Märta-Li Selin

Till min förskräckelse läser jag att vi rapporterar i dagens ST om ett flertal organisationer där man ser på kombinerad föräldraledighet/semester som ett problem för den egna arbetsplatsen. Det handlar alltså om föräldrar som uttrycks "utnyttja systemet på ett ytterst egoistiskt sätt" för att tillförskansa sig åtta veckors ledighet i sträck. Jag vet personligen inte var jag ska börja gorma...

 

Min första tanke är att jag inte förstår att det kan finnas så många egoistiska människor på personalrekryteringen inom landets organisationer. Hur i hela friden kan man ömka sig själv som arbetsgivare för att ens anställda nyttjar sin lagliga rätt att spendera tid med sina barn? För mig finns inget naturligare i världen än att ett barn ska få spendera sommaren hemma med sina föräldrar. I min omgivning har det alltid varit en självklarhet att vi lappar semestrar och föräldraledighet för att våra barn ska få vara hemma i största möjliga mån under sommarlovet. För vad vore alternativet? 

 

Jag skaffade inte barn för att avstå från att vara tillsammans med henne på hennes lediga sommardagar – för min arbetsgivares skull! Jag tänker inte få dåligt samvete för att min arbetsplats inte fyller upp med personal under den tid jag är borta. Tid som jag gör det jag är tänkt att göra som förälder – vårda och umgås med det dyrbaraste jag satt till denna värld. Ska jag som förälder gå miste om de värdefullaste av dagar jag kanske upplever i mitt liv, för att Kenneth Berquist sitter på polisregion nord och vrider sig i plågor över att han har svårt för att ringa in folk? Hur blev det mitt ansvar att arbetsplatsen har vikarier så att jag kan ta ut föräldraledighet med gott samvete?

 

Innan jag ställde in en föräldraledighet och placerade mitt barn på fritids eller sommarförskola, för att lösa personalbristen åt min chef. Innan det hände flög det grisar utanför fönstret. Det är min och mitt barns förbannade rättighet att få vara lediga tillsammans, oavsett tid på året och det är en lagstadgad rättighet av en anledning. 

Våga du bara uppröras över att jag spenderar tid med mitt barn. Våga du bara antyda att jag belastar arbetsplatsen med min föräldraledighet. 

 

Näe du, fy farao och tack och adjö.