Fredagsdeppot och hennes höstblues
Så var ännu en vecka på jobbet till ända. Nästa är min sista och veckan efter det kör jag slutspurten på Lindgården. Tidiga morgnar, landstingets outfit och synen av livs levande kött och blod som tynar bort framför ens ögon. Och efter det är sommaren nästan slut. Augusti kommer trilla förbi lika fort som maj, juni och juli. Snart står man där lurvet på vinterjackan petandes i nästan och stampar av förbannelse för att man föddes i den här dyngkalla delen av världen. Det är lika frusterande varje år, nio månader kvar till nästa gång det är dags för sommaren att födas. Sämsta tiden att vara gravid på. Exakt den tiden jag prickade in. Och mina föräldrar, för den delen...
Somliga längtar efter hösten. För att man får tända ljus när det blir mörkt. Jo, förvisso, det är mysigt med levande ljus. Men jag föredrar levande natur. Och sedan hatar jag att åka skidor. Att skotta. Att inte hitta balansen mellan att vara för dåligt klädd och att vara för väl klädd. Att välja mellan att sopa bilen och att betala för motorvärmare. Att få urinvägsinfektion, för att man valde det första. Att det är mörkt när jag vaknar och mörkt när jag kommer hem. Att klä på barn och klä av barn, att overallen droppar över badkaret, att hennes händer är antingen röda av svett eller röda av kyla. Spadar. Halka. Luva. Glömma vantarna. Hosta. Snor. Spindelbensögonfransar.
Vintern är jävulsk.
Men först börjar vi med sista veckan på jobbet.
Trevlig helg!