan att folk är ute efter att ligga med en, som de är på helgkvällarna. Fy farao.

Igår hade vi julshow i Bosvedjans kyrka med kören. Många tappra gamla människor hade trotsat snöovädret och tagit sig till kyrkan för att se oss riva loss några gamla godingar som He Has Come och Rejoice. Gamla godingar, säger jag som har sjungit dem i sex veckors tid. För resterande 99,9 % av folket som var på plats var det förmodligen nya godingar. Jag hade heller inte hört en enda av dem tills för en och en halv månad sedan. Min mor har filmat, så jag lägger upp dem här så fort som möjligt. Jag förstår att ni knappt kan bärga er inför att få höra mig praise the Lord...

Jag mår illa. Jag vet inte om det är snön, bristen på sömn, bristen på näring eller ångest inför jul. Mitt dyra frisörschampo och -balsam har tagit slut. Jag hade glömt hur stor skillnad det är på Ica Maxi-schampo och riktiga frisörgrejer. Jag köpte två flaskor i augusti, när jag var på det där hemska frisörbesöket på Hårfixarn & rullen och de har räckt ända till iförrgår! Hajar ni den? En flaska kostade 180 kr, så 360 kr för schampo och balsam på fyra månader är ju fucking great? Och grejen är att när man har såna där bra produkter så kan man vänja håret vid att inte tvättas lika ofta. Med Matrixprodukterna tvättar jag håret var sjätte dag utan problem, med Barnängenprodukterna får jag tvätta det var tredje dag - med problem. Det här var jag innan dyrgrejerna tog slut:



Se där så fint, åh sånt svall! Försök undvika att skratta åt min snövita hy, är ni snäll. Och ja mamma, jag vet att den svarta hårfärgen gör det värre, men jag passar helt enkelt inte i något annat. Nej, det gör jag inte! NEJ! Tig! Fy! Sitt! Ligg! Plats! Skäms! Hit! Okej, kanske i nötbrunt, men inte i blont och absolut inte i rött! Jag förstår inte vad jag tänkte med...

Det här är i alla fall jag efter att dyrgrejerna tagit slut:



Nämen hej, Kristina Lugn? Vart har du varit hela hösten? Just ja, du var i de där billiga Barnängenflaskorna som mina svampiga händer plaskade förbi i duschkorgen, när jag trevade efter Rolls royce-flaskorna. Välkommen tillbaka. Som jag har saknat dig. Inte.

Det är en sjuk skillnad på dyrt schampo och billigt schampo.
Jag skulle vilja testa det där örtschampot WEN, som Alyssa Milano gör reklam för. Är det någon som har testat det? Det är ju rätt dyrt, men får man en bättre kvalite på håret och slipper tvätta det varenda dag, så kan det ju lätt vara värt det? Är det någon som har testat sa jag! Svara! Jag är nyfis...

Nu ska jag skutt i duschen. Tvättade håret i fredags, och tänker tjura på, i alla fall till onsdag. Den som lever får se. Nu är det busbjörnsbråk i sängen. Jag ska iväg på hemligheter. Jag berättar senare. Måste kräkas!

Puss och kram

Jag vet inte om det är så att folk har tappat greppet totalt om att åtminstone försöka hålla tillbaka sina privatlivs mest privata delar eller om det är det nya Facebook som bara har gett tillgängligheten till folks statusar en skjuts. Jag tycker det är sjukt hur öppet Facebook har blivit, att klicka på startsidan är i princip som att kliva in i folks verkliga liv och jag känner att det inte är något jag automatiskt har bett om, bara för att jag är medlem. Självklart är det inte upp till Facebook att det har blivit såhär, det är ju människorna själva som inte har inser hur de för allas skull bör begränsa sig.



För ett tag sedan skapade jag en blogg åt ett par vänner jag har som lever med ofrivillig barnlöshet. Den heter Var Femte, för att vart femte par i Sverige lever med ofrivillig barnlöshet och mina vänner är ett av dem. Jag lever själv inte med ofrivillig barnlöshet, men till och med jag tycker att jag har det upp till halsen att alla är i vecka trettiofem och alla bilder på den nykläckta, de har knappt hunnit tvätta av henne fostervattnet eller klippt av henne moderkakan så har hon en egen profil. Det är åldersgräns på Facebook av en anledning, barn ska absolut inte ha ett eget konto, särskilt inte de barn som kan läsa. Däremot önskar jag att Lunarstorm (om det fortfarande finns), och andra portaler där barn samlas, var begränsande på samma sätt som Facebook, det i sig är en jättebra idé. Man kan begränsa sitt barns tillgänglighet och ha kontroll över vilka som tar kontakt med henne/honom och vilka bilder som okända människor kan komma åt. Men det här är ju liksom inte aktuellt på långa vägar så länge föräldrarna själva lägger ut bilder på sina småbarn. När föräldarna har börjat inse allvaret i de hundratals bilder de publicerar av sina barn på offentliga forum kan vi ta diskussionen. Barnen har inte valt att finnas på Facebook och det gör mig illla till mods när de då gör det. Åter till barnlösheten. Om till och med jag, som inte ens försöker skaffa barn, känner att jag får det nedtryckt i halsen hur alla skaffar familj och hus, de har partners som älskar dem över allt annat på jorden och de lever lyckliga i alla sina dagar, hur känner då två människor det som mest av allt bara vill ha ett barn som alla andra? Hur känns det då att Barnkollen dyker upp, vecka efter vecka, i deras nyhetsflöde, och nya bilder var fjärde minut på magen som växer, hur känns det då att få det i ansiktet varje gång man loggar in? Då måste de göra ett val, att dölja den personens händelser, för att den personen från första början gjorde ett val, att bli offentlig med utvecklingen av sin graviditet.

Jag gillar Facebook skarpt! Det öppnar många vägar för både nya och gamla relationer, man kan umgås och diskutera Idol osv. Men det är det med att folk går till sådan förbannad överdrift med hur de viker ut sig själva och inte förstår att jag inte vill mötas av det. Ungefär en gång per år får jag väl ett ryck och raderar människor hej vilt som irriterar mig i nyhetsflödet, med sina jävla Barnkollen hit och detaljerade samlagsrapporter dit. Jag raderade en gammal skolkamrat för några veckor sedan som (enligt mig) gick till överdrift när hon publicerade sitt neuropsykiatriska funktionshinder i statusen, hon skrev något i stil med "sluta kalla mig lat, jag har faktiskt högpresterande ADHD" och jag kände bara, men är det aldrig nog? Det är ju en sak ifall jag aktivt går in i hennes logg och finner nyss nämnda status, liksom det är detsamma när folk söker sig hit till min blogg för att läsa om mitt liv (ofta privat, men 99,9% av gångerna med en skämtsam ton), eftersom vi då har sökt oss till att få ta del av den privata informationen. Det är liksom något jag räknar med när jag surfar in på någons blogg, nu ska vi läsa lite snuskigt privata detaljer om Elins liv, hehehe... typ. Men när det kommer oefterfrågat i nyhetsflödet är det en helt annan sak. Jag vill inte sluta använda Facebook för att folk inte vet hur man begränsar sig, jag lever ju dagligen med Facebook. Jag vill ta kontakt med andra, inte att de kastar sina privatliv i mitt ansikte utan att jag vill det.

Någon liten bild på mitt barn kommer även jag (förmodligen) lägga ut den dag jag blir mamma. Men eftersom jag är medveten om hur det känns när det inte känns bra att få detta nedkört i halsen, och kanske för att skydda mina barns integritet en aning, - jag anser att det är min huvudsakliga uppgift som förälder och inte att tvärtom vika ut dem -, så kommer jag begränsa mig. På samma sätt som jag inte skulle lyfta upp min bäbis och köra in den i armarna på S och T ifall jag träffade dem med barnvagnen ute på stan, och säga: här! Bär den ett tag, det är min nya bäbis. Se så fin den är, nämen se inte så förskräckt ut, ta lite på den så får ni känna hur len den är. Är ni avundsjuka eftersom ni inte kan få någon? Skit i det, känn på bara! på samma sätt som jag inte skulle göra så i verkligheten, kommer jag inte heller att göra det på Facebook. För det är exakt det ni gör fast ni inte tänker på det. För S och T syns ju inte där bland alla era femtontusen vänner, men de ser ju er. Och ni gör dem kanske jävligt illa fast ni inte tänker på det. Men nu kanske ni kan tänka på det. Väg glädjen över att dela med er av er kommande bäbis, mot smärtan det kanske bringar andra och fundera över om ni tycker det är värt det.

Jag avslutar detta vresiga inlägg med två überbra bilder:





Och vill ni lusläsa min Facebooklogg efter liknande händelser som jag tar avstånd ifrån ovan - varsågoda. Jag säger inte att jag aldrig delar en bekräftelsebild på mig själv eller blir lite för detaljerad i någon status nångång. Jag menar att det inte sker dagligen eller utan ett litet stråk av en skämtsam ton då det händer, vilket man verkligen inte kan säga om ungefär 99% av de på min vänlista, som delar en ny status varje gång de slutar att göra det de skrev att de skulle göra i den gamla statusen och därför måste skriva en ny status med vad de ska göra just nu. Nu kommer jag tappa samma 99% av de på min vänlista, men jag säger som Beckah Larsson (dyngbra bloggerska förresten!), som delade en bra status häromdagen: "If you lend someone $20 and never see that person again it was probably worth it." (Samtliga foton ovan har förresten hon delat.)

Men sätt er inte och gråt nu över att ni tar åt er, fast ni ändå tycker att jag har fel, utan ta en funderare över vad som dyker upp i andras nyhetsflöde egentligen. Om jag delar statusen "Körsångmaraton de lux. Jag tog i så jag både tappade rösten, fick armsvett och flytningar" så är det en jävligt skämtsam, och snäppet för privat, status, som ändå är okej om man jämför med "idag gjorde jag si och sen gjorde jag så, vilket ledde till pizza och vin och samlag och klamydia och ännu mera samlag och imorgon fyller lillan fyra år." Om ni förstår vad jag menar. Om man delar någon bild då och då på lillan - fine! Typ, titta vilken mysig fikastund vi hade imorse, eller, oj vad lillan kladdar ner sig när hon äter - fine. Men ibland passeras en gräns för när det är nog antal bilder med ett och samma motiv, typ när man får se lillan ligga och sova för trehundrade gången. Då känner man såhär: men hon såg ju likadan ut på de andra 299 bilderna? Är det inte nog snart? Kan hon inte få sova ifred någon gång? Om ni förstår vad jag menar...

Och vad jag delar på min blogg är inte detsamma som det jag delar på Facebook. Man kan väl jämföra det såhär:
om jag går naken från badrummet efter att jag duschat, till garderoben för att hämta ett par trosor och grannen står och tittar in genom mitt fönster kan inte hon gärna ringa HSB och säga "idag när jag stod och tittade in genom min grannes fönster fick jag se henne naken fast jag inte ville det, jag tycker inte det är okej och att hon borde vräkas!" Men om jag gick naken från badrummet efter att jag duschat, ut på vår allmänna gräsmatta och vidare till grannen och knackade på och sa: "hej! Har du tre ägg jag skulle kunna få låna?" så är det lite en annan sak. Då kan hon med all rättighet ringa HSB och säga: "idag när jag stod och tittade ut genom mitt fönster, fick jag se grannen naken fast jag inte ville det, jag tycker inte det är okej och att hon borde vräkas!" Helt okej, Ingrid. Helt okej. Det är lite den skillnaden mellan blogg och Facebooks nyhetsflöde. Om ni förstår vad jag menar (igen)...


Nu ska jag baka lussebullar och bjuda ovan nämnda granne. Åh så privat! Puss på er med.

Jamen, välkomna då och känn er som hemma!



Idag är en sån där dag då man får börja med att tända alla lampor, när man kliver upp. Något man annars gör kring 14-snåret, den här tiden på året. Oj nu blev det kväll liksom, tänd alla lampor. Men idag var det alltså kväll, redan när jag klev upp. Härliga tider detta när det aldrig blir ljust.



I natt har jag, liksom igår natt, sovit ungefär lika bra som om jag vore en hemlös narkoman på uppåttjack, på en parkbänk vid Vängåvan, under ett lager av gratistidningen Metro. Jag vet inte om Metro ges ut i Sundsvall längre. Förmodligen inte, eftersom ingenting som inte infördes 1888 fungerar i den här stan. Är det inte sedan stan brann dug de inte. Åter till mina sömnlösa nätter. Man skulle kunna tro att lite tacksamhet i svinkalla, stormiga, snöblöta, mörka tider som dessa, borde kunna ha en sövande effekt, men icke. Typ, jag har ju ändå en säng att sova i. Åh, så skönt det är att ligga i en säng och inte på en parkbänk vid Vängåvan eller ännu värre, stå i en kort kjol och höga klackar vid trottoarkanten på Malmskillnadsgatan och försöka få ihop till hyran på Rusthållarvägen 81 i BAGARMOSSEN. Åh, vad skönt att jag bor där jag bor och att jag har en säng, en varm lägenhet (vet att vissa protesterar när jag säger varm lägenhet) och fyra fina feta katter att gossa ner fötterna i/runt/på/under. Men icke! Detta fungerar icke!

Istället ligger jag och blir arg över att jag inte kan sova. I min fina, sköna säng, i min varma lägenhet och i denna tråkiga, blåsiga stad. Det är stopp i näsavloppet. Det är slut på vätska i munnen. Busbjörnarna är jobbiga för att det är orosväder ute. Måste kliva upp och släcka julgranen, för det är för ljust. Måste kliva upp och snyta mig. Måste kliva upp och dricka vatten. Måste kliva upp och läxa upp Jörgen Jönsson, som nära en timme i sträck har psykat Skrufvan Karlsson som i sin tur, nära en timme i sträck, har suttit och sagt: mrrrrrrrrrrrrrrrrrrr under sängen. Efter att jag nära en timme i sträck legat och fräst: schhhh!!! får jag nog, kliver upp och jagar ut Jörgen Jönsson i köket samtidigt som jag mycket aukoritärt och skräckinjagande ryter: NU ÄR DET NOG!!! Nu ska katthelvetet ut i snöstormen, trots att han hatar att bli kall om trampdynorna. Jörgen åker ut och jag går och lägger mig. Ont i huvudet. Stopp i näsan. Grannarna har förmodligen vaknat, men det gör inget, de ska väl ändå upp som normala människor och gå till jobbet den här tiden (03.45), så jag bäddar ner mig och hör ett dunk på köksbordet. Naturligtvis. För jag sover ju med fönstret öppet. Jörgen Jönsson har kastats ut, han har stått på altan och tänkt: det är kallt. Varför är jag här? Åh, fönstret är öppet. Vilken tur. Jag går in igen. Vad ska jag göra nu? Har ätit all mat och sovit färdigt. Nu vill jag leka. Skrufvan ser busig ut. Henne tar jag. Åh ett åh två åh tre! och så jag på detta: STAMP STAMP STAMP NU ÄR DET NOG!!!

Lyckades lyckligtvis somna om vid sjutiden och sov till halv tio. Vaknade och kände att det absolut inte kändes bra att kliva upp, men näsan behövde snytas och dagen startas oavsett väder och vind. Med grav betoning på vind.

Det sjuka är att när jag klev upp första gången i natt för att stänga fönstret vid 3-tiden, efter att jag dubbelkollat att alla björnar var inne och sov lugnt på sina respektive sovställen, så tittade jag ut på altanen, såg ett fluffigt vitt lager av snö och tänkte: åh huga, när kom detta? Jag gick och lade mig och naturligtvis hade ju björnarna då sovit färdigt och ville ut. Jag låg i fem minuter innan jag konstaterade att det blev för varmt inne, så jag klev upp för att öppna fönstret igen och så sa jag till Jörgen Jönsson medan jag gick mot köket: det är ingen idé, jag tänker inte gå ut och sopa altanen åt er nu. När jag passerar altandörren kastar jag ett öga på altanen och ba: va faan? Det ligger ju inte en snöflinga på den? Den är helt rensopad, precis såsom jag lämnade den innan jag gick och lade mig. Nu ser den ju däremot ut såsom jag såg den imorse. Så jag vet inte om jag drömde eller om jag fick en uppenbarelse. Jag chansar på det senare. Jag har alltid känt mig lite psychic. Eller var det psychotic?

Nu har vi i alla fall klivit upp, jag har ätit frukost och björnarna har gått och lagt sig igen. Så skönt för dem. Själv ska jag ställa mig i duschen. Göra som min morbror Pär rådde mig när jag var nästäppt en gång i trettonårsåldern: du ska inte hålla på och spruta in kemikalier i huvve Märta. Ställ de i duschen och vri på varmvatten uta ba hellevette och så lutar du huvve framåt så rinne snore. Och så min lite mer praktiska och ekonomiska mor: NÄE! och så gjorde hon den där snabbstränga minen, ni vet den där min syster lyckades fota en jul på Bågevägen 230 i soffan:



NÄE!!

Hehehehehe... söt!
Det tog tjugo minuter att hitta den bilden på bloggen! Den låg tydligen i kattkategorin i inlägget Mammakatt.

Jag avslutar som jag även avslutade det inlägget: "Nu ska jag rotera, som mor skulle sagt och sett ut såhär, om ni minns". HEHEHHEH.

Ååååååååååååååh min näsa!
Aj aj aj.

ROTERA!

Pusch

Gomojjon!



Här i huset har vi ätit frukost klart den här tiden idag, för ovanlighetens skull. Vi ska gå en promenad till City Gross, köpa handkräm innan händerna trillar av, köpa Nozoil innan näsan trillar av, köpa bomullsrondeller innan huden trillar av och köpa vetemjöl innan lussebullstarmen trillar av. Idag ska vi baka. Fader- och milfskapet kom med min hushållsassistent, Farmor Birgit, innanför dörren igår. Perfekt. Då blir det lussebullar idag. Tror jag har allt utom vetemjöl. Känns ganska vitalt. Har till och med saffran. Fick av mamma. Näsan gör ont. Måste ha smörjmedel. Nu har jag varit förkyld en vecka. Det är ganska ovanligt för att vara jag, om man bortser från förra hösten, då jag var förkyld från augusti till juli i år. Typ. Jag är ju inte den fysiskt sjuka typen, vettni. Kanske därför jag fick den här psykiska CP-heten. Eller var det för att jag fick den psykiska CP-heten som jag inte fick några fysiska sjukdomar, de 24 första åren av mitt liv? Det är en fråga om hönan eller ägget. Jag väljer det första. Jag tillhör den fysiska eliten av vårt samhälle och som ett straff drabbades jag av psykisk labilitet. Labilitet låter illa. Det låter så Hollywoodfru, så Christine i Masterchef, det låter så Laleh... fast jag är nog rätt lik alla dem ändå. Kanske därför jag inte tål varken Christine eller Laleh. Eller Amanda Fondell. Nej. Christine tål jag inte för att hon är så labil, Laleh och Amanda Fondell tål jag inte för att man vill bara trycka 890 på text-TV alternativt slå dem riktigt hårt med en knytnäve i magen, så att man hör vad de säger.

Nu krafsar hunden på stolen. Vill gå på promenad. Klockan är faktiskt halv tolv, hon är väldigt duktig. Men så är hon ju 77 hundår också.

C U l8er allig8tor!
Puss!

Står vid bänken och snabbisbloggar. Väntar på att volymtången ska bli varm. Det är därför jag ser ut sådär i håret. Inte för att jag finner mig själv het när jag ser ut som Ensam mamma-Hanna.

Jag och hunden ska gå på en promenad klockan 11.30. Sedan kommer faderskapet och hämtar upp oss för lite lunch kl 12.05. Sedan möter jag svärmor på IKEA och efter det Handläggaren Magnus på Ung Kraft 14.30. Vad intressant va?

Här är bästa citatet på hela veckan i Dagens Nyheter:

"Det är inte länge sedan vi ansågs bli okontrollerbart våldsamma av videofilmer och rollspel. Dessförinnan var det serietidningar. Förmodligen satt någon vikingashaman på tinget cirka år 914 och slog fast att bärsärkagång orsakades av runor."

Erik Helmerson, ledarskribent, om att datorspel inte föder skjutgalna seriemördare

Är man überskitnödig ifall man tycker ledarskribenterna på Dagens Nyheter är roliga? Bäst i veckan hur som helst, bortsett från Stockholmspolisens twitter. Man får en helt annan bild av polisen än den som Leif GW Persson ger. Hysteriskt!

Nu måste jag dra.
Vi får höras senare.
Hunden krafsar på benet och säger hummmm.
Dags att spackla ansiktet och dra ut på aktivitet. Vad intressant va? Känner att det verkligen är Kissie-nivå på den här bloggen idag. Jag ber om ursäkt och lovar att bli riktigt djup och besvärlig igen senare.

'

Promenad! Nu!
Puss

Nu var det många tysta dagar mellan er och mig igen. Jag har varit aktiv, mycket aktiv. Två fullspäckade dagar med juliga aktiviteter, såsom att steka köttbullar, klä granen och plocka svamp.





Hehehehe... nämen oh! Hej på er bäbisar! Jag var ju egentligen här för att plocka enris, men vem orkar bry sig om petitesser, såsom att jag inte har med mig en enda kvist hem?









- ÖH! Yalla för fan! Jag vill ha korv och pepparkaka med ädelost!



En snabbrensning på cirka tre timmar, uppdelade dock, och lagret är påfyllt. Nu bör vi klara vintern. Prisa gud.

Vad gjorde jag mer, sa vi?
Jo, jag fick köttfärs av svärmor och stekte köttbullar:





Nämen oh! Ja jäklar vad mumsigt. Gjorda på mycket kärlek och mycket grädde. Jag är ju också den typ av människa som tycker om att ge vidare. Från början var det nog mer av tvångstanke än omtanke, men nu sitter det i den norrländska ryggmärgen. Jag tror min granne Joakim i Bagarmossen höll på att dö då jag ringde på för första gången, en sen höstkväll år 2008, och gav honom nygräddade tekakor. Förmodligen trodde han väl att jag ville att han skulle äta mina förgiftade bakverk och dö, så jag kunde ärva honom och slå ut väggen mellan hans och min lägenhet och få typ 80 kvadrameter bostad, istället för 32. Jag sa att hä ä schåhä vi gört i Norrland vettö. Man ge schom vidarä så blirt lyckat näst gång man bak. HÄHÄ. Tack, sa Joakim och stängde dörren, nervöst skrattandes. Och gud, vilka goda tekakor, nästa gång vi sågs. HÄHÄ.

Jag tänkte i alla fall att min granne Ingrid skulle få några köttbullar, så jag la dem på ett litet fat...



... (det till höger) och så gick jag och ringde på. Ingrid var inte hemma så jag gick hem och skrev en lapp. "Hej. Jag ringde på, men du var inte hemma. Tänkte att du kunde få köttbullar som jag har gjort. Ring på hos mig så får du dem då istället! Kram Märta-Li" och så en glad sol bredvid. La i brevinkastet och gick hem och packeterade mina andra. Sen kom jag på... Ingrid kanske inte ens vill ha köttbullar och nu har hon en mycket krävande och kvävande lapp på sin hallmatta som säger att hon måste få köttbullar. Så jag skrev en till lapp: "(Om du vill, alltså...)." Gick hem och kom på att hon kanske inte kommer hem på ett tag. Borde jag skriva en lapp och säga att jag är uppe sent? Jag såg för mitt inre hur jag skrev lapp nummer 3 "Jag är uppe sent" och sedan ytterligare en lapp nummer 4 "Förlåt för alla lappar...". Bestämde mig mycket moget för att inte skriva lapp nummer 3 och 4. Annars tyckte fader- och milfskapet att jag hade kunnat fortsätta med lapp nr 5, 6 och 7: "Jag är även hemma imorgon", "Varför svarar du inte?" och "Nu har jag ätit upp dina köttbullar!". Och på enkla 7 lappar hade jag gått från "en trevlig granne" till att hon sålde lägenheten och fick okänd identitet av SÄPO...

... nu kom faktiskt Ingrid och ringde på och fick sina köttbullar. Hon blev mycket glad och sa att de var fina. Klappa mig på huvudet, tack!

Ja, efter det rensade jag svampbricka nummer 3, julpyntade granen och rensade svampbricka nummer 4.
Förutom fader- och milfskapet var det några andra som ville bidra med en hjälpande  tass.





Nu ska vi seee...



... mhm...



... jaha...



... okej ...



... men om vi skulle köra på rött i år och en guldstjärna på toppen... ja det blir bra, så får det bli.

Ja, de är så duktiga mina björnar... oj oj oj.
Se så fint det blev till slut.



Härligt! Bara lite guldigt glitter som fattas så blir det jul i år igen! Och så de två plastbackarna och pappkartongen med julpynt, papperspåsen med tygtomten och rullen med vaxduken såklart... vart faan är det!?

Nu tror jag det är dags för mig att duscha! Ska på trefika hos Sophie med mamma, fika-Jesper och några fler kanske? Jalf! Åh ja, Jalf! Bäbisjalf! :D Ja ja ja!

Puss!

Har ni någonsin gått omkring i ert eget hem och liksom upplevt att någon driver med er genom att gömma och flytta på saker? Ni kanske känner att ni balanserar på en hårfin tråd till förtidsdemens? Helt plötsligt är det i ert hem, och inte i den där pensionärens hos vilken ni jobbade genom hemtjänsten i somras, som ni rafsar omkring bland kastruller, glas, underkläder och i pappesinsamlingen, för att hitta recepthäftet som kom med Tastelines matkasse i måndags, eller bunten med CD-skivor som du fick låna av grannen i tisdags... Helt plötsligt är det hemma hos er själva ni finner er ståendes rufsig i håret, med handen för pannan, på gränsen till tårar och säger "men vart i helvete kan hon ha gjort av det?" Ni kanske har upplevt det? Ni kanske vet att man inte vet om man ska skratta eller gråta? Ni kanske också känner att ni är lyckligt lottade som faktiskt hittar hem över huvud taget, nu för tiden? Välkommen till 47 D.

Jag kan bara säga till mitt försvar att livet är åt helvete, utan att jag föst det åt det hållet. Livet är en besvikelse. I år igen. Utan att jag kontrollerar det. Livet är orättvist. I år igen. Utan att jag förtjänar det. Det, i kombination med att jag inte kan sova och att jag är speedad som på uppåttjack inför den här praktiken jag ska göra, sitter som en ögonbindel för ansiktet. Famlar efter ljus i mörkret. Vart är det jävla ljuset? Vart är recepthäftet? Vart är bunten med CD-skivor? Och vart i helvete är julpyntet!!!!?

Nu blev det för allvarligt. Kolla på den här grejen som jag skrattade högt åt i morgonens DN (tryck Ctrl + + ifall ni inte kan läsa, för att det är för litet!):



(tryck Ctrl + - för att återställa storleken på bilden...)

Åh, så roligt!
Du är äldst på stället, ja, det är onsdag, ja, du är på Baba Sonic, Mariatorget 1A. Hysteriskt! :'D
Folk dansar, ja, folk dansar med underkroppen också, ja, folk dansar icke-ironiskt, ja, DJ-kollektivet är hajpade på undergroundscenen i Antwerpen, ja, du är på Slakthuset, slakthusgatan 6 - Hysteriskt!! :'D

Ja, det är härligt med ironisk journalistik. En ledarskribent på Dagens Nyheter, som är ganska duktig på ironisk journalistik, är Erik Helmerson. Och så min favorit, bara för att hon är så sarkastisk och vågar skriva så starkt ifrågasättande, Hanne Kjöller. Jag gillar däremot inte Johannes Åman. Men det är bara för att jag har sådana extrema fördomar mot sådana som heter Johannes och bär glasögon. Jag får för mig att han klär sig i brunt och stickigt, jobbar på bank och spelar på både keno, trav och bingolotto. Vann han pengar skulle han ta med sig solskyddsfaktor 85, någon tråkbok av Leif GW Persson, som han känner sig jättebusig som läser eftersom den är så spännande, vilket inte han är, och åka till Mallorca en vecka. Inte fjorton dagar, det är för mycket. En vecka är perfekt. Man har ju ändå All inclusive och det brukar man kunna ganska bra efter de första två dagarna. Så 7 dagar är tillräckligt. 5 hade varit perfekt. Men man ska ju räkna in resdagarna också. Så 7 blir ju praktiskt taget som 5. Blir det mer än 7 måste man ha så mycket packning. Dubbelt så många gråa, bomullsnoppriga, strykta och välvikta Y-front och eftersom man inte vill släpa på ytterligare en tråkig Leif GW Persson-deckare, för man kanske blir tvungen att betala övervikt, måste man låna någon kvarlämnad Harlequinroman på hotellet, ifall man stannar mer än i 7 dagar. Nej. Det går inte. Sånt overklighetsförankrat damsnusk läser inte Johannes. Och så kanske man blir brun. Eller ännu värre röd. Ifall solskyddsfaktorn tar slut. Risken finns ju, eftersom Johannes köpte flaskan sommaren -89. Men den har räckt fint sedan dess. Och så kan man ju alltid sitta i skuggan, så räcker den ett år till... lite fräknar däremot, tackar inte Johannes nej till och sticker ut huvudet i solen 10 minuter åt gången, var tredje timme.

Johannes är en sån där person som lyxar till det med trerätters middag och svindyrt, surt och vattnigt rödvin, från sin egen vinkällare, på fredagskvällarna. Han är en sådan som tycker att mängden mat man får på tallriken när man går på dyr restaurang är ypperlig. Större portion behövs inte. Man vill ju kanske ha en chokladbit, 99 %-ig kakaohalt, till kaffet efteråt och man måste ju tänka på antalet hål på livremmen. Johannes dricker sitt kaffe svart och svagt, ur kopp med fat. Till frukosten pressar han egen apelsinjuice och borstar tänderna innan han äter. Lättfil och hårdbröd i bitar. Det är för mycket socker i müsli. Läser alltid Dagens Industri och hoppar A-delen i DN, för att den är för mycket Aftonbladet. Johannes har aldrig haft en flickvän och trivs med det, eftersom han har en sån nära och sund relation med sin mamma, istället. Hon sover ju faktiskt i sovrummet bredvid hans. Så vad ska man då med en partner till? Den bästa partnern är en moder, anser Johannes. Och så får han ju bo gratis, eftersom det är hans barndomshem och han hjälper till med villasysslorna på helgerna. Han drar med glädje upp strumporna en centimeter under knäskålarna, tar på sig sina Crocodile Dundee-shorts, fiskarhatten med Löruddens logo och solglasögon i blindsnöre, en varm sommardag och går några timmar med gräsklipparen, modell tidigt 60-tal. Han har alltid en ljudbok i ett par hörlurar och mäter tiden efter solståndet. När solen står ovanför uthuset är det dags för en kall alkoholfri Norrlands guld och man har allt man kan önska. Livet blir nog jäklar i mig inte bättre, mamma lilla. Svär inte, snälla Johannes...det låter så illa... Jag ber om ursäkt, mamma lilla... ja järnvägar i mig, livet blir inte bättre! Blir det sill till lunch?

I affären är Johannes den där typen som tar god tid på sig att jämföra kilopriser och leta efter dolda sockerfällor och fel sorts E-ämnen. Inget osunt ska glida obemärkt förbi, inte i hans korg inte. Han lägger alltid varorna på bandet med streckkoden mot sig, så att det bara är för kassörskan att låta dem glida förbi laserläsaren. Det är en sann vardagshjältes insats, tycker Johannes. Mjölken först och brödet sist, naturligtvis. En busig liten chokladkaka där emellan, och så de stående rabattkupongerna, med utgångsdatum iförrgår, men som han brukar kunna prata sig runt. Vecka efter vecka samma ekorrhjul. Glutenfri leverpastej, husmansknäcke, becels margarin och lättmjölk. Grön paprika, frusen torsk och matlagningsgrädde med låg fetthalt. King Edward på lösvikt till en kostnad av 4,50:-, bacon a la Weightwatchers (bara 2 pricks... eller hette det points? Pricks hette det nog...) och så en liten vitkålssallad, med en dressing på vinäger, grovmalen svartpeppar, seltinsalt och och äkta fransk senap till. Och så chokladen. Då är helgen räddad.

Johannes är även den där typen som rensar sin surströmming så noga på de årliga skivorna att han alltid sitter ensam kvar och äter då de andra gått över till att spela kubb, och snart inte blir bjuden längre för att han har så mycket åsikter om vilken sorts strömming som är godast, mest politiskt korrekt och den ursprungliga. Blir det Zoéga till kaffe? Nej, det går inte. Då kajkar magen. Det måste vara Arvid Nordqvis. Lättrost. Han får nog dricka kaffe hemma. För säkerhets skull. Oj, är det 40%-ig grädde i marängtårtan? Aj aj aj... läkaren har sagt att han måste tänka på kolesterolvärdet. Han får nog hoppa den också. Vill ni höra en rolig historia om en engelsman som gick in på en bank och bankmannen bad honom visa sitt leg? Can you please show me your leg!!! Johannes skrattar så han måste ta av sig glasögonen och torka tårarna, med den blårutiga tygnäsduken han alltid bär med sig i skjortfickan. De andra kring bordet tänker att i år är det faktiskt sista gången Johannes får komma. På riktigt sista gången. På riktigt... 

Johannes tycker inte att han själv är tråkig, han ser sig hellre som vanlig. Han har ett bra jobb vilket ger honom en bra ekonomi, en bra bostad i ett bra kvarter och en bra mamma. Överlag ett bra liv helt enkelt. Klart drömmen om att bilda familj ligger honom varmt om hjärtat, men då är det viktigt att hon framtida fru Johannes Åman verkligen inte bringar kaos i hans och moderns trygga liv. Det måste vara som vanligt, annars går det inte. Och så får hon gärna ta över inomhussysslorna i huset när mamma börjar på att bli till åren. Det är viktigt det. Och att hon röstade NEJ till euron i folkomröstningen 2003. Det skulle vara helt avgörande för ett framtida liv tillsammans. Men han har det rätt bra som han har det nu också. Ingen anledning till oro. Och så är det möjligt att en kvinna till i huset skulle göra att mamma känner av en viss konkurrens, kanske till och med som att Johannes håller på och ersätter henne med hon den andra kvinnan. Nej, det går inte. Och efter att mamma gått bort och en annan kvinna vill flytta in kanske hon börjar göra ändringar i huset. Hänga upp andra tavlor och sånt. Det går absolut inte. Nej, det är bäst som det är nu. Så lite trassel som möjligt och den där mörka chokladbiten till efter maten-kaffet på fredagarna så är Johannes liv tiptop. Och vilka är vi då egentligen att klaga?

Det är Johannes Åman för mig. Utifrån vad jag läst mellan raderna i hans krönikor. Inga fördomar alls, bara en helt vanlig uppfattning om en helt vanlig, helylle svenssonkille med glasögon, gråa Y-front och solskyddsfaktor 85. Inga fördomar alls. Bara så fantasifull och verklighetsförankrad som jag är.

Nu ska jag klä mig och ta hunden ner till svärmor. Vi ska skapa ett minne för livet och plocka svamp i december.
Härliga tider detta!
Puss

Herrejisses så tidigt... klockan är 09.23 och jag har ätit min frukost och tvättat mitt hår. Det gjorde aningens ont eftersom jag skar mig djupt, mycket djupt djupt, i tummen igår när jag skulle sliza loss en bit rökt renkött, som jag fick av Annlouise. Jag har för vassa knivar för att vara så klumpig. Klumpiga människor ska ha slöa knivar.

Visst har jag en söt adventsstake förresten? Jag fick låna den häromdagen när jag var inne hos min granne Ingrid och fikade. Jag berättade att jag tappat bort mitt julpynt och hon sa att hon hade tänkt att jag inte pyntat hemma för att jag kanske inte ville ha något julpynt, nämen ve och fasa, sa jag och fick låna en adventsstake, en julgran och lite småplock! Nu är bara den stora frågan - vars fan ska jag ha granen!? Jag flyttar runt foten lite här och lite där och konstaterar att nej, då kan man inte se TV:n, nej då kan man inte komma förbi sängen, nej, då kan man inte komma in på toa, nej då kan man inte se spegeln och slutligen nej - då kan man inte komma ut ur lägenheten! Antingen får jag låta bli att veckla ut grenarna eller så får jag skjuta ihop köksbordet och ställa den i köket. Det blir alla tiders tror jag. Att ställa den i köket. Inte att låta bli att veckla ut grenarna. Undra hur länge den får stå innan Luna ska försöka plocka ner garndomherrarna från den...

Igår var jag och lunchade med faderskapet på Sundfrakt. Han bjöd. Såklart. Jag åt. Såklart. Mycket gott. Och under de senaste dagarna, närmare bestämt sedan i söndags, så alltid när det blir en tyst stund oss emellan sedan i söndags, så vet man liksom vad den andre tänker på, eftersom man sitter och tänker på exakt samma sak själv. Vart faan är julpyntet? Alltså herregud! Vart är det? Jag blir inte klok! Jag fattar ingenting... ingenting fattar jag...

Igår kväll ringde Ingrid på dörren och berättade att en av mina katter flyttat in. Hos henne. Inte hos mig. Den har flyttat ut hos mig och in hos henne. Mycket riktigt, vettni, när jag kom in så ligger Skrufvan där och sover på sängen. Pinsamt, eftersom jag inte ens visste att hon var ute... men men! Det är så det är. Das was das und so weiter.

Nu är det dags för mig att förbereda mig inför det där bedömningssamtalet. Sen är det kör. Ikväll. Men innan det ska jag laga mat. Ur min Tastelinekasse. Om det inte snöar imorgon ska jag och svärmor plocka svamp. Bara för att. Ett minne för livet. Plocka svamp i December. Härliga tider detta, hörni!

På återseende!
Puss

Jävlar i mig vad jag sover dåligt den senaste en och en halva veckan! Alltså det är sjukt! Är det fler som upplever detta nu eller? Är det väderomställningen? Är det besvikelsen inför att snön har kommit? Är det oron inför jul? Är det oron inför efter jul? Är det oron inför hela livet? Folk säger, min mor bland annat, att är man trött sover man. Detta låg jag och försökte få mig själv att förstå i ungefär fyra timmar inatt, mellan klockan 23 och 03. Och katterna då? Dyngjobbiga! Varför? Är det vädersomställningen eller? Besvikelsen inför att snön har kommit...? Oro inför jul...? Inte det?

Jag läste förresten att det skulle bli brist på julskinka i år? Det om inte något får nog i alla fall min mormor att ligga vaken på nätterna. Hon såg inte direkt lugn som en filbunke ut när jag lade fram denna nyhet av scoopklass. Jag har hur som helst redan garderat mig. Annlouise har hur som helst redan garderat mig.  HEHE.

Igår kom min månadens Tastelinekasse. Jag säger månadens, för den räcker ju typ en månad. Jag har till och med två rätter kvar från tidigare kassar. Ratatoullie och morotssoppa med chilisting.
Se så mycket mat!



Det bliiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiir....



Nu ska jag äta potatis, skinka och rödbetor till lunch och sen äter jag och faderskapet raggmunkar och bacon till middag. Milfskapet är i Umeå. Vi har just tagit en promenad runt kvarteret jag och hunden. Klockan två började det skymma. Härliga tider detta! Efter vår sena lunch ska jag stryka julgardinerna jag fått av svärmor. Jag har ju alltså tappat bort mina två kartonger med julpynt. Och det lustiga är ju att jag har tappat bort dem hemma hos pappa. Efter förra julen, när jag pyntat ner allt, tänkte jag att jag pulsar ju inte hela vägen i snön upp till lillstugan och ställer kartongerna där, där jag tog dem, utan jag tjavar ju hellre ut till boden, eftersom det är närmare och relativt skottat dit ut. Så det gjorde jag och tänkte samtidigt att till våren..!! Till våren bär jag upp dem till lillstugan, där de hör hemma! Riktigt ska det vara. Rätt ska vara rätt. Gör om och gör rätt. Fast till våren. Men så kom ju våren... och jag har inget minne av att jag, duktig som jag gärna vill tro att jag är, har burit upp kartongerna till lillstugan. Jag vet över huvud taget inte vart jag har burit iväg med dem. Eller varför. De står alltså inte i boden och de står alltså inte i lillstugan. Men jag förstår ju att jag är den enda som kan tänkas ha burit iväg med dem. Jag har inte ställt dem i bilen och åkt någonstans med allt julpynt, det finns ingen anledning till varför jag skulle ha gjort det, eftersom jag tills för några månader sedan ju bodde där ute. De är ju någonstans i något förråd, två stora kartonger, men var! Var! Var! Var!! Jag begriper det inte... jag begriper det inte! Det är så typiskt mig. Så typiskt! Och jag hade ju julpynt förra julen, för ett tag tänkte jag att jag kanske fabricerade ihop något i efterhand om en mycket hysteriskt julpyntad stuga, men icke. Jag kollade upp detta på min blogg och såhär såg det ut:



Ni minns kanske till och med att jag skrev i ett SMS-inlägg, då jag satt i soffan, hade pyntat klart och begrundade mitt verk, att det är svårt att förklara, men det är liksom så mycket julpynt i stugan så det är svårt att andas... Och nu finns ju inget av det kvar! Var är det!? Tack Gud att jag fick gardiner och dukar av svärmor. En jul utan pynt är ju liksom som ... ja ... ingen jul alls?

Nu ska jag äta min finfina lunch, gjorde en snabbsallat på mormors inlagda rödbetor, de sista skivorna av svärmors inlagda gurka (som ursprunligen kommer från min pappas växthus) och peppar och majonnäs! Det blev fina fisken det, kan man säga... jag älskar sallat med majonnäs. ÄLSKAR!



Upp me gardinerna nu Märt-Lin! Upp märom!
Puss!

När jag skulle till Annika i fredags, för lite nachos och idolåskådning, skulle jag göra något så besvärligt och opraktiskt rent socialt sett, som att åka buss i Sundsvall. Det finns inget sundsvallsbon är så dålig på som att på ett naturligt sätt samlas i kollektivtrafiken. Detta eftersom den typiska sunsdvallsbon är 1. Inte så gatuvan, 2. Rätt förstoppad och 3. Så in åt helvete egoistisk. Det gör det liksom lite svårt för sundsvallarna att samsas om platser på bussen, resa sig för äldre, inte occupera barnvagnsutrymmet så att folk med barnvagn får vänta trettio minuter på nästa buss och att överlag kollektivåka smärtfritt. Hur konstigt det än må låta så hittade jag i alla fall en ung tjej längst bak i bussen i fredags, som inte kunde kategorisera sig som den typiska sundvallsbon, eftersom hon mycket öppensinnigt tog mig och mina lokaliseringssvårigheter till sig, vilket är lite annat än vad man kan säga om själva busschauffören...

Jag kliver på 2:ans buss mot Birsta, för att byta buss utanför Ica Maxi, till 5:ans buss, som alltså ska ta mig till Ljustadalen, där Annika bor. Jag har fått veta att hållplatsen där avstigning skall ske heter "Aprilvägen" och jag försöker fråga den kvinnliga busschauffören, ca 50+, ifall hon kan hjälpa mig dit...

Jag: Hej hej... säger den vad hållplatserna heter?
Busschauffören: Va?
Jag: Säger bussen vad hållplatserna heter?
Busschauffören (mycket bittert): Nej, de här bussarna säger ingenting... de säger ingenting de...
Jag: De säger ingenting... men om jag sätter mig här fram, kan du stanna på Aprilvägen då?
Busschauffören: Hur ska jag veta var på Aprilvägen du ska av?
Jag: Hållplatsen heter Aprilvägen...
Busschauffören: Det finns ju många hållplatser på Aprilvägen, jag kan ju inte veta var du ska av...
Jag: Alltså, hållplatsen heter Aprilvägen?
Busschauffören: Jamen, det vet inte jag vilken det är...!
Jag (lätt ställd): Det vet du inte?
Busschauffören: Varför tror du att vi ska veta sånt?
Jag (skrattar): okej...?

Och eftersom hon börjar pyssla med annat och praktiskt taget ignorerar mig, - uppenbarligen anser hon att vi har pratat färdigt och att jag ska chansa vilken hållplats som är Aprilvägen -, så går jag och sätter mig och hittar alltså denna mycket sympatiska unga flicka, som säger ja, det finns en hållplats som heter Aprilvägen, nämligen den på vilken hon skall kliva av, så jag kan vänligen följa med henne då, så ska hon visa...

Och jag lovar att hade det inte varit så mycket stök från två barn i bussen när jag klev av så hade jag ropat till buschauffören och berättat att DET HÄR ÄR HÅLLPLATSEN APRILVÄGEN! SÅ NU VET DU DET!! Jag lovar. Damn it, så jag hade njutit av det! Nu klev jag bara av i tysthet och var i chock hela vägen till Annika. Inte förrän det första glaset Åkessons rödvin landade i min lever, började min högst ovanliga fåordighet, som en reaktion på denna absurda bussfärd, avta.

Men det är okej i tattiga, lilla Sundsvall att fråga varför passagerarna tror att busschaufförerna ska kunna hållplatserna. Personligen anser jag det höra till buschaufförsallmänbildningen att känna till de gator de trafikerar. Om inte för sitt eget intresses skull så åtminstone för passagerarnas. En trevlig busschaufför hade åtminstone gett mig en bussturlista. Men så var det ju det där med Sundsvall och trevliga människor som vi stöp på...