Trafikhumöret
Du kom i allra minst åttio knyck nedför Granloholmsleden och jag stod med min gula audinos och skulle ut. Tänkte att jag hinner, det är bara sjuttio och du var långt upp i backen. Jag kör ut och brassar på, hinner upp i sextio när du ilsket kör upp i min audistjärt för att markera din irritation. Vi är cirka trettio meter innan korsningen ut på Hulivägen, där du ändå kommer tvingas bromsa in.
Det är fritt fram, jag kör ut. Du saktar in, det är fritt fram och du kör ut. Eftersom du är tungt lastad tar det ett tag för dig innan du kommer ifatt mig uppe i backen, vi är faktiskt ända långt uppe på krönet innan du når den tillåtna hastigheten sjuttio kilometer i timmen. Men väl där uppe när du äntligen kommer upp i fart - då jävlar ska jag få veta att jag lever! Du ligger och kör en meter ifrån mig ända ner till femtioskylten, bara för att visa att du är förbannad, trots att jag bara håller hastigheten. Jag saktar in till femtio vid skylten, och eftersom du (liksom jag) är så jävla trafikelak, blir det kanske till och med även fyrtioåtta, bara för att jag kan.
Vi kör längs Hulivägen och passerar infarten till Hemmansvägen. Och här måste jag erkänna en sak för dig: där skulle jag egentligen svänga av!! Men eftersom du var så fruktansvärt retad av min existens kunde jag bara inte motstå frestelsen att fortsätta krypa framför dig hela vägen ner till rondellen och vända, sådär bara för att jag kan!
Så till dig ilskna fartdåre, som körde en vit skåpbil på Hulivägen idag vid 14.15-tiden, vill jag bara säga följande: tack för att du förgyllde min dotters bilfärd! Hon fullkomligt älskar lastbilar och var eld och lågor i baksätet!
Med vänlig hälsning,
grinig småbarnsmamma som möjligtvis vaknade på fel sida imorse och, liksom du, borde ha stannat hemma.
Må din morgondag bli bättre!
Godnatt