Ett sånt klipp!
När jag kommer in möts jag av en flicka. "Var är Åsa!" är min första, förskräckta tanke. Flickan visar mig till Åsas stol, något som gör mig extremt nervös. Vad ska detta betyda? Åsa har slutat. Ve och fasa. Men det är bara att slå sig ner och se glad ut. Åsa är väl inte den enda duktiga frisören i hela världen? Jag menar, det måste ju finnas fler! Kanske denna blonda flicka rent utav är en av dem? Hon diskuterar lite färg, -till min förvåning, jag menar hur svårt kan det vara att förvandla ett brunt hår till svart om man så att säga är frisör till yrket?- och bestämmer sig för att blanda två kulörer. Jag känner att hon har helt fria händer, bara det blir svart, vilket jag även låter henne veta. Så jag låter henne hållas. Shame on me, jag borde veta bättre.
Flickan kommer tillbaka och ser mycket målinriktad ut med en bunke brun gegga i handen, tar ett stadigt tag om penseln och klatt! - en stor blaffa med kletig hårfärg landar på pannan, en centimeter nedanför hårfästet. Herre min je!, tänker jag och möter min uppspärrade blick i spegeln, ja, ja hon kanske är duktig på att skrubba. Flickan kletar och kastar hårtestar fram och tillbaka, medan hon pratar om One Tre Hill och vad man kan köpa för produkter för att inte håret ska bli tovigt. Själv försöker jag bestämma mig för huruvida jag bör oroas eller andas ut.
Tjugo minuter och en ansiktsmask av brun hårfärg senare är hon färdig och vi går för att skölja ur mitt hår. Detta tar alltså så lång tid så att jag är beredd att föreslå att vi ska strunta i balsam, bara jag får avlägsna mig från porslinshandfatet som i sin tur försöker avlägsna mitt huvud från mina axlar. Helvete så obehagligt!
Hittills är jag ändock relativt nöjd, trots min bruna ansiktsmask, flickan har skrubbat min hårbotten mycket flitigt och jag inbillar mig att det är tillräckligt för att blaffan med hårfärg som hon så omsorgsfullt lade över min panna ska försvinna. Men när jag åter sätter mig framför spegeln och ser den brunflammiga randen längs mitt hårfäste, i takt med att flickan börjar vräka ner produkter i mitt hår, känner jag den sedvanliga frisörbesöksångesten komma. Den där rör-du-mitt-hår-igen-så-dödar-jag-dig-ångesten. Släpp mitt hår genast och ta ett steg bakåt innan jag slår dig medvetslös med hårfönen och biter huvudet av dig. "Jag brukar tycka att håret blir så fett när jag har i så mycket produkter i det, HEHEHE!" försöker jag skämta till det och flickan instämmer glatt: "jag håller med!" Det sista hoppet går ur mig. Därefter både borstas, kammas och benas håret. Mycket noggrannt och fullkomligt felaktigt. Jag är återigen beredd att föreslå att vi kan skippa ett steg i min skämma-bort-mig-behandling, bara vi åtminstone kan börja vandra mot ljuset i tunneln.
Men det är inte förrän hon tar fram hårfönen som den riktiga panikångesten kommer. För samtidigt som flickan fönar mitt hår, med ett blås som är att jämföra med en resehårtorks, så placerar hon handen hårt mot min hårbotten och drar den mycket bestämt och tätt nedåt längs mitt huvud, med hårtorken strax efter. Själv använder jag nu detta hjälpmedel för att så att säga framhäva volymen i håret, och alltså inte ta död på den helt. Detta slickande av mitt hår pågår säkert i tio minuter. Maniskt. Slickande. Platt plattare plattast. Fram emot slutet är jag så full av återhållen förfäran, ångest och sorg att jag börjar känna en reumatisk smärta komma krypandes längs med benen och upp mot ryggen. Den fastnar i mellangärdet och jag känner hur jag ömsom måste kräkas och ömsom tappar förmågan att andas. Och jag kommer på mig själv gång på gång med att se fullkomligt förskräckt ut, jag får syn på mig i spegeln och tänker: Märta-Li - skärp dig! Tänk om hon ser! Jag fösöker hålla ansiktetsmusklerna i schack, men dryga tre sekunder senare har jag åter igen detta uttryck:
Skriet.
När jag kommer hem ser jag alltså inte bara ut som jag gjorde när jag fyllde 13 år, iklädd före detta svarta träningsbyxor och ett vitt nattlinne med en svan på, utan håret är även fläckigt och fett, MEN, för att inte tala om: brunt! Och allt till den förnämliga kostnaden av 699 kr!
Innan jag lämnade salongen så såg flickan med ett stolt leende på mig i spegeln och frågade: "Är vi nöjda så?" Jag har aldrig haft så svårt att få fram ett "självklart" i hela mitt liv. Och jag ska jaga Åsa till världens ände, om det så ska kosta mig livet!
skriven
HELVETE vad bra du är på att skriva. DU SKA BLI FÖRFATTARE FATTA DET :D pussss! <3