Står på busshållplatsen med fem män och tä...

Allt / Permalink / 0

Står på busshållplatsen med fem män och tänker när bussen kommer att man i vanlig ordning, likt alltid i Sundsvall, väl får kliva på sist trots att man var näst först, bara för att man står längst ifrån, men se icke! Fem artiga män lät kvinnan kliva på först. Härlig generation den där min mormor och morfars! Puss på er gubbar!

Mer jul, ge mig mer jul!

Allt / Permalink / 0
Jävlar i mig vad jag sover dåligt den senaste en och en halva veckan! Alltså det är sjukt! Är det fler som upplever detta nu eller? Är det väderomställningen? Är det besvikelsen inför att snön har kommit? Är det oron inför jul? Är det oron inför efter jul? Är det oron inför hela livet? Folk säger, min mor bland annat, att är man trött sover man. Detta låg jag och försökte få mig själv att förstå i ungefär fyra timmar inatt, mellan klockan 23 och 03. Och katterna då? Dyngjobbiga! Varför? Är det vädersomställningen eller? Besvikelsen inför att snön har kommit...? Oro inför jul...? Inte det?

Jag läste förresten att det skulle bli brist på julskinka i år? Det om inte något får nog i alla fall min mormor att ligga vaken på nätterna. Hon såg inte direkt lugn som en filbunke ut när jag lade fram denna nyhet av scoopklass. Jag har hur som helst redan garderat mig. Annlouise har hur som helst redan garderat mig.  HEHE.

Igår kom min månadens Tastelinekasse. Jag säger månadens, för den räcker ju typ en månad. Jag har till och med två rätter kvar från tidigare kassar. Ratatoullie och morotssoppa med chilisting.
Se så mycket mat!



Det bliiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiir....



Nu ska jag äta potatis, skinka och rödbetor till lunch och sen äter jag och faderskapet raggmunkar och bacon till middag. Milfskapet är i Umeå. Vi har just tagit en promenad runt kvarteret jag och hunden. Klockan två började det skymma. Härliga tider detta! Efter vår sena lunch ska jag stryka julgardinerna jag fått av svärmor. Jag har ju alltså tappat bort mina två kartonger med julpynt. Och det lustiga är ju att jag har tappat bort dem hemma hos pappa. Efter förra julen, när jag pyntat ner allt, tänkte jag att jag pulsar ju inte hela vägen i snön upp till lillstugan och ställer kartongerna där, där jag tog dem, utan jag tjavar ju hellre ut till boden, eftersom det är närmare och relativt skottat dit ut. Så det gjorde jag och tänkte samtidigt att till våren..!! Till våren bär jag upp dem till lillstugan, där de hör hemma! Riktigt ska det vara. Rätt ska vara rätt. Gör om och gör rätt. Fast till våren. Men så kom ju våren... och jag har inget minne av att jag, duktig som jag gärna vill tro att jag är, har burit upp kartongerna till lillstugan. Jag vet över huvud taget inte vart jag har burit iväg med dem. Eller varför. De står alltså inte i boden och de står alltså inte i lillstugan. Men jag förstår ju att jag är den enda som kan tänkas ha burit iväg med dem. Jag har inte ställt dem i bilen och åkt någonstans med allt julpynt, det finns ingen anledning till varför jag skulle ha gjort det, eftersom jag tills för några månader sedan ju bodde där ute. De är ju någonstans i något förråd, två stora kartonger, men var! Var! Var! Var!! Jag begriper det inte... jag begriper det inte! Det är så typiskt mig. Så typiskt! Och jag hade ju julpynt förra julen, för ett tag tänkte jag att jag kanske fabricerade ihop något i efterhand om en mycket hysteriskt julpyntad stuga, men icke. Jag kollade upp detta på min blogg och såhär såg det ut:



Ni minns kanske till och med att jag skrev i ett SMS-inlägg, då jag satt i soffan, hade pyntat klart och begrundade mitt verk, att det är svårt att förklara, men det är liksom så mycket julpynt i stugan så det är svårt att andas... Och nu finns ju inget av det kvar! Var är det!? Tack Gud att jag fick gardiner och dukar av svärmor. En jul utan pynt är ju liksom som ... ja ... ingen jul alls?

Nu ska jag äta min finfina lunch, gjorde en snabbsallat på mormors inlagda rödbetor, de sista skivorna av svärmors inlagda gurka (som ursprunligen kommer från min pappas växthus) och peppar och majonnäs! Det blev fina fisken det, kan man säga... jag älskar sallat med majonnäs. ÄLSKAR!



Upp me gardinerna nu Märt-Lin! Upp märom!
Puss!

I den tattiga lilla staden Sundsvall...

Allt / Permalink / 2
När jag skulle till Annika i fredags, för lite nachos och idolåskådning, skulle jag göra något så besvärligt och opraktiskt rent socialt sett, som att åka buss i Sundsvall. Det finns inget sundsvallsbon är så dålig på som att på ett naturligt sätt samlas i kollektivtrafiken. Detta eftersom den typiska sunsdvallsbon är 1. Inte så gatuvan, 2. Rätt förstoppad och 3. Så in åt helvete egoistisk. Det gör det liksom lite svårt för sundsvallarna att samsas om platser på bussen, resa sig för äldre, inte occupera barnvagnsutrymmet så att folk med barnvagn får vänta trettio minuter på nästa buss och att överlag kollektivåka smärtfritt. Hur konstigt det än må låta så hittade jag i alla fall en ung tjej längst bak i bussen i fredags, som inte kunde kategorisera sig som den typiska sundvallsbon, eftersom hon mycket öppensinnigt tog mig och mina lokaliseringssvårigheter till sig, vilket är lite annat än vad man kan säga om själva busschauffören...

Jag kliver på 2:ans buss mot Birsta, för att byta buss utanför Ica Maxi, till 5:ans buss, som alltså ska ta mig till Ljustadalen, där Annika bor. Jag har fått veta att hållplatsen där avstigning skall ske heter "Aprilvägen" och jag försöker fråga den kvinnliga busschauffören, ca 50+, ifall hon kan hjälpa mig dit...

Jag: Hej hej... säger den vad hållplatserna heter?
Busschauffören: Va?
Jag: Säger bussen vad hållplatserna heter?
Busschauffören (mycket bittert): Nej, de här bussarna säger ingenting... de säger ingenting de...
Jag: De säger ingenting... men om jag sätter mig här fram, kan du stanna på Aprilvägen då?
Busschauffören: Hur ska jag veta var på Aprilvägen du ska av?
Jag: Hållplatsen heter Aprilvägen...
Busschauffören: Det finns ju många hållplatser på Aprilvägen, jag kan ju inte veta var du ska av...
Jag: Alltså, hållplatsen heter Aprilvägen?
Busschauffören: Jamen, det vet inte jag vilken det är...!
Jag (lätt ställd): Det vet du inte?
Busschauffören: Varför tror du att vi ska veta sånt?
Jag (skrattar): okej...?

Och eftersom hon börjar pyssla med annat och praktiskt taget ignorerar mig, - uppenbarligen anser hon att vi har pratat färdigt och att jag ska chansa vilken hållplats som är Aprilvägen -, så går jag och sätter mig och hittar alltså denna mycket sympatiska unga flicka, som säger ja, det finns en hållplats som heter Aprilvägen, nämligen den på vilken hon skall kliva av, så jag kan vänligen följa med henne då, så ska hon visa...

Och jag lovar att hade det inte varit så mycket stök från två barn i bussen när jag klev av så hade jag ropat till buschauffören och berättat att DET HÄR ÄR HÅLLPLATSEN APRILVÄGEN! SÅ NU VET DU DET!! Jag lovar. Damn it, så jag hade njutit av det! Nu klev jag bara av i tysthet och var i chock hela vägen till Annika. Inte förrän det första glaset Åkessons rödvin landade i min lever, började min högst ovanliga fåordighet, som en reaktion på denna absurda bussfärd, avta.

Men det är okej i tattiga, lilla Sundsvall att fråga varför passagerarna tror att busschaufförerna ska kunna hållplatserna. Personligen anser jag det höra till buschaufförsallmänbildningen att känna till de gator de trafikerar. Om inte för sitt eget intresses skull så åtminstone för passagerarnas. En trevlig busschaufför hade åtminstone gett mig en bussturlista. Men så var det ju det där med Sundsvall och trevliga människor som vi stöp på...
Till top