För bredvid mitt namn står ett namn till

Åh, herregud! Hur många halvår har gått sedan vi sågs här senast? Jag kan bara beklaga och skylla på inget vettigt alls, förutom mitt mycket extrema och handikappande Majruttutlösta illamående. Jag har många gånger tänkt att när man har så lite att göra som jag har på dagarna, och samtidigt är gravid, skulle man ju i stort sett kunna göra den här bloggen lite levande igen och blogga fjörton gånger per dag, med ultraljudsbilder och titta hon sparkar-inlägg, men nu har jag alltså inte känt för det, och var ni väl glad för det! För jag har inte varit på mitt bästa humör det senaste halvåret. Stackars min karl, säger jag bara, som bara hade känt mig en dryg månad, förutom de rosenröda timmarna på Hagaskolans rastgård år -98, när det här startade! Det måste ha kommit som en lite chock, för honom från den ena dagen till den andra. Somnade som den perfekta flickvännen en kväll och vaknade upp som valfri elaka styvmodern ur vilken disneyfilm som helst. I vilken vänta-barn-bok förbereds man på det, undrar vi nog båda?
Men det här är väl ungefärligen vad som har skett sedan vi gick skilda vägar, ni och jag, för ett halvår sedan:
 
Jag har gått från ung, slank och sexig flicksnärta till en vätskefylld, grinig och ådrig mamma. All denna utsökta förändring på inte mindre än 28+3 dagar. Åh så upphetsande. (Få inte en chock nu, ni som inte sett mig sen i augusti...)
 
 
Och merhaba nutid:
 
 
Lite den...och då ska tilläggas att alla dessa kort tagits på mina få, bra dagar. Och de är inte många, vill jag bara berätta. Så för er, som liksom jag, aldrig hade hört talas om att bära barn är alltings självmord (kroppens, vardagens, fritidsintressenas och relationens), kan jag berätta det för er nu. För att föda barn har man ju hört ska smärta en del. (Men man behöver ju inte ens göra det idag, ifall man lider av lite födselskräck, då snittas det för glatta livet och hej hopp, välkommen unge! Personligen tycker jag det skulle kännas lite som december utan julafton, men det är jag det!) Att föda barn har man ju hört ska vara helvetet självt på jorden själv, men vem glömde berätta att bära barn är sjutton resor lika hemskt, om inte värrre? Nu har ju inte jag fött än, så jag ska egentligen inte yttra mig, men jag sätter bara 30 minuters-48 timmars smärta i kontrast till 9 månaders blod, svett och tårar. Det kan inte vara värre. Jag menar, även ifall det nu tar 48 timmar så är det fortfarande en miljard färre timmar än nio månaders bakfylla. Må fan ta er som mår som prinsessor och som kan dricka kaffe lattar med varann och era magar på stan varenda dag! Vet hut! Jag vill också vara glad och vara snygg och gå på jobbet och vara en stor glädje i min mans liv och få njuta av min graviditet som ni. Jag vill inte att den ska vara en tid jag tittar tillbaka på om några år och minns som att den förstörde mig. Men det är inget att göra något åt, förutom att hitta andra som mår likadant, så kanske man kan må bättre... VAR ÄR NI ALLA BITTRA GRAVIDA KVINNOR, VAR ÄR NIIIIIIIII!!!!?!?! Bittra, icke gravida kvinnor går också bra.
 
Men till bilderna skall även tilläggas att jag vid varje fototillfälle tyckt att jag varit så sjuuuukt fet! Men konstigt är väl kanske inte det, ifall man ser på hur jag startade? 57 hurtiga kilo på översta bilden och nu? Men gissa för fan!
Lars-Eric är så karlaktigt söt, han gissade på plus 8-9 kilo allt som allt häromdagen, fast jag måste berätta för honom minst en gång om dagen hur fet jag är och hur mycket jag väger. Håll i er. Det är alltså 80 kilo som står och poserar på sista bilden! +23 kilo. HAHA! Oh my lord. Hur gick det till? Lillpruppan väger ju alltså inte 23 kilo, hon väger ett litet kilo, och sen bär jag ansvaret för övriga 22. Åhå. Och alla kort som jag tagit på magen har jag tagit för att ÅH HERREGUD VAD TJOCK JAG ÄR NU, SHIT VAD MAGEN ÄR STOR, HÄR LARS-ERIC, TA ETT KORT!!!! HAHA! Jämför vecka 7 och vecka 29 liksom! Ujujuj. Så här ser ut hon lillmomma, förresten:
 
 
Eller såg ut, för elva veckor sedan. De säger hon är lik mig. Det är ju helt sjukt vad tiden går! OH! Elva veckor senare liksom. På söndag är det tio veckor kvar, om allt går som det ska. För det ska jag be att få tillägga, att trots att jag hatar att bära barn, älskar jag jag barnet jag bär. I början var jag så ledsen över att alla andra kände bebissparkar i sina magar, men inte jag, och jag tänkte innan ultraljudet att hon lever nog inte längre, kanske aldrig ens har gjort det, för man får aldrig göra några levnadskontroller eller någon koll över huvud taget som bevisar att man alls är gravid, förutom apotekets egna graviditetstest, som man gjorde hemma i badrummet vecka 4 typ. Så det var en riktigt chock att se på bioduken hos mödravården vilken jävla liten actionhjälte som härjade fritt där inne! Gjorde volter och hickade och levde om. Och barnmorskan berättade då alltså att jag bär moderkakan i framkant, eller hur hon uttryckte det. Majrutt innerst och moderkaka ytterst. (Flickan ska heta Maire, förresten, jag kanske ska berätta det, så ni får förklarat detta Majrutt för er! Det är efter Lars-Erics finska mormor. Dock är vi ännu lite jalur på stavningen. Maire/Majre, finskt/svenskt. Det löser sig nog!) Så därför har detta barn aldrig gjort sig till känna, förrän nu på slutet, kring v 23-24. Och nu är det ju sådan sjuk aktivitet där inne, med moderkaka i framkant och allt, så jag vet inte om jag redan nu bör be om nån extra assistans efter födseln, för jag vet inte om jag kommer orka springa efter detta flickebarn? Imorse var jag tvungen att hojta på Lars-Eric, så han fick komma och känna, för jag har personligen aldrig varit med om något värre. Alltså jag har aldrig upplevt detta tidigare. Jag har försökt förklara känslan för min man, att någon försöker bryta sig ut från ens insida, för Lars-Eric har haft lite svårt att känna sparkarna genom magen, trots att hela min hand flyger och jag flämtar högt när hon dragit igång på kvällarna framför TV:n, men imorse så jävlar. Och han blev så lycklig! Då tårades mina fåniga blå ögon. Igen. De tåras rätt många gånger om dagen, nu för tiden. För några veckor sedan tårades de då jag stod och lagade middag och delade en röd paprika, och upptäckte att den bar på en liten paprika inuti. För jag tyckte det var en mamma paprika och jag identifierade mig med den. Har ni sett den där videon som cirkulerar på Facebook nu, på nån fransk liten klinik där man badar spädbarn? Åh så mina ögon tåras. Hade inte brytt mig om att se klart den för ett halvår sedan. Lite den förändringen. Och 23 kilo.
Kort parentes. Jag älskar barnet jag bär och snart är det dags!
 
Ja, så det har jag gjort.
Vad jag mer har gjort är att min karl har:
 
 
gett mig en bil och vi har:
 
 
flyttat ihop.
Men den långa historien om trean vi köpte får bli i ett annat inlägg och endast sammanfattas kort med att han bodde för sig, jag bodde för mig, träffade en gammal tant på bussen och köpte hennes trea. Renoverat sedan 1:a december. Fattiga som kyrkråttor. Dags att plocka undan frukosten.
Jag ringer! Verkligen, på riktigt. Jag ringer vilken dag som helst!
Puss!
 
1 Ajlin:

skriven

Jag är sjukligt glad för din, er, skull. SJUKLIGT! :D

2 Märta-Li:

skriven

TACK!!!! :')

3 Fika Jesper:

skriven

En Opel Astra kombi...Hojta till om du behöver delar ;)

Kul att läsa lite nytt på bloggen :)

Kram!

Svar: ATT JAG BEHÖVER DELAR!? Du ska SE mitt senaste besiktningsprotokoll!? *skriet* :D Jag mmsar en bild!
Märtis pärtis

4 Millan:

skriven

Vad roligt att du börjat blogga igen! Jag har verkligen saknat dina härliga inlägg. Och vad roligt att du ska bli mamma! Jättegrattis! Det syns verkligen inte på bilderna att du gått upp 23 kilo. Du ser ut som en snygg, sexig, gravid tjej, inte fet alls!

Kommentera här: