För herr Vårsol, fröken Frida och saknaden efter min hustru

Så solen skiner, det droppar från grannbalkongerna och altanen är snart både framtinad och torr utan att jag har så mycket som dragit ett enda drag med piassavan för att hjälpa den på traven. Kan man typ begära mer? När livets pusselbitar börjar falla på plats fram emot vårkanten, som de alltid gör, är det nästan som att den där utskällningen man fick av grannen för två veckor sedan, för att katterna pissar på hennes altan, aldrig har ägt rum. Det är nästan som att högskoleprovet redan är gjort, som att jag kom in på Journalistprogrammet redan år 2006, veni vidi vici på sex raska terminer utan komplikationer, examenshatten på och nu ger vi oss ut och förändrar världen, fängslas i Eritrea, ber om benådning och vänder hem utan att någonsin bli densamma som innan... Fast nej, för tyvärr fastnade vi ju i 2009 och kom aldrig loss. Men som min kloke gamle rektor sa till mig en gång för mycket länge sedan: du har inte misslyckats förrän det är över, allt fram till dess är bara olika sätt att resa på. Ord värda att sätta emot några andra ord, det du sa om att jag är "absolut lägst på samhällsstegen", tack för det, fine föredetta du... Det lever med mig till jag är framme. Då är man glad att man hade en klok rektor.

Men så på vårkanten är det som att inget av det som hänt sedan återvändandet till rötterna för tre år sedan egentligen haft någon större betydelse. Hon är samma sprudlande tjej som packade väskorna och stack till Stockholm efter gymnasiet, vände aldrig egentligen hem tre år senare för att samla krafter som aldrig kom. I ett parallellt universum bor jag kanske fortfarande kvar, har hjälpt min hustru att packa, flytta, flyttstäda, flyttstäda igen och att packa upp. Vi har strosat längs med Stockholms gator, tagit ett snabbrafs på myrorna på Hornsgatan, en öl eller två eller tre på Söderkällaren, hon har läst Aftonbladet och jag har löst sudoku i Metro, och sedan har vi lätt berusade raglat vidare till tunnelbanan, hem till överbetald lägenhet i Bagarmossen för att dricka vin och mineralvatten och se någon SVT-dokumentär, sluddrar lättpåverkade om vänner, filmer och arbetsgivare från helvetet självt. Lukta på parfymer, handkrämer och duschgelar - behöver man mer för att bli lycklig för stunden?



Nu är det ju inte mitt liv i det parallella universumet som räknas. Det är livet i Bosvedjan med solstrålen Frida, körsång, zumba och grannar som skäller på en som räknas. Det är grannkatten som smiter in när fönstret står öppet och kissar ner de nya, ouppackade jeansen i Gina Tricot-påsen i hallen. En veckas influensa, en veckas förkylning och flera månaders slit för att hitta aptiten igen, så man kan återgå till det normala - Daniels zumba på Helex och ett kebabskrov på lokalpizzerian, en stor fet frukost när man kliver ur sängen på morgonen, men framför allt en normal tarmrytm. Ett hjärtans tack åt Gud Fadern, sonen och den jävliga anden för att allt går mot sitt slut. Och tack åt Buddha för att allt är lidande, fast på ett annat sätt. Allt är inte smärtsamt, det mesta är faktiskt rätt behagligt. Åtminstone när det droppar från grannbalkongerna och altanen tinar fram. Man sliter på sig den nya vårjackan från ellos.se, går ut bara för att lapa insolerande D-vitamin eller sätter sig invirad i fleecefiltar på mammas altan, desperation när den gör en som mest kreativ, helt enkelt!

De säger det ska snöa i veckan. Men inte ens den bittraste solsemesterhatande vintermörkerälskare kan väl på allvar påstå att det är nyheter som bringar någon särskilt långvarig glädje. Vi lider mot grönt gräs och skotern under presenning i boden, hur ogärna ni än vill det. Själv ska jag luta mig tillbaka, blunda och njuta av att låta våren och allt som hör den därtill fylla varje vintersvart cell i min kropp. Inta mig hel och hållen. Jag tror jag gråter en tår av lättnad för att vi är över för den här gången, vintern och jag. Och kommer inte bli igen förrän på mycket länge. Snart jävlar åker utemöblen fram. Ta mig, herr vårsol, ta mig!



Torr altan som är min, grönt gräs som är mitt, blå himmel som är min och en grå katt som absolut inte är min...



Och så våra vinterhjärtans fristad, sakerna som tar oss genom kalla, mörka nätter:

















Nu älskar vi, lever vi, föds vi på nytt...och Kung Bore dog en smärtsam död för denna gång.
1 Anonym:

skriven

Hoppas att det verkligen inte var samma granne som skällde ut dig som du i julas bakade julbröd till!!

2 Märta-Li:

skriven

Haha, bakade julbröd! :) Det minns jag inget om ens... måste kolla på bloggen...

3 Anonym:

skriven

Men du haha... det var ju andra bullar det :P

Köttbullar - sorry jag mindes fel :)

Kommentera här: