Över mörka vatten
Jag drar ner den bakom örat...
... och den flyger upp igen. Charmigt?! Är ni också sånt här Top Model-material på morgnarna förresten? Morgon sa jag och så är klockan 13:27. Jag är faktiskt ledig idag så jag ska ta morgon hela dagen. Jag ska ta morgon hela dagen inne hos Ingrid. Hon ringde för en kvart sedan och frågade ifall vi ska dela en pizza till lunch/middag. Oh maj gad, sa jag och ställde in Zumbapasset kl 16.45. Jag älskar Zumba, men jag uppskattar även mitt sociala umgänge, så jag väljer helt enkelt Ingrid och kör ett Zumbapass framför TV:n ikväll istället. Med persiennerna neddragna naturligtvis. Man kan ju åtminstone försöka få ha sitt anseende i behåll.
När jag tränar Zumba, som jag försöker hinna med i alla fall en gång i veckan, så ställer jag mig alltid längst bak. Ni vet, salen är klädd med speglar och jag kan liksom inte koncentrera mig på att effektivt bränna fett när jag hela tiden möter mitt eget skräckslagna knallröda ansikte och min okoordinerade kropp som dallrar på femton olika ställen i spegeln. Då fokuserar jag istället på att vara snygg och det bränner man inga kalorier på. Att vara snygg på Zumban och att vara snygg på stranden i sommar är inte samma sak. Icke kombinerbart. Ekvationen har ingen lösning. Därför står jag längst bak, eller rättare sagt på raden näst längst bak, så att raden längst bak, där ingen tar ett steg rätt, inte distraherar mig. Det är så jag vill ha det liksom. Det är så jag behöver ha det när jag tränar Zumba. Vad jag inte behöver är följande, vilket inträffade förra veckan: jag hittar den ultimata platsen snett bakom en pelare, på raden näst längst bak, pelaren skymmer spegelbilden av mig själv men inte instruktören på scen, jag har ingen bakom mig, ingen spegel åt vänster och fullt med folk som täcker spegeln till höger. Allt är tiptop och nu kör vi. Fast nej, en eftersläntrare. En typisk fotbollskille äntrar salen, han har fått i hemläxa av fotbollscoachen att träna upp sin koordinationsförmåga och tänker att ett Zumbapass är väl på sin plats. Han sicksackar genom salen med 45 kvinnor och siktar på den tomma platsen bakom mig. Jag känner impulsen av att lägga mig raklång på golvet och göra en snöängel. Säga NEJ! Det är upptaget här. Nej, sa jag. Vem står här då? hade han frågat. Möjligheten att få ha mitt goda anseende i behåll, hade jag svarat. Men jag står kvar och tänker: men det må du väl fatta att du kan ju inte stå bakom mig på ett Zumbapass?! Jag ska ju för fan dallra på femton olika ställen i 60 minuter här och jag vägrar handla träningskläder på Moyo för att killar ska kunna stå bakom mig på Zumban. NEJ! Flytta på dig! Jag sa att det är upptaget! Nu kör vi igång, annonserar instruktören. Okej, andas, Märta-Li. Nu kör vi igång som om testosteronet aldrig uppfunnits.
Efter passets slut dröjer fotbollskille misstänkt länge i salen, står som av en händelse utanför tjejernas omklädningsrum när jag kommer ut. Och som kvinna känner man när en man vill en något. Man har en radar för när en man vill ha något av en. Ungefär som den där Streetdancekursen jag betalade 2500 kr för på Danscenter i Stockholm och hann gå en gång på, blev krävd på mitt mobiltelefonnummer av instruktören, satte aldrig mer min fot på stället igen. Jag tänker inte se ut som en hiphopare för att få vara i fred när jag tränar! Det är den här kroppen jag har blive mä! Jag skakar en gång och får 15 daller gratis, det är inget jag kan göra nåt åt. Det är så det är och förmodligen så det alltid kommer att vara. Jag är kvinna, låt mig dallra! Fotbollskille, håll ditt testosteron i schack och ladda hem DVD:n, känner jag! Alternativt bär sovmask och träna även upp din lyssnarförmåga. Behövs förmodligen eftersom du är karl.
Nu ska jag bajsa, duscha, borsta tänderna, gå över till Ingrid. Det blir liksom inte mer än så idag, känner jag. Det är långdag imorgon på praktiken. Jag älskar mina praktikkollegor. De arbetar ju naturligtvis, men jag gör ju bara praktik, så jag antar att det gör dem till praktikkollegor. Ja, de är härliga brudarna. Brudar brudar brudar!