Så jag satte mig på huk och hörde henne
Året är 1940-tal. Det är du, han och över 900 andra passagerare på skutan, som egentligen är avsedd att köra sten och stock och allt möjligt annat utom just människor. Ni står 72 timmar på däck i spöregn och rusk, för att fly kriget för en tryggare värld åt era barn. Men just då är det bara du och han, det goda på flykt från det onda. Även under omständigheter som dessa är ni förälskade. Men du har ingen aning om att du åttio år senare ska ligga bräcklig i en sjukhussäng, på ett äldreboende i en liten by i Västernorrland, och bara minnas honom. Inte längre se honom, höra honom eller känna honom. Du är blind och han är död. Berättandes din historia med skör röst, för ett vårdbiträde på huk vid sängkanten som egentligen inte har tid att lyssna.
Och det stämmer, jag hade absolut inte tid. Men jag såg dig lätta när minnena började komma och jag kunde inte lämna dig ensam i ditt leende. De kommer så sällan den senaste tiden. Så du fortsätter berätta om alla de språk du behärskar, hur mycket du älskar din dotter och du minns så länge och så intensivt att högerfoten på mig domnar. Rum X och Y larmar, då den exakta minuten för deras medicinering har passerat. Men bara det får dig att för en enda kväll somna leendes istället för gråtandes, fylld av vackra minnen istället för ensamhet och sömnmedicin, är det värt stressen det innebär senare. När jag hör larmet och ser ditt rumsnummer på displayen är det exakt detta jag vet att du behöver, redan innan jag vet varför du larmat. Att någon håller dig i handen, tar dig till andra ställen än där din oro dominerar. Det finns så många ställen från förr du kan vara på, hjärtat, din sorg idag behöver inte vara en av dem! Du tror att du behöver min hand på din rygg för att ledsagas till toan, men du kissade för tio minuter sedan, hjärtat. Berätta om Finland istället...
När jag kommer dagen efter och hör att du sovit hela natten utan avbrott vet jag att jag gjorde rätt som gav dig av de andras tid. Jag lyssnade till det oförklarliga som höll mig om axlarna, ruskade om och röt: nu sätter du dig på huk och hör henne. Det kan ta fem minuter eller tjugofem, titta henne djupt i ögonen fast hon inte ser dig, låt henne känna din varma hud mot hennes kalla. Lugna först ner dig och sedan henne, du får stressa vidare när hon är klar. Men nu lyssnar du och följer med henne.
Tillsammans far vi iväg till 1941. Regndropparna är kalla som is och vassa som små knivsuddar mot kinden. Det är becksvart ute och jag är ju egentligen mörkrädd. Jag är så liten där på däck, jag kan inte påverka det runtomkring oss, som jag brukar kunna göra. Ovädret, flykten, smärtan, ovissheten. Du är dyngsur i dina tre lager av kappor, där du står bredvid mig och blickar ut mot en horisont som inte syns. Jag lutar mig framåt och sneglar bort mot din make, på din andra sida. Han är sammanbiten, med den där rynkan mellan ögonbrynen han har när han biter ihop något han inte vill diskutera. Bister. Det kan vara regn i hans ögonvrår, men det kan även vara tårar. Jag lutar bak huvudet, min basker kliar mot hårbotten och jag är dyngsur mot nacken och under kappkragen. Jag kniper ihop ögonen och regnet skjuter in i mina ögonvrår. Känner inte längre mina kinder. Kanske gråter jag, kanske är det regnet. Klarar vi det här? Ja, det kommer bli bra. Ni ska leva lyckliga de närmaste 65 åren innan han avlider. Du kommer samtidigt börja insjukna i alla möjliga åkommor som du förvisso övervinner en efter en, men som ändå bryter ner din kropp. Men nu ska ni bara fokusera på att skapa de lyckliga minnen som du och jag senare kan ta fram, när det gör som ondast och du inte förstår varför du inte bara dör någon gång. Det kommer bli bra, innan det blir dåligt till slut. Men då är vi där tillsammans.
Jag sneglar på er två. Även i katastrofen här på däck syns er inbördes styrka. Res säkert, kära vän, så ses vi vid din sänggavel 2019. Du kommer ha så mycket att berätta och jag lovar att lyssna. Men ni har många år kvar av förälskelse tills dess. Jag lovar att ta mig tiden, så du slipper gråta dig till sömns, full av starka sömntabletter istället för ljumma minnen. Vi gör om det varje gång du larmar.
I evighet.
Amen.