Märta-Li Selin

Jag tror absolut på övernaturlighet. Den sorten där vissa människor är mottagligare än andra för saker som kommer att ske. Jag tror absolut att jag har fått en del av den mottagligheten och att det är därför jag i perioder har ett humör som väldigt få kan hantera. Jag tror att jag ärver inte bara vissas sorger och smärtor i nuet, utan också deras sorger och smärtor som komma skall. Ända sedan jag var liten har jag stannat upp i situationer och känt mig paralyserad, för att jag vetat att när jag lämnar det här nuet kommer inget vara sig likt när eller om jag ens kommer tillbaka. Ibland kommer jag in i rum, utan att förstå hur jag möjligen kan vara den enda som känner att någon vistats i rummet före oss och mått väldigt, väldigt dåligt. Att någon tagit sitt liv i ett badrum eller att det sitter en arg och skitig flicka i nattlinne och tittar på oss.

 

Jag hade en gång en kurator som sa att jag saknade empati. Eller hon trodde att jag hade vissa problem med att känna hur andra känner. Jag tror hon missförstod det avstängda läge jag kan gå in i för att inte ta emot andras liv, och blandade ihop det med att vara empatilös.

Igår var jag på besök hos en granne som jag kommit att uppskatta väldigt mycket och något hon sa fick mig att färdas tillbaka till alla gånger jag lämnat en situation med sorg för att jag vetat att det är sista gången vi ses. Jag kan inte se när människor ska dö, vilket Ullis stundvis kan. Men jag kan se att saker kommer hända och bli väldigt annorlunda, innan de hänt. Jag kan känna stormen innan den drar fram. 

 

Så när jag blev anropad tvärs över gatan i natt på ett glas vin var det nog för att vi båda känner att det ligger i luften. Hon behövde bara få träffa mig, sa hon. Ska jag dö? frågade jag. Jag ville bara se dig, sa hon.

Jag tror inte att jag ska dö. Men jag tror att världen kommer förändra mig inom en snar framtid. För jag känner ju konstigheterna innan de kommer. Och i efterhand förstår jag alltid vad det var som cirkulerade runt huvudena på oss som asfåglar i väntan på sin föda och någon annans död.

Jag är inte religiös, jag är inte troende och jag har inte blivit frälst av Jesus. Jag tror inte att något allsmäktigt finns. För mig är Gud lika verklig som han som kommer den tjugofjärde december med vitt skägg och plastnäsa. För mig är religion ett annat ord för schizofreni. Likväl som jag förstår att religiösa personer eventuellt ser på mig som borttappad och förlorad. Likväl som jag förstår att personer som inte tror på övernaturlighet ser på mig som på Tomas Di Leva.

 

Jag har aldrig sagt till någon förut att jag vädrar orkaner innan de drar förbi. Du som läser är en av de första. Döm mig inte och stå ut med mitt humör, är du snäll. I grund och botten är vi samma köttbitar med puls och känslor. Fast att dina känslor också är mina. Nu jävlar avbryter vi här innan det blir för mycket New Age. Vandra varsamt, så möts vi längs vägen.

Puss.