Märta-Li Selin

Det är klyschigt, jag vet. Men jag kan inte låta bli att förundras av dessa slitstarka, flexibla och psykiskt stabila människor som jobbar inom landets äldreomsorg. Så tänker jag när jag står och rensar 24 surströmmingar till mina åtta boende, efter en leveransmiss där de utlovade redan färdigrensade filéerna uteblivit. Fingrarna känns krokiga och stelopererade, men jag vet att vikarien på andra sidan avdelningen har det ännu värre. Hon är från Eritrea och har aldrig rensat en strömming i hela sitt liv.

 

 

Medan jag står och svär över inälvor och mjältar som luktar ruttet ringer telefonen. Det är kommunens bemanningsenhet ROP och det finns ingen som kan jobba i hemtjänsten imorgon kväll och fredag dag. Hon säger att hon är medveten om att jag redan jobbar sex dagar den här veckan. Men snälla, snälla om jag kunde hoppa in imorgon kväll efter dagspasset på äldreboendet och kanske ta fredag också? Hon ber så snällt och jag vill inte solka ner telefonen med surströmmingsspad. En boende står och skriker i andra örat på mig att hon vill prata med sin son. Självklart, jag tar två pass extra, självklart. Lägger på och tänker att den här verksamheten skulle gå under ifall det inte vore för alla sönderarbetade kvinnor med ryggont och dåligt på fötterna som pressar sig till bristningsgränsen för att ta en för laget. För att kollegorna ska slippa ha ett helvete på torsdag kväll och fredag morgon när de är en man kort. Snälla hjärtat, vi har nyss ringt!

 

 

 

Utan alla fantastiska hjältinnor i äldreomsorgen som tar torsdagens kvällspass och fredagens dagpass, trots att de redan har en helg bestående av tjugo timmar spring skrik och stress framför sig, utan dem gick landet sönder. Det är vi och ni och du och jag som gör det möjligt. Som orkar och orkar och orkar, till pisslön, pisschema, pissdagar och pisskvällar, piss, piss, piss. Har jag det inte på händerna eller i ansiktet, så har jag det på lönekontot och i schemat. 

När jag klev av den där söndagskvällen, efter tio timmar delad tur, skulle min kollega som jobbar heltid kliva på igen på måndag morgon klockan 7, knappt tio timmar senare. För att återigen jobba en sex dagar lång arbetsvecka. Det blir så om man vill jobba heltid inom vården. Korta pass och många dagar. 

Jag beundrar er så för att ni orkar. 

 

 

Nästa gång ni möter ett vårdbiträde eller en undersköterska kan ni visualisera en Modesty Blaise i foppatofflor, landstingets pyjamas och ont i ryggen. Det är det vi är. 

Sveriges genuina hjältar, för vilka vi alla borde stanna upp och säga tack.Tack för att ni pressar er fast ni inte orkar. Tack för att ni duschar min mamma, medan någon annans står utanför och skriker att hon ska hem, en tredje kissar på grannens lägenhetsdörr och larmet går för att en fjärde är på väg ur sängen fast han inte kan gå. Ni är två på avdelningen och ni ska jobba hela helgen för att ta en för laget. Veckans enda lediga dag gästspelar ni på en annan avdelning. Snälla hjärtat, du bor här!

Tack för att ni står ut, tack!