En liten hyllning till landets äldreomsorgspersonal

Allt / Permalink / 1
Det är klyschigt, jag vet. Men jag kan inte låta bli att förundras av dessa slitstarka, flexibla och psykiskt stabila människor som jobbar inom landets äldreomsorg. Så tänker jag när jag står och rensar 24 surströmmingar till mina åtta boende, efter en leveransmiss där de utlovade redan färdigrensade filéerna uteblivit. Fingrarna känns krokiga och stelopererade, men jag vet att vikarien på andra sidan avdelningen har det ännu värre. Hon är från Eritrea och har aldrig rensat en strömming i hela sitt liv.
 
 
Medan jag står och svär över inälvor och mjältar som luktar ruttet ringer telefonen. Det är kommunens bemanningsenhet ROP och det finns ingen som kan jobba i hemtjänsten imorgon kväll och fredag dag. Hon säger att hon är medveten om att jag redan jobbar sex dagar den här veckan. Men snälla, snälla om jag kunde hoppa in imorgon kväll efter dagspasset på äldreboendet och kanske ta fredag också? Hon ber så snällt och jag vill inte solka ner telefonen med surströmmingsspad. En boende står och skriker i andra örat på mig att hon vill prata med sin son. Självklart, jag tar två pass extra, självklart. Lägger på och tänker att den här verksamheten skulle gå under ifall det inte vore för alla sönderarbetade kvinnor med ryggont och dåligt på fötterna som pressar sig till bristningsgränsen för att ta en för laget. För att kollegorna ska slippa ha ett helvete på torsdag kväll och fredag morgon när de är en man kort. Snälla hjärtat, vi har nyss ringt!
 
 
 
Utan alla fantastiska hjältinnor i äldreomsorgen som tar torsdagens kvällspass och fredagens dagpass, trots att de redan har en helg bestående av tjugo timmar spring skrik och stress framför sig, utan dem gick landet sönder. Det är vi och ni och du och jag som gör det möjligt. Som orkar och orkar och orkar, till pisslön, pisschema, pissdagar och pisskvällar, piss, piss, piss. Har jag det inte på händerna eller i ansiktet, så har jag det på lönekontot och i schemat. 
När jag klev av den där söndagskvällen, efter tio timmar delad tur, skulle min kollega som jobbar heltid kliva på igen på måndag morgon klockan 7, knappt tio timmar senare. För att återigen jobba en sex dagar lång arbetsvecka. Det blir så om man vill jobba heltid inom vården. Korta pass och många dagar. 
Jag beundrar er så för att ni orkar. 
 
 
Nästa gång ni möter ett vårdbiträde eller en undersköterska kan ni visualisera en Modesty Blaise i foppatofflor, landstingets pyjamas och ont i ryggen. Det är det vi är. 
Sveriges genuina hjältar, för vilka vi alla borde stanna upp och säga tack.Tack för att ni pressar er fast ni inte orkar. Tack för att ni duschar min mamma, medan någon annans står utanför och skriker att hon ska hem, en tredje kissar på grannens lägenhetsdörr och larmet går för att en fjärde är på väg ur sängen fast han inte kan gå. Ni är två på avdelningen och ni ska jobba hela helgen för att ta en för laget. Veckans enda lediga dag gästspelar ni på en annan avdelning. Snälla hjärtat, du bor här!
Tack för att ni står ut, tack!
  
  
  
   
    

Den billiga journalistiken

Allt / Permalink / 0
I gårdagens DN läste vi att Mittmedia - den stora koncern som äger bland annat Sundsvalls Tidning och Tidningen Ångermanland - planerar för en total digitalisering av sina tidningar, lägga ner samtliga lokaltidningar (för att satsa på en två- eller tredagars gratistidning), och slutligen skära ner sin journalistkår med 75 %. Som journaliststudent funderar jag naturligtvis över mina livsval. Och varför samhället vill göra såhär med demokratin.
 
Alla människor har egenskaper som gör att de är lämpliga för vissa yrken. Jag gör mig utmärkt som journalist eftersom jag har svårt för att hålla käften och lägger mig i saker som inte angår mig. Jag vill förändra mycket som är fel, exempelvis inom vården. Förändringar som inte kan ske av personal på den egna arbetsplatsen, på grund av att  man anses besvärlig, bråkig, kan drabbas av repressalier och i slutändan känner att det inte var värt att öppna munnen för. På nästa arbetsplats, om man får någon, låter man orättvisor och missförhållanden bero eftersom man straffades för det senast man försökte upprätta någon slags rättvisa.
 
Det är ju där vi kommer in. Det är ju genom journalistyrket vi kan förändra saker som vanvård, sexuella trakasserier, kränkningar och fusk, som sker på flera arbetsplatser idag utan att de involverade kan agera. Det är därför jag och mina kollegor finns!
Att läsa att bara 25 % av oss kommer få fortsätta inom Mittmedia gör mig förtvivlad. Inte bara för att det drabbar mig personligen (jag har ju redan gjort en jättechansning genom att utbilda mig till ett yrke där väldigt få får jobb), utan även för att det kommer drabba de människor för vilkas skull jag gör det jag gör - nämligen bråkar och lägger näsan i blöt. Utan journalister kommer samhället att falla. Demokratin kräver journalister för att medborgarna ska kunna göra bra val i samhället.
 
Jag har länge ojat mig över den skrämmande digitalisering som sker och hur det påverkar journalistiken. För det första ska allt ut så förbannat fort på nätet att morgondagens papperstidning lika gärna kunde vara från förra veckan, när den väl landar i prenumeranternas brevlådor. Människor som betalar snormycket pengar för att få ta del av nyheter, som andra konsumerar dagen före gratis på nätet. Vem ska betala för journalistiken när alla ska ha den gratis? Tacka fan för att vi måste skära ner!
För det andra är det så fruktansvärt klickfixerat att den riktiga, grävande journalistiken få stryka med eftersom kattungar delas bättre än annat. Jag är så fruktansvärt less på att läsa i nyhetsartiklar: "X skrev ett inlägg som delades 10 000 gånger på Facebook." Vi ska inte rapportera om nyheten som Facebook ger oss, vi ska hitta den innan den delas!! Det är journalistik. Det som sker nu är att man på billigaste möjliga vis producerar en snabb artikel som någon snappat upp på Facebook, tar personens profilbild, som tio av tio gånger är en selfie, gör ett fotomontage med någon aktuell arkivbild, ringer upp personen (i bästa fall), dammar ut skiten på nätet och vips har man en nyhetsartikel med kvalitet á la Ullareds fyndhörna. Det är så fruktansvärt billigt. Journalistik var inte såhär när jag växte upp och det smärtar mig att det är det här samhället vill ha.
 
 
 
För det tredje är det inte samma sak att läsa nyheterna på internet som i papperstidningen. Allt för många söker sig till de nyheter som bekräftar deras värderingar, istället för att som genom papperstidningen ta del av det nyhetsspann vi förmedlar från redaktionen. Det är inte en sund utveckling (även ifall digitaliseringen också är bra på många vis).
 
Var är granskningarna? Var är gräven? De försvann i gratisjournalistiken. För vem ska betala för att vi ska luska fram källor som är beredda att berätta om vanvård i äldreomsorgen, sexuella trakasserier inom polisen och privata bolag som skor sig på ensamkommande flyktingbarn - hur ska vi ha råd med detta när digitaliseringen gör att vi inte har råd att anställa journalister längre? Vem ska betala min lön när alla ska ha allt gratis?
 
Jag säger inte att vi ska återgå till den tid då bara en person rymdes vid vid frukostbordet - nämligen mamma som läste morgontidningen - eller att nyheter på internet inte är bra. Intresset för nyheter idag är en positiv utveckling. Jag tycker däremot att det är livsviktigt att inte det kvalitetsfulla journalistiska arbetet får stryka med för att ingen är beredd att betala för det!
Snälla ni, du och du och dina kompisar som läser och klickar och delar: det är på bekostnad av demokratin och mitt yrke. Ni kan kanske inte hindra tidningsdöden, men ni kan bromsa upp den. Protestera! Vägra! Prenumerera! Skriv ett brev till Per Bowallius och kräv att våra lokaltidningar får finnas kvar lite till.Var beredda att betala för nyheter, även digitala sådana. Snälla!
 
Med ett samhälle utan journalister kan vi lika gärna packa väskorna och flytta till Nordkorea på en gång. Vi behöver er och ni behöver oss. Tänk igen innan du tar det för givet. Snälla.
 
 

Ett vårdbiträdes dagbok: jävla stropp!

Allt / Permalink / 0
Det är mycket spring i korriderna på boendet. En vända in på rummet, en annan vända in i köket, en tredje vända in på rummet, en fjärde in i köket, en femte in i ett annat rum och en sjätte in på första rummet för att man glömde pennan, och så en sjunde vända på toaletten.
På en bänk i korridoren sitter en dag två av våra damer och umgås.
Jag springer förbi på väg in i köket.
 
Tant 1: Åh, titta här kommer en flicka i full fart. Hej hej.
Jag: Tjena, brudar!
Tant 2: Oj, vad hon springer!
Tant 1: Vilken fin blus hon har då.
 
(Tio sekunder senare)
Tant 1: Och titta här kommer det också en flicka springades.
Tant 2: Hej hej.
Jag: Hallå hallå tjejer.
Tant 1: Vilken fart hon har!
 
(Tio sekunder senare)
Tant 1: Och här kommer det en flicka, oj vilken fart hon har!
Tant 2: Ja, herregud.
 
Tant 1: Hej hej.
Jag: Hej på er...
 
(Tio sekunder senare)
Tant 1: Men titta, här kommer en flicka springades i full fart!
Tant 2: Hej hej.
Jag: Hej hej.
Tant 1: Hej hej, vilken fart.
 
(Tio sekunder senare)
Tant 1: Och här kommer det en flicka också!
Tant 2: Oj, vad hon springer.
Tant 1: Ja, verkligen. Hej hej!
Jag (tänker): *orkar inte!!!!*
Tant 1: Och inte kan de hälsa på det här stället heller...
Tant 2: Jävla stropp!
Till top