Det är inte lätt med ofrivillig barnlöshet när Facebook har blivit BB
För ett tag sedan skapade jag en blogg åt ett par vänner jag har som lever med ofrivillig barnlöshet. Den heter Var Femte, för att vart femte par i Sverige lever med ofrivillig barnlöshet och mina vänner är ett av dem. Jag lever själv inte med ofrivillig barnlöshet, men till och med jag tycker att jag har det upp till halsen att alla är i vecka trettiofem och alla bilder på den nykläckta, de har knappt hunnit tvätta av henne fostervattnet eller klippt av henne moderkakan så har hon en egen profil. Det är åldersgräns på Facebook av en anledning, barn ska absolut inte ha ett eget konto, särskilt inte de barn som kan läsa. Däremot önskar jag att Lunarstorm (om det fortfarande finns), och andra portaler där barn samlas, var begränsande på samma sätt som Facebook, det i sig är en jättebra idé. Man kan begränsa sitt barns tillgänglighet och ha kontroll över vilka som tar kontakt med henne/honom och vilka bilder som okända människor kan komma åt. Men det här är ju liksom inte aktuellt på långa vägar så länge föräldrarna själva lägger ut bilder på sina småbarn. När föräldarna har börjat inse allvaret i de hundratals bilder de publicerar av sina barn på offentliga forum kan vi ta diskussionen. Barnen har inte valt att finnas på Facebook och det gör mig illla till mods när de då gör det. Åter till barnlösheten. Om till och med jag, som inte ens försöker skaffa barn, känner att jag får det nedtryckt i halsen hur alla skaffar familj och hus, de har partners som älskar dem över allt annat på jorden och de lever lyckliga i alla sina dagar, hur känner då två människor det som mest av allt bara vill ha ett barn som alla andra? Hur känns det då att Barnkollen dyker upp, vecka efter vecka, i deras nyhetsflöde, och nya bilder var fjärde minut på magen som växer, hur känns det då att få det i ansiktet varje gång man loggar in? Då måste de göra ett val, att dölja den personens händelser, för att den personen från första början gjorde ett val, att bli offentlig med utvecklingen av sin graviditet.
Jag gillar Facebook skarpt! Det öppnar många vägar för både nya och gamla relationer, man kan umgås och diskutera Idol osv. Men det är det med att folk går till sådan förbannad överdrift med hur de viker ut sig själva och inte förstår att jag inte vill mötas av det. Ungefär en gång per år får jag väl ett ryck och raderar människor hej vilt som irriterar mig i nyhetsflödet, med sina jävla Barnkollen hit och detaljerade samlagsrapporter dit. Jag raderade en gammal skolkamrat för några veckor sedan som (enligt mig) gick till överdrift när hon publicerade sitt neuropsykiatriska funktionshinder i statusen, hon skrev något i stil med "sluta kalla mig lat, jag har faktiskt högpresterande ADHD" och jag kände bara, men är det aldrig nog? Det är ju en sak ifall jag aktivt går in i hennes logg och finner nyss nämnda status, liksom det är detsamma när folk söker sig hit till min blogg för att läsa om mitt liv (ofta privat, men 99,9% av gångerna med en skämtsam ton), eftersom vi då har sökt oss till att få ta del av den privata informationen. Det är liksom något jag räknar med när jag surfar in på någons blogg, nu ska vi läsa lite snuskigt privata detaljer om Elins liv, hehehe... typ. Men när det kommer oefterfrågat i nyhetsflödet är det en helt annan sak. Jag vill inte sluta använda Facebook för att folk inte vet hur man begränsar sig, jag lever ju dagligen med Facebook. Jag vill ta kontakt med andra, inte att de kastar sina privatliv i mitt ansikte utan att jag vill det.
Någon liten bild på mitt barn kommer även jag (förmodligen) lägga ut den dag jag blir mamma. Men eftersom jag är medveten om hur det känns när det inte känns bra att få detta nedkört i halsen, och kanske för att skydda mina barns integritet en aning, - jag anser att det är min huvudsakliga uppgift som förälder och inte att tvärtom vika ut dem -, så kommer jag begränsa mig. På samma sätt som jag inte skulle lyfta upp min bäbis och köra in den i armarna på S och T ifall jag träffade dem med barnvagnen ute på stan, och säga: här! Bär den ett tag, det är min nya bäbis. Se så fin den är, nämen se inte så förskräckt ut, ta lite på den så får ni känna hur len den är. Är ni avundsjuka eftersom ni inte kan få någon? Skit i det, känn på bara! på samma sätt som jag inte skulle göra så i verkligheten, kommer jag inte heller att göra det på Facebook. För det är exakt det ni gör fast ni inte tänker på det. För S och T syns ju inte där bland alla era femtontusen vänner, men de ser ju er. Och ni gör dem kanske jävligt illa fast ni inte tänker på det. Men nu kanske ni kan tänka på det. Väg glädjen över att dela med er av er kommande bäbis, mot smärtan det kanske bringar andra och fundera över om ni tycker det är värt det.
Jag avslutar detta vresiga inlägg med två überbra bilder:
Och vill ni lusläsa min Facebooklogg efter liknande händelser som jag tar avstånd ifrån ovan - varsågoda. Jag säger inte att jag aldrig delar en bekräftelsebild på mig själv eller blir lite för detaljerad i någon status nångång. Jag menar att det inte sker dagligen eller utan ett litet stråk av en skämtsam ton då det händer, vilket man verkligen inte kan säga om ungefär 99% av de på min vänlista, som delar en ny status varje gång de slutar att göra det de skrev att de skulle göra i den gamla statusen och därför måste skriva en ny status med vad de ska göra just nu. Nu kommer jag tappa samma 99% av de på min vänlista, men jag säger som Beckah Larsson (dyngbra bloggerska förresten!), som delade en bra status häromdagen: "If you lend someone $20 and never see that person again it was probably worth it." (Samtliga foton ovan har förresten hon delat.)
Men sätt er inte och gråt nu över att ni tar åt er, fast ni ändå tycker att jag har fel, utan ta en funderare över vad som dyker upp i andras nyhetsflöde egentligen. Om jag delar statusen "Körsångmaraton de lux. Jag tog i så jag både tappade rösten, fick armsvett och flytningar" så är det en jävligt skämtsam, och snäppet för privat, status, som ändå är okej om man jämför med "idag gjorde jag si och sen gjorde jag så, vilket ledde till pizza och vin och samlag och klamydia och ännu mera samlag och imorgon fyller lillan fyra år." Om ni förstår vad jag menar. Om man delar någon bild då och då på lillan - fine! Typ, titta vilken mysig fikastund vi hade imorse, eller, oj vad lillan kladdar ner sig när hon äter - fine. Men ibland passeras en gräns för när det är nog antal bilder med ett och samma motiv, typ när man får se lillan ligga och sova för trehundrade gången. Då känner man såhär: men hon såg ju likadan ut på de andra 299 bilderna? Är det inte nog snart? Kan hon inte få sova ifred någon gång? Om ni förstår vad jag menar...
Och vad jag delar på min blogg är inte detsamma som det jag delar på Facebook. Man kan väl jämföra det såhär:
om jag går naken från badrummet efter att jag duschat, till garderoben för att hämta ett par trosor och grannen står och tittar in genom mitt fönster kan inte hon gärna ringa HSB och säga "idag när jag stod och tittade in genom min grannes fönster fick jag se henne naken fast jag inte ville det, jag tycker inte det är okej och att hon borde vräkas!" Men om jag gick naken från badrummet efter att jag duschat, ut på vår allmänna gräsmatta och vidare till grannen och knackade på och sa: "hej! Har du tre ägg jag skulle kunna få låna?" så är det lite en annan sak. Då kan hon med all rättighet ringa HSB och säga: "idag när jag stod och tittade ut genom mitt fönster, fick jag se grannen naken fast jag inte ville det, jag tycker inte det är okej och att hon borde vräkas!" Helt okej, Ingrid. Helt okej. Det är lite den skillnaden mellan blogg och Facebooks nyhetsflöde. Om ni förstår vad jag menar (igen)...
Nu ska jag baka lussebullar och bjuda ovan nämnda granne. Åh så privat! Puss på er med.