Märta-Li Selin

Jag har skrivit förut om möten i hemtjänsten och vikten av att ta vara på nuet. För rätt som det är sitter vi där själva och förstår inte vad som hände. Hur hamnade jag här ensam i denna lägenhet? Är det här livet nu, fast det bara känns som ett väntrum innan döden? Ensam. Sjuk. Ledsen. Tomhet och tystnad. Hemtjänsten kommer 9, 13 och 17. Ögondroppar jag inte vill ha, kläder jag inte vill ta på mig och mat jag inte vill äta. Varför ska jag duscha idag? För vem ska jag klä på mig och borsta tänderna? Det börjar i en ände och slutar i en annan med att det inte finns någon mening med att kliva upp över huvud taget längre. Varför i hela friden ska jag ens leva...

 

Hur känns det att vara den part i ett äktenskap som, kanske inte helt kry själv, tvingas se sin älskade andra hälft tyna bort i demens? Det vet ingen som inte har upplevt det. Det är därför jag nöter detta, både inför er och inför mig själv: ta vara på tiden idag. Älska den och vårda den, älska och vårda varandra. Ingen vet vad tiden imorgon har att erbjuda, om ens någonting alls.

 

 

Igår blev jag visad ett bröllopsfoto, svartvitt och femtiofem år gammalt, men som såg ut att ha tagits igår. Vårdat med ömhet och kärlek, likt det äktenskap det porträtterar. Jag höll det i mina händer och tittade på de lyckliga själarna som log mot kameran och vars ögon glänste. Kunde de veta att det skulle sluta såhär? Jag tittar på honom. Han tittar på henne tvärs över bordet och uttrycker: 55 år och jag förstår inte var de tog vägen. Jag smeker henne över pannan och kinden innan jag går och berättar att vi syns snart om några timmar igen. Men hennes fantastiske make finns här under tiden. Precis som han gjort i femtiofem år.

 

I bilen på väg tillbaka till kontoret funderar jag över mina egna år som försvann. Tio till antalet. Som känns som ett. Kommer också vara femtiofem en vacker dag. Och fortfarande kännas som ett. Kanske ser jag ingen anledning att äta. Kanske förstår jag inte ens att jag finns längre. Gode gud att det då finns ett femtiofem år gammalt bröllopsfoto som är lika oklanderligt vårdat som vårt äktenskap. Gode gud att denne någon fortfarande sitter mitt emot mig och orkar se mig tyna bort. Som ger hemtjänsten anledning att smeka mig på kinden och berätta att jag inte är ensam i labyrinten i mitt huvud som demensen skapar. För han finns där genom hela det långdragna, onda slutet tills döden skiljer oss åt, just som vi lovat. Vem som finns där för honom när jag är borta går inte att svara på. Om han vill kommer hemtjänsten 9, 13 och 17. Ögondroppar han inte vill ha, kläder han inte vill ta på och mat han inte vill äta. Varför ska han ens kliva upp? Tänk på det idag och lev medan ni kan, innan det är ni som sitter där och vrider och vänder på åren ut och in. 55 stycken och utan att förstå var de tog vägen.