Om att gå från stuga till lägenhet

Jag har ju flyttat! Till Bosvedjan! För er som inte visste det. Jag gör ett inlägg om min utsökta inredning senare. Men hur som helst. Man har ju bott i stuga på landet i ett års tid nu och så att säga vant sig vid den stugliga miljön. Vilket vill säga att jag inte är van vid att sova med en rumstemperatur på över 14 grader och en luftfuktighet under 99% (regnskogen, through yourself into the wall). Men det är så jag gillar det! Det är så jag vill ha det, helt enkelt. Då är det svårt att flytta till en bostad, där ens grannar maxar elementen, för att de tror att det är bra för deras reumatism, och således försöka sova i detta och en luftfuktighet på 1%. Minus. Har vaknat varje natt i drygt en veckas tid och känt: Oj. Ligger jag och suger på en tampong här? Nähä, det var min tunga. MÅSCHTE HA VARTERN!
Jag är liksom inte okej med att behöva kliva upp tre-fyra gånger för vätskepåfyllning... inmundigande av H2O, så att säga. Det gör jag eventuellt dagtid, ifall jag har ätit något mycket salt och inte har något annat för mig. Eventuellt ifall jag råkar hamna bakom ett glas i soffan, så tar jag en klunk. En, inte mer.

Så jag ringde HSB, lade fram problemet, lade på luren. Hon ringde upp och berättade att hon höll med, det var lite dålig ventilation i huset, så hon ändrade det helt sonika i sin dator. DATOR. Åh, så fort utvecklingen går. Själv satt jag naturligtvis i soffan och väntade mig följande scenario:

Det ringer på dörren och innan jag ens hunnit så mycket som att resa mig står Bosvedjans vaktmästare i hallen. Han är inte bara oljig och orakad, han har dessutom oborstade tänder, snus som rinner i mungiporna och han heter Lännart och är från Sörberge, åker volvo 240 till jobbet. Orange. Han älgar in med skorna på och kallar mig på en mycket bred norrländska för lälla gömman. Innan jag hunnit fråga hur han tog sig in i lägenheten, eftersom dörren var låst, har han tagit ett mastodontkliv upp i min soffa med sina leriga kängor från Blåkläder, lagt sin feta och av lössnus och lera mörkbruna arbetarhand över min ventil ovanför fönstret och på min fråga svarar han mycket korthugget och typiskt manligt: hövvenöckel. Lälla gömman. Jag ska just till att fråga om han kan tänka sig att ta av sig på fötterna, då han avbryter mig. Gerömä skruvmejsarn i hinkn. Schärnmejsarn. Jag kryssar mellan hans leriga fotavtryck ut till hallen för att hämta "skruvmejseln i hinken. Stjärnmejseln." Han lättar lite på skruvarna till ena ventilen, och går över till att göra detsamma på den andra. Kliar sig i röven med högerhanden innan han drar ventilen fram och tillbaka, för att kontrollera det rätta luftflödet. Hä vart klartå! ler han. Tar ett skutt ner från soffan, slår klackarna i varann, fiser högt när han landar på min nya, rosarutiga matta från IKEA och skrattar. Int värre änschå. Loskar snusen i slasken utan att skölja undan den, på vägen ut, lämnar mig stum av sorg över min före detta soffa och min före detta matta, och så dinglar han med nyckelknippan. Ja lås ja! HÄHÄ! Smäller igen dörren och visslar hela vägen ut ur trapphuset, byxorna halvvägs mot sydligare breddgrader och den håriga stjärtskåran som kisar syrligt mot mig när jag springer för att kolla titthålet i dörren...

Lite den hade jag förväntat mig... men nu går det tydligen inte till så längre i Bosvedjan. Det går kanske inte längre till så över huvud taget i Sverige? Kanske sitter Lännart hemma i Sörberge med en förmiddagsöl och dövar sin smärta över att ha ersatts med modern teknik. För Lännart är omodern teknik i dagens Bosvedjan. Den orangea volvon rostar sakta sönder till intet, liksom Lännarts äktenskap och hans pensionssparande. Kanske kan han panta sig till en dräglig pension. Kanske inte. Who gives a shit, sa Maud, packade sin väska och tog nästa plan till Rom. Kan Julia Roberts kan jag. Nu sörplar vi minestronesoppa och spottar calamatakärnor, under ett italienskt träd, i en italiensk park. Ciao Suezia e arrivederci a Roma signorina! Let's viva la dolce vita, Maudan! Aloha Italia!