När vi 2 blir 3 - en helt vanlig söndagmorgon på Bågevägen!

När vi 2 blir 3 / Permalink / 1
Handen upp alla som är vaken den här tiden en söndagmorgon utan att vara på fyllan...? Jae...ingen? Jag tänkte det. Inte ens min dator är ju vaken, så att säga... Lars-Eric och Jörgen Jönsson andas tungt i takt. Nej, det gör de inte, men det hade varit fint om de hade gjort det, så jag hade fått skriva det utan att ljuga. De får öva på det. Hur som helst! Klockan är 05.01 och efter en timmes insomnia i sängen tänkte jag helt sonika: men hej bloggen! och kravlade över Ali Lars-Eric och de fyrtio katterna. Och här sitter jag alltså nu.
 
Anledningen till att jag sitter här istället för att sova, och inte bara idag utan rätt ofta nu för tiden, är följande. Foster i magen. Vecka 12. JA! Jag vet. Jag ska bli mami. Helt ofattbart! Jag trodde aldrig det skulle hända. Och då menar jag inte att jag gick och väntade och knappt kunde bärga mig, utan jag menar rakt av just det: trodde inte jag var fertiliteten själv, om man så säger. Oskyddat sex sedan jag var 17 (mamma, pappa... vi vet alla tre att jag egentligen menar "skyddat sex sedan som längst ifjol") och gravid endast en gång. Jag har ju närmast sett mig själv som steril och smått börjat planera för adoption? Och tänka sig att det var killarna det var fel på hela tiden... och det på mer än ett sätt tydligen. Hursomhelst! Jag har på ett sätt ändå alltid vetat att 26 är den ålder vid vilken jag ska gå havande. Lika bergssäkert som jag trodde jag visste när jag var 16 att jag inte skulle leva länge nog för att uppleva min 18-årsdag. HEHE! Tja, vad ska man säga om det? Tjingeling på er! Högst levande. Har väl kanske aldrig levt som mycket som den här tiden på dygnet nu för tiden...
 
Knyttet är tolv veckor gammal, har alltå inte fötts än på långa vägar och vaknar redan och sparkar igång dagen kl 04:00. Ja. Gärna. Tack. TJOHO, ännu en underbar dag att vakna till! Klockan är mycket och knyttet vill ha frukost! UPP! NU! Jag ligger i alla fall en timme och håller emot, kollar Facebook och sväljer groteska mängder spott innan jag ger med mig, kliver upp och spyr. Så så startar mina dagar nu för tiden. Lars-Eric är fantastisk bredvid min sida mitt i allt detta. Förutom att han är underbar nog att bjuda mig på trerätters middag på indisk restaurant, för att vi ska försöka få ha det lite mysigt och normalt mitt i allt elände, och som jag har vänligheten att hosta upp i ett dike längs vägen hem, så kommer han alltid alltid alltid springandes när jag kräks (vilket alltså inträffar minst två gånger per dag, morgon och kväll) och stryker mig över ryggen, håller bak håret och önskar att vi kunde dela på smärtan. Han har hittills fysiskt sett bara missat en av mina kräkningar och det var för att han sov. Vilket jag uppenbarligen inte gjorde, inte då heller. Så han låg och slumrade alltså, men till och med då fanns han närvarande, eftersom han vaknade och ropade halvt medvetslöst från sängen: älskling! Känner inte magen att det inte finns nåt att kräkas!!! Jag älskar dig! Annars står han alltid där och är sympatigravid. De gångerna, efter att jag kräkts och rivit upp kräksåret jag skapat i halsen lite ytterligare, så brukar jag tänka på alla kvinnor om går igenom detta ensamma. Och så gråter jag för att jag är så sjukt tacksam över hur lyckligt lottad jag är, till och med bortskämd. Och lite på grund av att jag gråter över nästan allt nu för tiden. Jag är ju liksom känslolivet självt personifierat, utan att vara gravid. Personen som fortfarande, vid vuxen ålder, får panik då Willys akvarium går sönder i Rädda Willy-filmen 1. Föreställ er den i vecka 12. Jaee...
 

Min man sa mig i fredags, över vår romantiska indiska suppé med tända ljus och två glas alkoholfria Fanta, att han var så tacksam över att jag som gravid inte blivit något hysteriskt monster, som vissa kvinnor tydligen kan bli. Vänta och se baraaaaa, sa jag och log lite hemlighetsfullt. Men nej då. Energin finns inte. Med ett blodvärde på 115 och en liten fan i magen som stjäl all min näring, förutom den jag kräks upp morgon och kväll, - det finns inte att jag skulle orka det också. Så glad är väl jag över att jag kan gengälda den glädjen, fast jag mår rövhålet de luxe. Vill ni se hur jag ser ut den här tiden på morgonen förresten? Jag är inte långt ifrån Tyra Banks själv, så håll i hatten.
 
 
Och nej jag har naturligtvis inte hunnit sminka mig redan. Inte det också, nån måtta får det vara. Det är sen i fredags.
 
Såhär ser jag ut när klockan inte är 05:34 och jag faktiskt har hunnit piffa till mig på allvar:
 
 
Jag vet, jag vet. Ooooooj sååååå feeeeeet.
Jag såg en bild på mig själv i bikini från förra sommaren häromdagen och bara: ja den platta magen kan jag inte ens minnas hur det känns att vara ägare till! Det är faktiskt inte förrän nu som jag (och notera: även andra....) har börjat känna på min mage och tänka på oss som två. Och först då -äntligen!- började illamåendet ge med sig en aning. När jag accepterade verkligheten. Att jag till våren blir mamma. Det är sagt den 5:e maj, på min mormors födelsedag (själv fyller jag ju år den 2:a!), men det lär väl ändras vad det lider. Hursomhelst. Var hälsad, knyttet, nu är det äntligen frukostmys.
 
 
Måste kräkas!
 
#1 - - Angelica :

Välkommen i skaran! Skönt m fler icke-pretton till mammor ;)

Nä. Martin kommer inte heller få en smartphone vid 3. Och lånar han vår så finns det vuxenlås!!! Herregud. Folk är så otekniska. Fetmjölk är enda rätta mjölken ;)

Svar: Underbart! :D
Märtis pärtis

Till top