När kroppen lever men hjärtat vill dö
Det måste vara en av de märkligaste känslor, det där. Jag ser det i ditt förbryllade ansiktsuttryck. Du sitter vid ditt köksbord och iakttar henne. Hon i svart väst med kommunens logga, som roddar bland koppar och bestick i ditt kök som om hon aldrig gjort annat förut. Hon hittar nästan bättre i dina skåp än du. Du följer henne med blicken. Den vita koppen med guldkant i skåpet ovan diskhon, skedar i lådan bredvid spisen. Du har aldrig sett henne innan och ändå har hon full koll på allt. Hur är det möjligt?
Sanningen är att hon har besökt dig i två år nu, men demensen blockerar alla dina minnen. Ligger som ett filter för din hjärna och släpper varken igenom nutid eller dåtid. Hon frågar vem som köpt tulpanerna på bordet. Du har inte den blekaste aning. Tulpaner? Du visste inte att du hade tulpaner. Du vet inte att du är dement. Vad är det för väder ute? Det är fjärde gången jag svarar att det blåser sedan vi kom.
Du är ren och skär sorg, inifrån och ut. Jag har aldrig mött någon så fruktansvärt deprimerad. Du är så förtvivlad att du är apatisk och det gör mig så illa berörd att jag nästan behöver kräkas. Dina ögon är som små strimmor, trötta av depression, demens och livet som änka. Överallt i huset hänger tavlor på barn som en påminnelse om det som brukade fylla ert hem med liv. Det swishar till och jag tas med till en stökig, kärleksfull vardag från förr. Barnkläder i högar i hallen fast du sagt åt dem att plocka efter sig, snabba fotsteg från ovanvåningen, du hör att de är i finrummet du vägrat dem tillträde. Du låter det gå för den här gången. Det blir torsk till middag. Ni har det gott ställt, men du slösar ändå inte. Han är snart på väg hem. Efter kvällstöket är det nattning under högljudda små barnaprotester och sedan kan du och han konferera om dagen i salen. Du virkar avslappnat och han prasslar med dagstidningen. Livet har aldrig varit bättre, det är så synd att du inte visste det då.
Så många lyckliga stunder och allt är förbi. Huset är så hjärtskärande tyst att det är förlamande, jag hör dig skrika inombords. Det är så påtagligt sorgligt att jag inte vet vad jag ska säga. Jag kommer mig inte ens för att småprata. Du äter frukosten som robotstyrd, sedan vill du gå till sängs, så trött på att slå ihjäl alla timmar ensam. Du hasar iväg och jag måste ärligt talat gråta.
I bilen på väg till nästa finns sorgen av dig kvar. Det är tyst, det är kvavt, det finns inget att säga. Vi båda vill vända och åka tillbaka, men hur ska vi hinna? Och vi når ändå inte fram, det ledsna du visar är toppen av ett isberg. Gud hjälpe dig under de timmar vi är hos nästa, innan det är dags för din lunchmedicin kl 11 och ett wienerbröd du inte vill ha. Vi köpte det som en kärlekshandling när vi handlade åt nästa på schemat.
Må Gud hjälpa dig, för jag går bet.