Nej, antalet fall av ADHD har inte uppstått ur tomma intet
Folk har problem med att antalet fall av ADHD och andra (neuro)psykiatriska diagnoser har ökat med åren. Det heter att var och varannan har hela alfabetet från A till Ö. Och hur överlevde vi innan detta bröt ut? Utan alla dessa funktionshinder.... vi var ju människor då också? Nog är väl detta ändå ännu ett av dagens påhitt! Och börjar man kolla runt så har ju alla nån form av nånting. Näe, nog var det bättre förr, utan ADHD och autism och "Aschberger". Eller hur?
Grejen är inte att antalet fall av NPF-diagnoser stigit till skyarna från ingenstans. Min generation har ju rimligtvis inte skapat ADHD och det kommer heller inte ur läkarnas fantasier. Så vad är då grejen? Människor har troligtvis alltid dragits med hela alfabetet i sina funktionshindrade ryggsäckar. Det är helt sjukt klyschigt nog samhällets form som ändrat hur människor tar sig uttryck.
Om man ser till antalet "arenor" där vi vistas idag jämfört med för femtio år sedan är skillnaden enorm. Förr såg livet ut som att du befann dig hemma, gick till jobbet och sedan återvände hem efter arbetsdagens slut. Var du hemmafru hade du kanske till och med bara en arena och det var ditt hus.
Idag är livets struktur helt annorlunda, på både gott och ont. För en person kan dagen starta hemma, fortsätta på gymmet, gå över till arbetet, lunch på stan, arbete igen, hämta på dagis, handla mat på affären, laga middag hemma, släppa av ungarna på fritidsaktiviteter, ta en fika hos kompisen under tiden, hämta upp ungarna och sedan hem och i säng, PANG BOM. (Och så klämmer vi in lite Pokémons och Instagram på det.)
För en person med ADHD är det inte konsigt att inte pusselbitarna faller på plats!
Men samhället idag kommer i form av en mall i ett ganska högt tempo, och det gör inte vi. Vi märks i alla hörn och kanter som vi sticker ut för att vi inte passar in. Så nej, vi med NPF-diagnoser har inte uppstått ur tomma intet.
Jag tycker inte det är bra att förskrivningen av ADHD-medicin till barn ökar. Tvärtom tycker jag att det är en katastrof. En genväg till att passa in i ett liv som diagnosen står och alarmerar för fullt om att den är ohälsosam. Jag märker i princip inte av mina koncentrationssvårigheter och tvångstankar när jag har en kontrollerad struktur på mitt liv, bestående av arbete och hemmet. I övrigt kommer problemen som ett brev på posten.
Med det sagt vill jag uppmana er till att våga begränsa era arenor.
Nu tar jag en sväng ner i fikarummet.
God eftermiddag.
