Ibland glömmer jag att jag finns
Men jag tänkte överleva det som kväver.
För det är inte viktigt när vi står vid livets ände -att vi utstod saker för att andra ville det, uppfyllde deras önskningar. Det som räknas är att vägen jag gick var min.
Minns en natt i vintras. Vad hade jag gjort ensam på fridhemsplan? Jagat en människa jag trodde mig förälskas av. Gav upp, frös, åkte hem, sminkade av, kröp i säng, värdelös. Han ringer. Kliver upp, sminkar mig, ringer en taxi han säger han ska betala. Fick en tillstymmelse till värde genom någon annan.
Pratar livsgrubblerier med taxichauffören. Går dagens ungdom alltid ut såhär sent på kvällarna? vill han veta. Jag svarar att jag har varit ut redan, hunnit hem och lägga mig till och med. Och när jag säger det hör jag att det är någon annan än jag som pratar, för jag skulle aldrig göra något sådant, men vems ord är det, vem är det som lägger ord i min mun?
Och taxichauffören är tyst så jag fortsätter spinna.
Jag brukar säga åt andra som träffar någon...gör aldrig något du inte skulle gjort innan. Glöm aldrig principer, åsikter, värderingar för att han ber dig. Glöm inte vem du är och förändras inte.
Taxichauffören upprepar det jag säger. Säger jag är klok. Frågar om jag brukar göra som jag gör nu?
Säger nej, får distans till det jag gör för första gången på flera månader och där dör jag lite för dig.
Vi är framme. Taxichauffören ber mig minnas det jag sa. Gör aldrig nåt du inte skulle gjort innan, ropar han.
Kliver av på krogen han brukar hänga på. Han har gått hem.
Blöt om fötterna, traskar i slask hem till honom, fryser, hatar mig själv.
Slår koden till hans port, hasar trappan upp, ringer på dörren, ringer på telefonen, men han har somnat. Så jag sitter i trapphuset en halvtimma innan jag ger upp och beger mig ut i vintern igen. 350 kronor fattigare och med mindre värde än innan. Traskar till tunnelbanan, blöt om fötterna, dör för dig, hatar mig.
När jag stod där och väntade på taxin, Rusthållarvägen 81, Bagarmossen, halkade jag på trottoaren och rev upp jeansen jag bar, för första gången. Varenda gång jag tar på mig de där jeansen, eller bär dem och kommer att få syn på den där revan så minns jag och hatar hur jag försvann för dig. Eller inte just dig, men hur jag försvann för någon. Säger till mig själv att det kommer inte hända igen. Och ändå händer det hela tiden.
Och jag fortsätter försvinna för att få ett värde.