Trafikhumöret 2
Det var en solig måndagmorgon för cirka fem veckor sedan, och jag var på väg in till ett möte i stan, snäppet mer stressad än vanligt efter en utdragen lämning på dagis. Kommer brassandes med humöret i gaspedalen längs med skolhusallén och placerar mig bakom en minivan. Vi brassar tillsammans för att hinna förbi trafikljuset som visar grönt och jag tänker att idag är gud god, för vi kommer hinna precis! Trodde jag, ja...
Minivanen framför mig manövreras av en person som av någon outgrundlig förklaring uppfattar trafikljuset som rött och därför stannar mitt framför mig i ett blomstrande grönt fritt fram att köra-läge. Vi parkerar alltså framför ett grönljus och jag känner att vad i hela helv...!! Jag ger mitt signalhorn en liten dutt, med avsikten att markera ett: Hej hallå där framme! Det är grönt, vad står vi här för? Ha en bra dag och kör försiktigt! En fräsig liten måndagshälsning sådär i allra affektivaste välmening. Men! Chockartat nog blir dessvärre inte dutten bara en liten dutt, utan dutten blir en flera sekunder lång KÖÖÖÖR DET ÄR GRÖÖÖNT VAD VÄNTAR VI PÅÅÅÅ JAG BAJSAR PÅ MIG OM TRETTIO SEKUNDER OCH MIN MAMMA TÄNKER HOPPA FRÅN SUNDSVALLSBROOOOOON FÖR I HELA FRIDEN KÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!!! För tutan fastnar ju naturligtvis. Åh. Så. Pinsamt. Ta mig härifrån punkt nu. Jag sitter och slår på ratten och skriker, en tår är nästan på väg att tränga ut och jag önskar att jag försvinna från jordens yta.
Dessvärre är det inte slut där. För den stackars föraren i minivanen framför blir ju naturligtvis helt förskräckt av mitt utbrott och gör en rivstart, bara för att köra mot rött, eftersom det har hunnit slå om! Jag lyckas få in naglarna under ratten där tutan fastnat och kan flippa upp den så att den lossnar. Pulsen är lätt över 200. Jag känner att jag ser ut som den mest instabila varelse som nånsin färdats i ett fordon och nästan spyr av skam. Och eftersom det inte längre är grönt har jag inget annat val än att köra fram och parkera jag med, bredvid de andra trafikanterna, som omger mig på vardera sida, eftersom jag ligger i mittenfilen. Det enda jag får ur mig för mig själv är: Sådärja! Och nej, jag vågade inte vrida inte på huvudet för att möta de andra trafikanternas blickar som sa: vad är det för fel på dig?! Satt bara och tittade rakt fram och tänkte att nu får jag ju stå för det här och folk kommer minnas mig för tid och evighet, som hon den där bitterfittan i den gula audin. Jag har ju nämligen inte Sundsvalls diskretaste bil, om man säger så. Thank heavens att det finns en till likadan i den här yttepyttestaden, där invånarna har minneskapacitet som elefanter och alla i elefantflocken känner alla.
Så förlåt förlåt förlåt du stackars karl som tvingades köra mot rött i mittenfilen på Skolhusallén, måndagen den 20:e april!! Jag höll på riktigt på att dö på plats, för det var så vidrigt synd om dig. Du måste ha trott jag var förrymd från rättspsyk.
Och kanske framför allt förlåt till den tidigare ägaren av denna kycklinggula skönhet. Du ska veta att folk brukar vinka glatt till mig i tron om att det är du och att om någon kommenterar detta till dig (då i tron om att det var du som satt och gjorde dig halvt skyldig till förargelseväckande beteende i trafik) så snälla hälsa dem att tutan verkligen hängde sig på riktigt. Även ägaren till stans andra kycklinggula Audi 80 vill jag be om ursäkt. Det kan hända att folk blänger ilsket på dig i trafiken och nu vet du varför. Men jag vill bara säga att det i så fall gör mig så jävla glad. Så tack för att du finns och för att vi delar på skammen!
Jag ska skärpa mig, jag lovar.