Märta-Li Selin

Ny vecka nytt tema.
Idag tänkte jag att vi skulle resonera lite kring följande vanligt förekommande fenomen i dagens västvärld:


Hälsa vs. ohälsa.
Naturlig skönhet vs. onaturlig "skönhet", (om det ens får kallas för det).
Att vara sund mot att vara destruktiv och att stå emot mot att förfalla mentalt.

Det blir allt vanligare att människor runtomkring oss förfaller bit för bit, inifrån och ut, sakta men säkert, mitt framför våra ögon. Det blir allt vanligare att fall som Nicole Richie, Kiera Knightley och Victoria Beckham uppmärskammas, men kampen för att förhindra att människor skadar sig själva på detta sätt, verkar stå helt stilla.
Det finns hjälp att få för den som söker, men vad görs för att förhindra att människor insjuknar från första början?
Det är en livslång kamp att drabbas av missbruk, och det är en kamp man står ensam att utkämpa.
Vi kan naturligtvis inte förinta sjukdomar som anorexi eller bulimi, men vi kan åtminstone försöka att halvera antalet orsaker till att en människa insjuknar från första början.
När man pratar om anorexi ser man tre potentiella orsaker till att sjukdomen bryter ut. Den första är genom någon form av trauma, sjukdomen fungerar ångestlindrande och hjälper den insjuknade att leva vidare. Den andra är teorin om att sjukdomen uppstår genom överdriven bantning (som man i sin tur kan ifrågasätta hur och varför den gick över styr) och den tredje är en blandning av dessa första två faktorer.
Orsak nr 1, psykologiska faktorer, tror inte jag att vi kan förhindra. Orsak nr 2, anorexi som fötts ur sjuklig bantning, är definitivt någonting som är värt att titta närmare på.

Om vi kan rädda anorektiker som insjuknat på grund av det sjukliga ideal som är idag, varför kämpar inte världen?
Är det så att fler skulle välja att glorifiera hälsa framför anorexi, ifall de insåg vad det är som verkligen händer med en missburkare?

Det många förlorar på vägen mot sitt perfekta jag, är sig själva, något som extremt få människor förstår.
Det hör dels till bantningshetsen och den maniska jakten efter inre lycka genom yttre ingrepp, att famla i blindo, men det hör även till andra människors ignorans att inte inse saker och tings baksida (som om just anorexi skulle ha en framsida).
Jag har sagt förut angående att veta ifall en kärlek är bra eller dålig, att om det får dig att göra saker du inte brukade göra innan, bör du ta dig ur det, -gör inte något du inte skulle ha gjort annars.
Oavsett om det är kärlek, karriär, eller bara allmänna levnadssätt, glöm aldrig vad du var innan och applicera det på hur du lever och agerar nu.
Är man förblindad av ett mål man bestämt sig för att nå, ser man varken de risker man tar eller de skador man åsamkar sig, och där och då är det för sent att öppna ögonen.
Det är lätt för mig att sitta och blogga om att just du ska leva på det och det sättet, göra si och så, men jag tror ärligt att ju tidigare vi ifrågasätter våra sätt att agera, desto tidigare kan vi bryta destruktiva mönster och lättare vakna upp ur de mardrömmar vi lever. Jag har märkt att sedan jag började ta för vana att ifrågasätta mitt handlande, så slipper så lång tid gå som jag försöker och försöker och försöker, för att slutligen ge upp och hata att jag inte avslutade det på en gång, medan det fortfarande var lätt och ingen tid hade kastats bort.
Och fortfarande är det våra erfaranheter som gör oss kloka.
Går det ens ihop? Att undvika misstag men att det är genom våra misstag som vi lär oss?
Så fruktansvärt förvirrande ibland.
Jag antar att vi måste hitta en balans mellan att lära av små misstag och att skada oss svårt genom att utsätta oss för onödigt stora risker.

Sanningen är nog den att vi aldrig kan skydda oss mot influenser utifrån, men att vi kan välja dem.
Vi kan aldrig skydda oss mot att bli sårade, skadade eller helt och hållet ödelagda av andra människor, men vi kan aktivt välja vilka människor som ska få göra det mot oss.
Det är den eviga från om begränsad valmöjlighet.

När jag ser bilder som den på Jennifer Lopez blir jag glad över att det fortfarande finns hopp för den naturliga människans skönhet och som hon var skapt från början.
Jag ser trygghet, självsäkerhet, sprudlande lycka och en fantastisk inre skönhet, som strålar hela vägen ut. Glittrande ögon och sunda kurvor. En vacker människa, som vet att hon duger som hon är. Det gör mig ännu stoltare över att jag äntligen kan stå emot det som vissa inte kan -nämligen andra människors försök att bryta ner mig, genom att utpeka  de sätt jag inte duger på. Jag vet mina brister och jag försöker överkomma de allra allvarligaste, men jag skulle aldrig göra det för någon annans skull än min egen, eller för att någon annan har påpekat att jag har dem.

Så har vi bilder som den till höger.
Kiera Knightley med anorexi och allt.
Och jag förfaras främst inte över avsaknaden av kilon eller hur fort hon har gått från sund till anorektisk; jag förfaras över hur onåbar detta visar att hon är. För mig är det det hon utstrålar: ett sjukligt behov av att visa för världen att hon äger sig själv, och ett sjukligt kontrollbehov. Onåbar för det faktum att skadan det gör henne att plåga sin kropp som hon nu gör förstör hennes inre organ ett efter ett. Onåbar för allt och alla. Jag förfaras över den långa väg  hon har kvar till den sanna lycka hon tror sig funnit, men som hon aldrig kan finna genom sin självsvält. Och ju mer hon skadar sig själv genom sin anorexi, och ju närmare hon tror sig vara sin fullkomlighet, desto längre väg har hon tillbaka till den sanna lyckan. Jag ser bara hur djupt nere i skiten hon sitter, och undrar ifall hon någonsin kommer vakna upp ur sin destruktiva dimma av självhat.
För det kan bara vara det det handlar om.
Att hata sig själv till perfektion.
Jag undrar ifall Kiera Knightley själv tycker att hon är vacker nu.
Det enda jag ser är en enorm osäkerhet och en kropp som är allt annat än vacker eller sexig.

Vi duger inte som vi är:
Före vs. efter.
Hälsosam vs. sjuklig.





Missbruk förintar.

Dessa människors enda trauman är den kritiserande värld de lever i.
Häromdagen satt jag och googlade på kändisar, och när jag sökte på Jennifer Love Hewitt fick jag vackert upp bild efter bild på hennes celluliter? Men herregud, varför då???

Det är det här jag menar med att vi kan halvera dryga antalet orsaker till att kändisar (och andra) insjuknar.
Tycker någon att det är speciellt konstigt att exempelvis Nicole Richie blev anorektisk efter att bilder som den ovan till vänster prytt löpsedlar världen över? Men snälla någon, vem äter inte? Ändå är budskapet glasklart. Nicole Richie är kurvig och äcklig och ändå äter hon!

Jag fattar inte hur papparazzis vågar fota ätande kändisar och därmed förnedra deras naturligaste behov i världen, att äta.

Den riktiga skönheten som satt i Nicoles naturlighet, är någonting som har gått dessa människor helt förbi.
Och tack vare detta insjuknar hon, och miljoner andra flickor under sin livstid, i anorexi, när de bara var sunt kurviga från början.
Någonting de kommer inse den dag de vaknar upp.
Ungefär som då man tagit sig ur ett destruktivt förhållande med en människa som man varit upp över öronen förälskad i, helt plötsligt inser att han inte alls är det man trodde han var, och frågar sig själv och alla andra "varför sa ni inget?".
För det hade inte varit någon idé. Inga ord i världen kan väcka en människa som är förblindad av kärlek eller missbruk av olika slag, som alkoholmism, anorexi, bulimi etc, trots att det var vi som bidrog starkt till att hennes bantning gick överstyr från början.

Att vakna upp kan vara både oerhört traumatiskt och fantastiskt förlösande.
Ungefär som att återfödas. Man inser all tid man förlorat och ibland ger det en ny energi och styrka, men tyvärr kan det även ta all levnadsglädje ur en, och man återgår till att vara självdestruktiv, gräva ner sig i sin smärta och blunda för sanningen om att endast man själv kan hitta vägen ut.
Du kan guidas i rätt riktning, men ingen annan än du kan gå den vägen på dina ben.
Och att Nicole Richie ensam hittade vägen ut ur den sjukdom som vi drog på henne är så fantastiskt att det borde avskräcka paparazzis för all evighet att fota och förlöjliga ätande kändisar.
Jag kan bara önska att Kiera Knightley finner samma styrka.

Men tyvärr tror jag inte att det tar stopp här.
När ska vi sluta glorifiera anorexin?
Att införa BMI-gränser på modevisnignar är definitivt ett steg i rätt riktning, men inte tillräckligt på långa vägar.
Synen på sjuklig smalhet måste ändras, och folk måste börja se det för vad det verkligen är.
En sjukdom som modeller dör av för att världen glorifierar den.

"Men du kan inte skylla på modeindustrin", gnäller folk.
Kan jag inte?
Watch me doing it.
Sluta designa kläder för anorektiker!

Hur kan folk ens säga en sådan sak?
"Du kan inte skylla på modeindustrin"...vem f-n ska jag då börja skylla på, tycker ni?
Fotografen som tagit bilden? Eller jag kanske ska skylla på sminkösen som lägger brunfärg på utsidan och insidan av modellernas ben och highlighters på mitten, för att ge intryck av magrare byggda modeller?
Jag kanske ska skylla på affischerarna som åker omkring och sätter upp reklambilderna på planscher världen över? Det kanske är deras fel att vi hyllar anorektiska modeller?

"Du kan inte skylla på modeindustrin."
FEL!
Modeindustrin kan inte skylla på anorektikerna.


Och det var jävlar i mig allt jag hade att säga!
Jag kan bara önska att det vänder snart.

(Kommentera gärna).

Over and out.