Märta-Li Selin

Oj, vad det är svårt för folk att skilja mellan auktoritärt och emotionellt föräldraskap sedan begreppet curlingförälder myntades för några år sedan! Oj och oj. Typ håll-i-hatten-oj, för nu kör vi.

 

Det är väldigt lätt att tycka om hur man ska uppfostra barn i allmänhet. Det var jag expert på innan jag blev mamma själv. Man har ju som en inre manual över hur ett riktigt exemplariskt föräldraskap ska se ut, för att få till en lydig, glad och trygg unge. Man tänker att om alla bara följde den, min inre manual, så skulle föräldraskap inte alls vara så problematisk som det idag är, med ungar som ligger och skriker på Ica Maxis golv för att de inte får godis på en tisdag, och barn som vägrar gå och lägga sig på kvällarna. Och de kliver upp och man jagar dem i säng, och de kliver upp och man jagar dem i säng. Allt det här vore ju i princip icke existerande ifall alla bara lyssnade på mina expertråd! Tänker man innan man blir förälder själv. Och visst kan jag fortfarande tänka ibland att herregud, ta i med hårdhandskarna och bara bestäm! Ungen skall sova, klockan är efter 22! Sedan minns jag de olika grundstenarna på vilka ett exemplariskt föräldraskap på riktigt är byggt. Kärlek och omsorg.

 

För det är klart att det inte går att applicera sin egen manual på sitt eget föräldraskap! Den manualen har ju helt förbisett en viktig sak, nämligen att det nu rör sig om mitt barn. Ett barn för vilket jag har känslor. Och känslorna är det som sätter stopp för auktoriteten. Känslorna är ju det som gör att vi "curlar"! Innan jag blev mamma hade jag helt enkelt inte den erfarenhet av att älska ett barn som krävs för att döma och värdera andra människors val som föräldrar. Ta detta med att sova i samma säng. Innan var det självklart att mitt barn skulle sova i egen säng. Jag målade upp någon slags bild av en superbebis som hade i princip noll behov av närhet och trygghet, och sov hela nätterna i sin spjälsäng, möjligtvis även i sitt eget rum, och där jag som mamma cirkulerade avlägset i periferin, som någon slags ballong, vars snöre barnet rycker i lite sporadiskt då det behöver assistens med blöjbyte och matning. Aldrig i livet att mitt barn skulle trängas i samma säng som jag!

Sedan kommer verkligheten ikapp en den dag man kommer hem från BB med det där lilla livet som ska flytta in. Lade ner henne i sin spjälsäng, gick i säng själv och kände en vanmakt. Låg i vår stora säng och tänkte att det var något som var fel, något som kändes onaturligt, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad! Somnade, några timmar gick, vaknade av att bebis grät och då slog det mig. Kom hit lilla du!!

 

Samhället säger att barn ska sova i egen säng. Därför har jag försökt, ogillat det och farit illa, i tron om att det egentligen var det min lilla unge ville. Allra innerst inne ville hon nog skrika sig till sömns och sova ensam hela långa natten i sin hårda lilla säng. Det var ju för hennes skull! Hur ska hon annars kunna lära sig att bli trygg och stå på egna ben? (1 år gammal.) Ända tills jag vaknade upp på nytt och kände: vad är det vi håller på med? Det var särksilt en natt som jag minns mer än andra, en natt som hon vaknade i sin säng och grät. Jag klev upp för att vagga henne i min famn tills hon somnade om, och jag kunde lägga tillbaka henne i sin säng, för att sedan återgå  till min, i vilken min dåvarande partner sov tryggt. Det väckte något i mig, en liten tanke som låg och skavde och skavde tills jag lät den få utrymme och redde ut det med mig själv. Vad är det vi egentligen håller på med?

Människan är unik i sin sort. För nämn den ras som motar iväg sina ungar att sova ensamma och otrygga och oövervakade, för att själv sedan krypa ner med en annan vuxen och sova tätt intill. Det är ju ett unikum reserverat människan. Varför vill du sova nära din partner? Begrunda det en sekund. Troligtvis för att det är någon du älskar och för att det känns tryggt. Så om du som vuxen, du som är stor och stark och trygg och oberoende, om du vill sova med någon du älskar - varför i hela friden skulle inte ditt lilla barn vilja göra det?

Många vittnar om barn som inte vill sova nära. Jag säger absolut inget om det. Alla är vi olika och olika saker passar för olika familjer. Men tvinga inte ner gråtande barn i ensamma sängar. Det är mot vår natur och enbart i enlighet med samhällets normer. Vår kulturs idé om hur vi skapar trygghet inför framtiden. Och den är inte verklighetsförankrad någonstans.

 

Om du vill kalla det att curla, så visst! Självklart. Jag erkänner, guilty as charged. Jag curlar för att jag älskar och lyssnar, jag bemöter, är lyhörd och begrundar. Sedan är jag förälder utifrån vad jag kommer fram till. Det är ett big nono att dra katterna i svansen. Det är ett big nono att bajsa i badkaret och sedan kasta bajset på mamma. Det är ett big nono att hoppa på vardagsrumsbordet så att det brakar och jag måste in på akuten för att sys. Men det är absolut inte ett big nono att råka klappa katterna för hårt, att råka bajsa i badkaret eller att sitta lugnt på vardagsrumsbordet och titta på Alfons. Om mammas kaffekopp vänds upp och ner över den vita soffan en morgon kl 5,30 skulle inte mamma ha ställt den på vardagsrumsbordet, ett klockslag då hon är så infernaliskt ouppmärksam! Det är inte att curla, det är att vara lyhörd. Det är att vara emotionell istället för auktoritär.

 

 

Jag är allergisk mot uttryck som att barn ska fostras och att barn ska lyda. Att jag är mamma, och jag bestämmer att mitt barn exempelvis inte får godis för att det är tisdag. Vem är jag att neka godis på en tisdag när jag själv sitter och äter chips framför Hela England Bakar på kvällarna? Självklart ska ungen ha godis på en tisdag om hon är sugen! Men hon ska inte ha godis varje kväll, eftersom vi har en hälsoaspekt att ta hänsyn till: tänder och socker och onyttigheter i allmänhet. Tänk dig själv in i att du sitter med din partner framför teven och reser dig för att gå ut i köket och säger: jag blev så sugen på lite chips! Vill du också ha?  och få svaret: Men snälla du, det är tisdag. Vi äter inte chips på vardagarna, det vet du. Kom och sätt dig nu igen. Du får vänta till lördag. Skulle 99% av de som får den attityden i ansiktet explodera eller vad?

 

Jag funderar alltid hur jag skulle vilja bli bemött, innan jag bemöter mitt barn. Kalla mig curlingförälder, javisst. Jag kallar mitt barn tryggt, glatt och välutvecklat. Och jag kan bara säga att om det beror på att jag anses sopa banan genom livet för mitt barn: fy fan, vad jag ska curla!