Den dag mitt arsle tuggar hö, som min svärfar (hustrus far) skulle ha sagt.

För ett tag sedan gav jag mig på en bok. En bok som alla säger är såååå bra, ja, den är bara såååå braaa, bättre än filmerna, du bara måste läsa den!!! I arslet. Sida upp och sida ner av vedervärdigt trams. Till slut låg jag och slet förbi sida efter sida, för jag bara orkar inte ligga och bli självmordsbenägen när jag ska till att sova, enbart för att jag ligger och tomläser någon jävla topplistebok, som alla säger bara är såååå bra, och som dessutom är skriven i teckenstorlek -6, där silverfiskarna i badrummet är större, liksom.

Män som hatar kvinnor. Vilken jävulskt äcklig och tråkig bok. Den var så jävulskt tråkig så jag fick panikångest av att läsa den. Alltså Sagan om ringen-böckerna är roligare att läsa. Och innan jag, vid sida 35 typ, slog igen boken och sa till mig själv -aldrig i helvete att jag öppnar något dylikt dravel igen, så kom jag att tänka på följande:

förstår ni att det finns människor som suttit och skrivit detta, och tycker att det är jättespännande!? Förstår ni det!? Fattar ni hur det måste vara att umgås med såna människor? Som tycker det är jätteintressant att skriva sida upp och sida ner, om någon jävel som sitter och håller nån jävla monolog om nån jävla affär, typ som den Jan Guillou var inblandad i på 1300-talet. Fattar ni, alltså!? Nå så jävulskt tråkiga människor. Han får ju Tolkien att framstå som fucking RAW-comedy-club-material. Alltså, Stieg Larsson. In i helvete vilken jävla aptråkig gubbjävel.

Fattar ni, den var så tråkig så jag gick liksom förbi stadiet där böcker är så tråkiga så man somnar, och istället blev anfådd och kände hur en panikattack närmade sig. Förstår ni tråkighetsfaktorn då?