1-0 till Ernst

I somras satt jag en kväll framför TV:n hemma och såg ett avsnitt av Sommar med Ernst, i väntan på att karln min skulle sluta fotbollsträningen. Ernst tjavar omkring i trädgårn, inte helt oväntat barfota i beiga linnebyxor och en sån där vit tunika mamma alltid köper på Atatürk när vi är i Turkiet, och berättar om årets olika sådder. Han tjavar längs sin rabatt och faller på knä framför en särskild planta. Titta på det här! försöker han utbrista (han har ju inte så mycket till röstresurser karlstackarn). Titta här! En sak ska ni lära er: vänd aldrig ryggen åt en mynta. Ernst ville mena att den spred sig som en löpeld genom rabatter och gräsmatta och husvägg och allt möjligt ifall man inte såg opp. "Jo jävlar!" tänkte jag, som aldrig gjort annat än att vända ryggen åt mina myntaplantor och inte fan har jag fått gå ut med lien i skördetider och sedan hyrt ett kallförråd att förvara tio tusen ton torkad mynta i små genomskinliga påsar i direkt. Nej! De dör om man bryr sig, och de dör om man inte bryr sig. Det är inget jag kan kontrollera på något sätt. Lagen om livets jävligheter tror jag det stavas.
 
Men så köpte jag ju den där billiga zinkhyllan på IKEA för att flytta in alla kryddväxter när farbror frost kom (bara för att jag inte bryr mig) och ja... Vad ska man säga nu?
 
 
 
Hehe... hej på er!
Det visade sig ju naturligtvis att Ernst hade rätt och att bara jag vände myntan ryggen tillräckligt länge, så skulle det genast börja skjuta nya skott... jag upptäckte det häromdagen när jag skulle till att KASTA den. Så det vara bara att klippa ner den och ge de nya småspjuvrarna en chans. Och så var det 1-0 till värmlänningen.
 
 
Raita någon?