Euphoria, forever 'til the end of time!

Men nu var det längesedan man var sjuk! Jaaaa.... hela... få se nu... 7 dagar sedan det officiella tillfrisknandet! Så jag hann ju utöva mitt sedvanliga dallrande till latinamerikanska toner en vecka i alla fall? Hela 2 pass, varav 0 med favoritinstruktören Daniel. Och nu är det dags för en omgång 2. Jag avskyr de där förkylningarna som kommer krypandes. Det börjar med ett mörkt halsont och tryckande huvudvärk som toppen på ett isberg, vid foten väntar feberfrossa, andningssvårigheter och den ständigt återkommande tanken: är det såhär det ska sluta, is this it? Förkylningar får hellre komma fort och kanske inte så smärtfritt, men ändå, hålla i sig en vecka och sedan goodbye, tack för den här gången, vi syns till hösten när sommarvärmen börjar avta, men jag vägrar klä på mig. Inte inta en och äga en hel och hållen i månader! Så jag tänkte helt sonika köra på som om inget hänt den här gången, träna äta älska och träna äta älska. Under mina långa och besvärliga 25 år på denna jord har jag lärt mig en sak och det är att det finns bara en väg och det är genom det. Men sen vilken attityd man ska ha genom det - det är det ingen som har sagt!

Jag hittade ett litet bakteriekontaminerat minfält i min kyl för några dagar sedan, ännu ett ställe där ingen någonsin dragit trasan, inte ens jag. Mäkta förvånande med tanke på min vurm för renlighet, så att säga. Ännu besynnerligare är kanske det faktum att jag fortfarande inte gjort något åt det? Jag menar, jag hittade i princip en källa till åtminstone en månads dödsångest och kräkningar och det rinner av mig som vatten på en gås? Ja, jag tittar ju naturligtvis inte på det, eftersom jag tittar nästan aldrig i min kyl, eller någon annans kyl för den delen. Ska jag ha nåt river jag upp dörren, tittar utan att se, tar det och smäller igen dörren. Glöm och gå vidare. Men det finns ju fortfarande där och vetskapen om det stör mig inte ens? Ja, jag vet att jag inte är riktigt hundra som har fobi för kylskåp, men så är jag ju inte den typen av flicka som växer på trän heller...

Det intressanta med fobier är att de är så lika varann. Tänk att människor som aldrig har träffat varandra, det måste ju röra sig om miljontals människor sammanlagt världen över som inte känner eller vet om varandra, och så utvecklar de en fobi mot samma sak? Jag menar, oavsett om det är bakterier eller duvor eller trånga utrymmen så är det ju egentligen inte det vi är rädd för, utan de sakerna har vi ju skapat en rädsla för, som ska symbolisera något annat. Det är ju inte som att ha råkat få en stöt av ett elstängsel och sedan vara rädd för att gå nära en hage i tron om att det ska hända igen. Jag har inte vuxit upp i ett grisigt hem, med föräldrar som är hoarders, samlare, jag levde inte i misär i en husvagn på en camping som liten, jag hade ett fint, rent hem och ändå står jag här 25 år in i livet och har packat ner den fobin i livsbagaget, bär det som en hög studentlitteratur på väg till skolan. Hej på dej, här går jag och är rädd. Det var länge sedan jag kände att jag kontrollerade mitt liv sett ur den aspekten, livet har alltid kontrollerat mig och renlighetsmanin har väl knappast gjort mig närvarande i nuet. Att leta smutsfällor och bakteriehärdar när man kommer in på en restaurang och ska gå på dejt är kanske knappast att njuta av livet till fullo. Det är ju att kontrolleras och inte att kontrollera. Men nu förvånar jag mig själv genom att sitta och blogga om det, istället för att stå med trasan och sprayen och vara rädd för att få det på händerna. Betyder det att jag är bättre? Att det håller på att gå över? Eller betyder det bara att... ja, vem vet? Jag tror det beror på att jag har fullt upp med att ha tankarna på annat håll och har bestämt mig för att min mamma ska få ta reda på det nästa gång hon är här...

Det är grå himmel i Bosvedjan idag... utomhus. Inomhus skin sola ska ni veta. Pray it won't fade away. Min morfar sa häromdagen att det går över. Det var förvisso inte till mig han sa det, men jag lyssnade ändå och tänkte att det här kanske är det - att gå över. Bara skrubbsåren på knäna som vet att jag har ramlat och legat, låter jag bli att titta på dem så vet inte jag heller. Om några dagar är Högeskoleprovet. Nu ska jag äta lunch. Sen ska jag plantera en blomma. Ringa några samtal. Klockan 16,45 ska jag träna. För man är bara så sjuk som man gör sig. Och allt går över. Det finns bara en väg och det är genom det. Men vilken attityd man ska ha genom det är det ingen som har sagt. Nu älskar vi!