Att vandra på utsidan; drivkraft
För det kan inte bli bra.
Ååååh jag är så cynisk, tänker vissa. Soldater i Afghanistan lever ju vidare utan att gräva ner sig i livets mörka sidor. De står på benen, jaa. Men sen då? Ser ni dem fungera i samhället? Ser ni dem leva svenssonliv, somna sött på kvällen och inte vakna en enda gång av mardrömmar om en eldsprakande himmel som ser ut som en nyårsnatt i Sverige. Nej, det ser ni inte, för det händer inte, och det är det jag menar med att det kan inte bli bra.
Bra har folk det som på sin höjd har en tenta eller en telefonräkning att oroa sig för, utan att ha utkämpat ett krig varje dag sedan de typ föddes.
Jag är trööött, jag vill sooova, leva, älska, skratta, sitta still, se på TV, be en bön och vakna som en solskensängel kl 07.30 när klockan ringer. Kliva upp, njuta av doften av nykokt kaffe, läsa tidningen i lugn och ro, klia katten på magen och sedan skutta in i duschen, för att efter det ta bussen iväg till arbetet.
Men hur!
Ni ser mig skratta, men vem ser mig dö inombords samtidigt mer än jag!?
Försöker fungera med människor, men jag vet ju inte vad som är normalt. Hur man gör, vad man säger, vad man känner.
Det är klart att min familj förstår, för dem kan jag ju alltid vara den jag är och det är normalt för dem. Naturligtvis. Men resten av världen då? Jag grät framför tjejen på arbetsförmedlingen, hon fråga vad jag vill jobba med, jag hulkade jag vill döööööööh, hon sa oj då, sitt här (försvinner) ... (kommer tillbaka)...vi gör såhär att jag hör av mig, jättebra, kanon, hörs då, heeeeeej.
Vad vill jag jobba med? Är folk inte klok? Jobba? Vet ni hur många timmar om dagen man måste vara normal då? Ordet "måste" gör ju att jag går och lägger mig på soffan och somnar. Jag måste gå ut med soporna, tårarna börjar svida innanför ögena, soffan, zzzzzzzzzzzzz...
Gud jag måste låta så arbetsskygg! Tänk alla som tror att jag är lat. Folk kanske ser ner på mig för att jag inte gör rätt för mig. Åh, jag såg ett avsnitt av Dr Phil. Någon stackars single mother var där och pratade om sin ekonomi och hur det blivit rena rama helvetet. Innan hon klivit upp, ätit frukost, bäddat sängen, borstat tänderna, duschat och sminkat sig som alla andra normala människor gör på 60 minuter utan att behöva ta gråtpaus varje kvart, så är hon helt färdig för att gå och lägga sig och sova igen. Det är som att uppleva 10 minuter på 1 minut. När dagen är slut har 10 dagar gått i våra liv, därför sover vi typ 10 ggr på en dag också, och känner oss som 230 inuti fast vi bara är 23 år gamla.
Ääääääääääär såååååååååå trööööööööööött.............
Vagga mig till glädje, snälla.
skriven
Gumman, jag förstår dig precis. Jag har oxå sådana dagar, dem var fler förut.
Jag kände mig som världens ensamaste o uslaste o tråkigaste människan på bra många mil. 24 år gammal o var på väg mot förtidspension. Lovely. O folk som tyckte att jag var för ung för att ha värk, för ung för att ha dittan o dattan, för ung för att inte jobba, för ung för att vara sjuk.
Tillsist, efter att ha bråkat med läkare, f-kassa,arbetsförmedling, folk runt omkring, kunde jag inte annat än att ligga o gråta hela dagarna. Trött, så himla trött på allting, men viljan till att leva och göra saker som är kul, fanns alltid kvar. Det var bara orken, tröttheten som hade sin järnhand..
well, detta blev ju bara med deppigt. Jag som hade tänkt pigga till dig lite. Men det kanske värmer, att veta att någon kanske kan förstå?