Var är du nu?
"Hallå? Nu är du långt borta, vännen." Jag lutar mig över dig och kräver din ögonkontakt.
Du återkommer till ett nu du inte befinner dig i. Som du inte befunnit dig i sedan demensen tog din närvaro. Du tittar på mig, men ser du mig verkligen? Du är utforskande. Du har ingen aning om vem jag är eller var du varit den senaste minuten. Du ser ut som att du väntar på en förklaring.
"Vill du ha mer?" frågar jag med skeden vid din mun. Men du förstår inte vad jag menar, för du vet inte att du äter.
Jag lockar och pockar.
"Var är du nu?"
Ibland kommenterar du min sång. Jag blir så glad, för då vet jag att du är här. I de intervaller du är på andra platser önskar jag att jag kunde vara med dig. Jag vill inte att du ska vara där ensam, så jag kramar din axel med min hand.
Trots att distansen mellan oss är flera universum har du en värme som räcker ända hit. Cellerna i min kropp förnyas av dina. Din mun kan inte längre förmedla vad din hjärna sänder, men dina ögon har ett djup som inte kräver ord. Därför är jag kvar länge. För trots att du tynar bort ger du ännu liv åt andra på ett märkligt, oförklarligt sätt.
Din kropp har gett upp, men du vill ha mer. Det är därför ditt ben alltid hänger rastlöst, gungandes över sängkanten när jag kommer in. I labyrinten i ditt huvud är du kanske ute och fiskar, som den friluftsmänniska du är. Där finns bara du, tjärnen och naturen. Vattnet kluckar mot din båt och ibland gungar du till mot ytan. Skogen är både kall och fuktig av vattnet och den luktar vår, sommar och höst på en och samma gång. Himlen är klarblå. Du har en ledig söndag och har gett dig ut med spöet tidigt tillsammans med en termos svart kaffe. Din fru har kokat det. Dina händer vill kasta ut linan och känna motståndet i spöet när öringen nappar, adrenalinet pumpar i dina tinningar och du vevar in, dina ögon flackar upphetsat. Du har gjort det hundra gånger och fler, men fortfarande känns varje napp som det första. Det är knäpptyst runtomkring dig, inget annat är viktigt än du och fåglarna i träden, fisken i sjön. Ljudet av tystnaden, lukten av frihet och livet som lever. Det är för stunder som dessa du lever, friden är total. Så varför är du inte lycklig?
Vad är det som skaver? Ryggen gör så ont. Vad är för kallt mot läpparna? En sked. Vem är hon med vita byxor och färgglad skjorta som ler? Jag måste få veta. "Vad vägde öringen?" Hon ler bekymrat och insisterar med skeden. Jag vänder bort huvudet och letar hinken jag lägger fisken i, någonting, vad som helst som gör den senaste minuten verklig. "Såg du var den tog vägen?" Hon svarar inte.
Jag vill hem.
Du kämpar sluddrande med orden och jag kan inte hjälpa dig. Hit, men inte längre, för jag vet inte var du är. Jag smeker din överarm och delar din sorg. Frustrationen över att vara fast mot denna ergonomiska, blåa madrass bakom uppfällbara grindar som ska hindra att du faller ur sängen, fast du vill inget annat än att falla ur den, kliva upp och gå. Jag förstår hur det smärtar dig att se mig gå dit mina ben bär mig, röra mig som jag vill. Att jag har ett liv efter kl 17 och när jag kommer imorgon har du bara vänt dig 180 grader i sängen, men inte på egen hand. Du försvinner iväg och vi når inte varann. Din sorg är oändlig.
Så jag sitter en stund till och tröstar. Du flackar med blicken och förvandlas, du blir arg. Jag nynnar och söker din reaktion. Jag sjunger tyst. Oh, brothers, let's go down, down in the river to pray. Du utforskar mig. Jag kan inte hjälpa dig dit du vill. Så jag lägger min hand på din panna och hoppas att känslan av min levande hud kan hjälpa dig få ro. Jag lägger huvudet på sned, ler och lovar att du inte är ensam. Jag vet att du har många öringar kvar att dra upp, så jag ska inte störa. Jag kommer snart. Jag lägger fisken i kylen så länge, den var jättestor. Vila nu, hjärtat.
Din sorg är oändlig och så är även min.