55 år och jag förstår inte var de tog vägen

Allt / Permalink / 1
Jag har skrivit förut om möten i hemtjänsten och vikten av att ta vara på nuet. För rätt som det är sitter vi där själva och förstår inte vad som hände. Hur hamnade jag här ensam i denna lägenhet? Är det här livet nu, fast det bara känns som ett väntrum innan döden? Ensam. Sjuk. Ledsen. Tomhet och tystnad. Hemtjänsten kommer 9, 13 och 17. Ögondroppar jag inte vill ha, kläder jag inte vill ta på mig och mat jag inte vill äta. Varför ska jag duscha idag? För vem ska jag klä på mig och borsta tänderna? Det börjar i en ände och slutar i en annan med att det inte finns någon mening med att kliva upp över huvud taget längre. Varför i hela friden ska jag ens leva...
 
Hur känns det att vara den part i ett äktenskap som, kanske inte helt kry själv, tvingas se sin älskade andra hälft tyna bort i demens? Det vet ingen som inte har upplevt det. Det är därför jag nöter detta, både inför er och inför mig själv: ta vara på tiden idag. Älska den och vårda den, älska och vårda varandra. Ingen vet vad tiden imorgon har att erbjuda, om ens någonting alls.
 
 
 
Igår blev jag visad ett bröllopsfoto, svartvitt och femtiofem år gammalt, men som såg ut att ha tagits igår. Vårdat med ömhet och kärlek, likt det äktenskap det porträtterar. Jag höll det i mina händer och tittade på de lyckliga själarna som log mot kameran och vars ögon glänste. Kunde de veta att det skulle sluta såhär? Jag tittar på honom. Han tittar på henne tvärs över bordet och uttrycker: 55 år och jag förstår inte var de tog vägen. Jag smeker henne över pannan och kinden innan jag går och berättar att vi syns snart om några timmar igen. Men hennes fantastiske make finns här under tiden. Precis som han gjort i femtiofem år.
 
I bilen på väg tillbaka till kontoret funderar jag över mina egna år som försvann. Tio till antalet. Som känns som ett. Kommer också vara femtiofem en vacker dag. Och fortfarande kännas som ett. Kanske ser jag ingen anledning att äta. Kanske förstår jag inte ens att jag finns längre. Gode gud att det då finns ett femtiofem år gammalt bröllopsfoto som är lika oklanderligt vårdat som vårt äktenskap. Gode gud att denne någon fortfarande sitter mitt emot mig och orkar se mig tyna bort. Som ger hemtjänsten anledning att smeka mig på kinden och berätta att jag inte är ensam i labyrinten i mitt huvud som demensen skapar. För han finns där genom hela det långdragna, onda slutet tills döden skiljer oss åt, just som vi lovat. Vem som finns där för honom när jag är borta går inte att svara på. Om han vill kommer hemtjänsten 9, 13 och 17. Ögondroppar han inte vill ha, kläder han inte vill ta på och mat han inte vill äta. Varför ska han ens kliva upp? Tänk på det idag och lev medan ni kan, innan det är ni som sitter där och vrider och vänder på åren ut och in. 55 stycken och utan att förstå var de tog vägen.

Trafikhumöret 2

Allt / Permalink / 0
Det var en solig måndagmorgon för cirka fem veckor sedan, och jag var på väg in till ett möte i stan, snäppet mer stressad än vanligt efter en utdragen lämning på dagis. Kommer brassandes med humöret i gaspedalen längs med skolhusallén och placerar mig bakom en minivan. Vi brassar tillsammans för att hinna förbi trafikljuset som visar grönt och jag tänker att idag är gud god, för vi kommer hinna precis! Trodde jag, ja...
 
Minivanen framför mig manövreras av en person som av någon outgrundlig förklaring uppfattar trafikljuset som rött och därför stannar mitt framför mig i ett blomstrande grönt fritt fram att köra-läge. Vi parkerar alltså framför ett grönljus och jag känner att vad i hela helv...!! Jag ger mitt signalhorn en liten dutt, med avsikten att markera ett: Hej hallå där framme! Det är grönt, vad står vi här för? Ha en bra dag och kör försiktigt! En fräsig liten måndagshälsning sådär i allra affektivaste välmening. Men! Chockartat nog blir dessvärre inte dutten bara en liten dutt, utan dutten blir en flera sekunder lång KÖÖÖÖR DET ÄR GRÖÖÖNT VAD VÄNTAR VI PÅÅÅÅ JAG BAJSAR PÅ MIG OM TRETTIO SEKUNDER OCH MIN MAMMA TÄNKER HOPPA FRÅN SUNDSVALLSBROOOOOON FÖR I HELA FRIDEN KÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!!! För tutan fastnar ju naturligtvis. Åh. Så. Pinsamt. Ta mig härifrån punkt nu. Jag sitter och slår på ratten och skriker, en tår är nästan på väg att tränga ut och jag önskar att jag försvinna från jordens yta.
 
Dessvärre är det inte slut där. För den stackars föraren i minivanen framför blir ju naturligtvis helt förskräckt av mitt utbrott och gör en rivstart, bara för att köra mot rött, eftersom det har hunnit slå om! Jag lyckas få in naglarna under ratten där tutan fastnat och kan flippa upp den så att den lossnar. Pulsen är lätt över 200. Jag känner att jag ser ut som den mest instabila varelse som nånsin färdats i ett fordon och nästan spyr av skam. Och eftersom det inte längre är grönt har jag inget annat val än att köra fram och parkera jag med, bredvid de andra trafikanterna, som omger mig på vardera sida, eftersom jag ligger i mittenfilen. Det enda jag får ur mig för mig själv är: Sådärja! Och nej, jag vågade inte vrida inte på huvudet för att möta de andra trafikanternas blickar som sa: vad är det för fel på dig?! Satt bara och tittade rakt fram och tänkte att nu får jag ju stå för det här och folk kommer minnas mig för tid och evighet, som hon den där bitterfittan i den gula audin. Jag har ju nämligen inte Sundsvalls diskretaste bil, om man säger så. Thank heavens att det finns en till likadan i den här yttepyttestaden, där invånarna har minneskapacitet som elefanter och alla i elefantflocken känner alla.
 
 
Så förlåt förlåt förlåt du stackars karl som tvingades köra mot rött i mittenfilen på Skolhusallén, måndagen den 20:e april!! Jag höll på riktigt på att dö på plats, för det var så vidrigt synd om dig. Du måste ha trott jag var förrymd från rättspsyk.
Och kanske framför allt förlåt till den tidigare ägaren av denna kycklinggula skönhet. Du ska veta att folk brukar vinka glatt till mig i tron om att det är du och att om någon kommenterar detta till dig (då i tron om att det var du som satt och gjorde dig halvt skyldig till förargelseväckande beteende i trafik) så snälla hälsa dem att tutan verkligen hängde sig på riktigt. Även ägaren till stans andra kycklinggula Audi 80 vill jag be om ursäkt. Det kan hända att folk blänger ilsket på dig i trafiken och nu vet du varför. Men jag vill bara säga att det i så fall gör mig så jävla glad. Så tack för att du finns och för att vi delar på skammen!
Jag ska skärpa mig, jag lovar.

För era fula samvetens skull

Allt / Permalink / 1
Sofia Mirjamsdotter skrev en fantastisk krönika på ST:s ledarsida häromdagen. En uppgiven text om hur tröttsamt det är att folk aldrig slutar elda upp sig över det här med tiggarna.
Och jag är så tacksam!
 
Situationen är på intet sätt ett nytt fenomen, tiggarna har funnits överallt på gator och torg i hur många decennier som helst. Men det är sedan de ve och fasa spred sig över den korrekta, föredömliga, klanderfria och fördomsfulla staden Sundsvall som det ska det krigas på allvar. Jag frågar mig dock om vad det är vi krigar och varför i hela friden då? Folk vill så gärna återta de svenska gatorna att de glömmer på vems bekostnad det ska ske. Att ni aldrig tröttnar!
 
När jag frågat runt i min omgivning har åsikterna om tiggeriet gått vitt och brett isär. Det har låtit att de i själva verket sitter på rikedomar, att de är organiserade, att de är förfulande för staden eller helt enkelt inte är vårt ansvar. Kanske att vi också borde ta hand om "våra egna" först innan vi börjar försörja "några andra". Men tiggerimotståndarna kan ofta inte legitimera varför de går igång på dessa människor så ofantligt. Personer som bara tar tre sekunder av deras tid i anspråk, genom att titta bedjande på dem utanför matvarubutikerna. De kan inte förklara vad det är som är så fruktansvärt störande under denna mikroskopiska del av livet, att de inte kan sluta älta det efteråt. Personligen misstänker jag starkt att det rör sig om er själva och inte om tiggarna som problem. För är det något som är ett problem här...
 
 
... så är det era fula samveten. Synen på er själva som gjordhjärtade människor, som dessa tiggare sätter på prov och det är den ni är ute efter att återta. Det är därför de ska bort från gatorna. För att sluta påminna er om vad ni inte är.
 
Det ligger inte i vår natur att gå förbi ett par ögon som ber oss om hjälp och ignorera det. Däremot  ligger det i vår natur att gå i attack och reagera med ilska. Ilska över att tiggarna väcker nåt i oss som vi inte visste fanns och inte vill stå för; en likgiltighet och en feghet. Ilska över att de tvingar oss att vända bort blicken för att slippa göra deras utsatthet till vårt ansvar. Ilska över att vi kan hjälpa, men inte har lust. Ilska över att deras hemländer använder oss som socialtjänst och ilska över att vårt land låter det ske. Men framför allt ilska över att vara en sådan förbannat känslokall människa och tvingas inse det.
 
Jag kan gott erkänna att jag är en sådan som går förbi och slår ner blicken för att det är för jobbigt att möta de sorgsna ögonen. För smärtsamt att ta in. Men har jag kontanter i plånboken ger jag det jag kan och allra särskildast om det är en kvinna, eftersom det plågar mig att se en mamma, en syster, en dotter hungra efter hjälp framför mina fötter. Till den bulgariska kvinnan utanför City Gross har jag lyckats, tack vare en mängd ofantligt givmilda människor på Facebook, samla in kläder och leksaker så pass att det fyllt bilen hela tre gånger. Jag ser det som en ära att ha fått överlämna allt till denna mamma, vars barn fryser hemma i Bulgarien. Natalia är en fantastiskt ödmjuk människa, som ofta sitter med en av sina äldre söner, Zlatan. Zlatan är också en fantastisk människa som utan att veta det avslöjade enormt mycket om hur han är van att ni behandlar honom. Och det äcklar mig så förbannat! För den blicken jag fick när jag böjde mig ner för att tilltala honom, avslöjade en instinkt att huka, för att inte bli slagen eller spottad på. Förstår ni att ni beter er såhär? Era fula samveten ska inte få förbli orörda, de ska rubbas och få det de förtjänar.
 
Till alla er som tycker att vi ska ta hand om våra egna först vill jag ställa frågan hur ni tror att dessa människors barn mår utan omsorg från sina mammor och pappor? Hur skulle era barn må ifall ni inte fanns och sörjde för dem? Tänk på det nästa gång ni hackar på tiggarna utanför matbutiken. Det är föräldrar ni spottar på. Men för guds skull: svälj psykopatin för en sekund och testa skänk en tjuga för de ensamma barnen som ni inte ser. Ni hade väl velat att detsamma gjordes för era barn om ni inte hade möjlighet att finnas där för dem?
 
Och till Sofia Mirjamsdotter vill jag säga tack! Tack för att du hackar på de som hackar. Det är guld värt att du engagerar dig. För jag är så trött på tiggeridebatten jag med. Och på hatet som aldrig tar slut.
 
Till top