Men livet och dagarna och tiden, var gör vi av all smärta? Hur bakar vi in det i en måndag, en tisdag, en onsdag och en lördag kväll, med öl och grill och grannar, utan att den syns? En två tre tårar och ett ytterligare glas vin, stäng dörren, vänd mig ryggen, vi syns inte i mina drömmar längre, för vi är ljusår ifrån förut. Vill inte sova, inte drömma, inte vakna, vill inte finnas till, vill inte ha den verklighet vi skapat. Så säg att du förstår mig, livet vill oss illa eller var det vi som gjorde illa livet? En är inte här och en vill inte vara här och en är för olika och en fyller minuterna med andra, är jag den enda alltid närvarande? Så ge mig livet lidandet lönen, ge mig armsvett och fotsvett och bröstsvett och pannsvett så finns ni inte längre, ni finns inte längre, ni finns inte längre. De stunder vi trodde vi mådde var jag bara för att ge en längtan till nåt annat, en sång ni sjöng för längesen då ord betydde allt. Ord betyder inte längre allt och ord betyder egentligen inte längre någonting och mina ord är som luft, men inte den ni andas. En sorts luft ni inte vet. Så bli obetydlig i den, bli det, vill ändå inte mer. Hon är den sista stående hon som alltid reser sig ur askan efter älskareld. Ligg för all del kvar och sparka bakut så fort det inte går er väg. Ni vet inte hälften av vad ni tror. Vi syns aldrig mer i mina drömmar och är så långt ifrån förut. Räck mig succéboken, jag ska skriva den ikväll. Så möts vi på andra sidan av min olycka. Jag går mot livet och ni blir luft, men inte den jag andas. En luft ni inte vet. I evigheten amen.
