Må era brustna hjärtan jaga mig hit men inte längre.

När jag sökte mig till dansen år 2005 var det för att finna glädje i rörelser till musik.  För att kommunicera med min kropp, skapa ett språk genom dansen och enligt biologins lagar bli en gladare människa. Jag älskar att dansa och samverka med musiken genom min kropp. Om det sedan är zumba, aeorobis, fylledans på krogen eller bugg har inledningsvis inte spelat sådan stor roll. Det är ju musiken och jag som är i fokus oavsett arena, och jag har alltid applicerat uttrycket dance like no one sees you oberoende av vilka människor som kan tänkas just ha sett mig.
 
Skillnaden mellan zumbadans på Ego och socialdans ute är interaktionen med andra. När jag rockar loss till regeton i aerobicssalen är det jag och bara jag som gör det. Jag behöver inte kommunicera med någon annan än med mig själv, jag går dit själv och jag kommer hem själv, både fysiskt och emotionellt. Det finns ingen som har tafsat på mig under passet, jag har inte dansat intimt med fjorton andra människor och ingen har berört mig och följt med mig hem i mitt huvud till min privata borg. Det blir en terapisession med enbart mig själv, i ett rum med fyrtio andra. Mitt hjärta var mitt när jag gick dit och det är fortfarande mitt när jag kommer hem.
 
Jag hade aldrig kunnat förstå innebörden av den kultur som socialdans innebär om man inte ser upp och skyddar sig mentalt. Häxjakten efter varandras kroppar och desperationen efter varandras bekräftelse. Det och inget annat satte stopp för mitt engagemang i socialdans för ungefär åtta månader sedan. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det var så likartat den krogmiljö jag aktivt tagit avstånd ifrån tidigare; hela kvällarna på utedans blev ju allteftersom ett enda långt kvart-i-tre-ragg. Vi är desperata och bekräftelsesökanden, alla samlade på ett ynka antal kvadratmeter, och kulturen har inte utrymme för så många trasiga själar utan att det påverkar andra. Hur ska mina ben kunna hålla mig stadigt på jorden när andras trasiga själar bufflar mig än hit än dit?
 
Jag är en känslig människa som bär andra människors bedrövelser och därför blir det mer märkbart för mig än för andra. Jag vet att den stora dansallmänheten inte alls håller med mig i hur jag resonerar. Det är väl bara att gå ut och ha kul, tycker de flesta? Det är inte lika lätt för alla att fjärma sig från fysiska och emotionella beröringar. Tar du på mig tar du även inuti mig. Jag har inget filter mellan fysik och själsliv och vill du beröra mitt yttre får du acceptera att du berör mitt intre. Allra särskildast ifall du söker upp mig utanför golvet och tar med mig hem i ditt personliga. Snälla, låt mig stanna på dansgolvet om det bara är där du vill att jag ska finnas.
 
Det är en besvikelse att komma tillbaka till dansen åtta månader senare i tron om att det var överdrift, inbillning, överkänslighet, bara för att upptäcka att allting är sig likt. Att gå in med öppna sinnen och tänka: det var jag som misstolkade dansgolvet, och inse att dansgolvet visst används för att läka människors öppna sår. Det är svårt att komma tillbaka till desperation och häxjakt utan att sugas in. Jag önskar att dansgolvet fick utnyttjas till det det framförallt är tänkt: för glädje, möten och musik. Så att jag kan använda dansen till det jag letar efter: nämligen glädje, möten och musik. Kanske får jag blir hon som aktivt nobbar för att skydda mig från insug i folks kaos. Jag suger ju inte in er, så varför måste ni suga in mig? Dansa, glädjs och ta det för vad det är: rörelser till musik! Gör inte dansen till en offentlig plats för dejting eller öppen terapi. För då vill jag be att få avregistrera mig. Men framförallt vill jag inte vara er terapeut.
 
Yours truly,
@MelanderLi
 
 
 
 
 
1 Mamsen:

skriven

Kära dott', så klok och sund du är! <3 <3

Du beskriver dansmiljöns fysiska och mentala sidor med ord, som kunde ha plockats direkt ur mitt eget huvud och hjärta.

Det är just precis det du skriver, som är orsaken till att jag envist tackar nej varenda gång någon vill att jag ska följa med ut på dans.

Been there, done that. Jag var jätteofta på dans förr, så jag har ju gjort det och vet precis hur det är... vet precis hur jag kommer att känna, och det är inget jag vill utsätta mig för.

Dans ska, precis som du skriver, vara härlig fysisk glädje.

Jag älskar dig och är omåttligt stolt över dig! <3

Svar: Ja, jag har ju gissat att det är därför ;) Jag tänker hädanefter bara bugga och tacka nej till att foxa. Möjligen att jag foxar med någon jag känner.
Tack <3 älskar dig med!!
Märta-Li

Kommentera här: