Vila i frid alla våldtagna kvinnor i Kongo och dödade människor i Irak

Facebook är som besatt av händelserna i Norge. Alla skriver i sina statusrader om sina tankar de sänder till Norge, R.I.P-grupper skapas hej vilt och folk byter sina vanliga profilbilder till den norska flaggan. Mitt i allt Facebookkaos undrar jag bara - vadan hysterin? Räcker det inte med att det bara är tragiskt, varför gör folk sådan grej av en sak som i andra delar av världen är vardagsmat? Jag ser inte att någon har Kongos flagga som profilbild, till stöd för alla kvinnor som våldtas av soldater, jag ser inte att någon skapar R.I.P-grupper till alla människor som dött i bombdåd i Irak. Men facebookfolket menar att det är annorlunda nu, för man relaterar till norrmännen på ett annat sätt. De är lite mer som vi, liksom. Därför är det viktigare.

Jag tänker ofta på hur det vore att vara kvinna i Kongo eller ha en familj i Irak. Och jag sätter mig in i de österländska människornas sorg när jag ser dem på nyheterna, det rinner inte bara av mig. Så sent som förra veckan, när jag pratade med min unga kollega från Somalia, tänkte jag tanken: undra hur hon har haft det i sitt liv. Har hon förlorat anhöriga? Har hon svält under långa perioder i brist på mat och vatten? Har hon upplevt krig? Hur är det att leva med en korrumperad regering? Jag begrundar det och jag sänder dem tankar så gott som dagligen och kanske är det därför jag inte går i taket av detta som hänt nu. För det finns ju med mig varje dag, att alla inte lever i samma trygghet som jag.

Misstro inte min empati, jag sänder också tankar till Norge. Men de är inte annorlunda mot för dem jag sänder till en svältande vän i Gambia. Det är lika viktigt var än i världen det må hända. Så sänd de människorna tankar också, och inte bara till Norge för att det ligger närmare på kartan. Alla människor är lika värda och det gör lika ont för alla att mista en anhörig, alla bär samma sorg. Tänk på det.