Marzieh - sju månader från chokladkaka och svenska fraser till nergrävd och bortglömd

Allt / Permalink / 0
2015 kommer en ung kvinna till Sverige. Hon heter Marzieh och är från Iran, men född i Afghanistan. Hon är 18 år och giftes bort första gången när hon var 13. Då blev hon också mamma för första och enda gången, till en pojke som hon förlorade i skilsmässan.
 
När Marzieh var 14 tvingades hon gifta sig för andra gången. Den här gången med en 20 år äldre man som hade uppehållstillstånd i Sverige. Han lovade henne och hennes familj rikedom, men övergav henne efter bröllopet och lät henne bo i ett förråd. På eget bevåg lämnade hon Iran och gav sig av efter honom till landet Sverige.
Han tar emot henne i Sverige, men eftersom han redan har en svensk fru kan hon inte uppge på Migrationsverket att de är gifta. Han tvingar henne att ljuga om sin ålder för att hon skulle få boende på ett HVB för ensamkommande flyktingbarn. Och på det viset hamnar Marzieh i Hökarängen. 
 
I skolan beskrivs Marzieh som glad, nyfiken, vetgirig och kaxig. Man säger att hon är en person som kommer gå långt i livet. Men det ingen ser är hur Marzieh under ytan bryts ner av sin man. Bit för bit, cell för cell, dag efter dag. Marziehs man kontrollerar varje steg hon tar, trots att de inte lever tillsammans. Han vet vilka affärer hon handlar i, vad hon äter och dricker och hur rummet ser ut som hon befinner sig i. Han har tillgång till hennes Facebook och vet exakt vilka appar hon laddar ner på telefonen.
 
När Marzieh kom till Sverige tyckte hon om bakning, smink och kläder. Nu har Marzieh slutat sova, går alltmer sällan till skolan, låser in sig i mörka rum och börjar skada sig själv. I Sverige har hon en bästa vän som dokumentärförfattaren kallar Reza. Han är också hotad av Marziehs man och berättar hur oron äter Marzieh inifrån. En dag skär hon sig så illa att hon får söka vård på Södersjukhuset. Reza säger att hon är hysterisk och skriker att hon måste dö, orkar inte leva på detta sätt, hon måste ut ur det hon befinner sig i. Marziehs man har nämligen börjat dyka upp på olika platser, som på skolan och i bostaden. Han är hotfull.
 
I Iran sitter vännen Shirin och väntar på ett samtal som inte kommer. Marzieh brukar ringa, men har inte hört av sig på flera dagar. Det beror på att Marzieh ligger nergrävd under jorden i ett bostadsområde i Hökarängen. Det sista man vet är att hon tagit tunnelbanan hem. Ingen har sett henne mördas och grävas ner.
 
Marzieh dog i mars 2016 och hittades i maj, men i december har fortfarande ingen anhörig hämtat hennes kropp. Det har gått så lång tid att kommunen bestämmer sig för att betala för hennes begravning. Tre personer närvarar.
I Afghanistan finns en femårig pojke som inte har en aning om att han har en mamma att sörja, eftersom han inte visste att hon fanns från första början. Han har alltid bara kallat henne vid hennes förnamn. Aldrig vetat vem hon är eller att hon satte honom till världen. Att i ett land som heter Sverige fanns en kvinna som inte sov på natten av oro för hur han mådde. Men nu är hon död. 
 
Marziehs lärare Sara säger att hela klassen består av personer som hon. De är glada på ytan, men under  skådespelet finns en oro som terroriserar och en person som inte sover på natten. Vi vet inte varför, vad de har varit med om eller vad de lämnat efter sig. Vi kan bara bekräfta dem i det vi vet idag, att de är här och om de har tur har de fått en ny chans i livet. Men sanningen är att inte ens i ett land som Sverige kan vi skydda kvinnor som Marzieh.
 
Vi kan ha förståelse. Förståelse för att människor bara är människor. Och vad händer med en människa som blir mamma när hon är 13, tvingas lämna sitt barn i ett land hon flytt från och som sedan jagas tvärs över Stockholm? Vad händer inuti? Hur hel är hon? Hur ska en sådan kvinna kunna fokusera på preteritum och svenska fraser? 
 
Du kanske fräste åt Marzieh när hon satt på tunnelbanan för att hon hade sin väska i vägen och inte uppmärksammade att du skulle stiga av. Det kanske var för att hon letade ett ansikte på perrongen som hon är livrädd för, som hon flyr ifrån och som hon vet kommer att döda henne om han får chansen. Och där stod du och tyckte att Sverige vore bättre om sådana som Marzieh åkte hem. Hennes sista dag i livet. Du var kanske den sista personen som tilltalade henne.
 
Hur många Marzieh möter jag på en dag? Förmodligen massor. Jag kan bara be om ursäkt för att jag inte gör mer. Att jag inte ser. Men om det är någon tröst alls tänker jag på er inre, osynliga terror. Varje dag. 
 
 Lyssna på dokumentären om Marzieh här
Till top