Tog du vara på din dag idag?

Genom jobbet i hemtjänsten gör jag många möten med många olika livsöden på en dag. Och när tiden tryter och tålamodet är slut och det är 15 minuter kvar till lunch, men man befinner sig i en helt annan del av stan, när humöret är i botten och man bara längtar till klockan sexton då man får åka hem till sitt - det är då jag måste påminna mig själv om vad det är jag gör egentligen. Det är lätt att man finner sig stirrande blind på personen man hjälper som bara den där sjuka tanten, som sitter på sängkanten och bara är vresig, eller på den där farbrorn som bara en enkel ruta på schemat, Förmiddag 1 - 25 minuter. Insats: mathållning, byte av inkontinensskydd, överlämning av läkemedel. Och det var ett helt liv i mina händer på ynka 25 minuter. Men vem är det du möter egentligen Märta-Li, frågar jag mig då? När tid finns och vi sitter och pratar över en kaffe vid köksbordet, då passar jag på att titta på personen framför mig och ställa mig frågan- vem var du? Och vem är du nu? Och vad jag får för svar de gångerna, det ska jag berätta för er nu.
 
Jag möter personerna som ni inte ser. De som också har byggt ett liv en gång i tiden. De har skjutsat barn till skolan, kommit hem från jobbet och ätit en tråkig tisdagsmiddag med sin andra hälft, druckit en kaffe på balkongen en solig dag och haft stora drömmar om att bli gammal ihop med den de älskar. Men så blev det inte för de jag möter. Jag tror inte att någon av de jag hjälper hade föreställt sig att de skulle sluta sina liv som de gör. Och så många som ångrar att de inte levde livet tacksammare medan de kunde. Jag har aldrig mött så många ensamma och ledsna människor i mitt liv, som sedan jag började i hemtjänsten. För jag har aldrig tidigare satt mig ner och tagit mig tid att lyssna. Vem var du?
Jag har heller aldrig mött så många människor tidigare som önskar att det fortfarande fanns tid för dem på jorden, att livet fortfarande var deras. Att det fortfarande fanns spring i deras gamla ben, för springet i huvudet finns ju fortfarande kvar. Att de slapp allt vad dosett och stödstrumpor och hemtjänst heter. De vill också gå på affären själv och handla sin egen mat, mat som de tycker är god. De vill också kunna säga till sin älskade: men vad säger du, ska vi ta en promenad efter middagen? Eller: ska vi ta och grilla med Anderssons på lördag? Det ska ju bli sånt fint väder! De älskade är i själva verket döda sedan fjorton år tillbaka och benen bär inte över huvud taget längre.
Vad brukade du laga för mat medan du kunde? frågade jag en av mina damer sist vi sågs. "Ååååå...KÅLPUDDING" utbrast hon överlycklig av blotta minnet, innan verkligheten sjönk in en sekund senare och hon blev nyans mörkare i sinnet. Och jag sitter mittemot och tänker att kålpudding kommer jag aldrig äta igen utan att känna tacksamhet över att det är jag själv och inget storkök som har lagat den.
 
Igår lämnade jag en blind man ensam i sin rullstol vid köksbordet. "Hur länge ska jag sitta här nu?" frågade han mig uppgivet, och jag hör mig själv svara: "du ska sitta här till klockan 19. Då kommer jag tillbaka och så får du gå och lägga dig". Mannen gömmer ansiktet i händerna och säger ledset: "men det är ju jättelänge." Han får en kram, för det är allt jag kan göra, och sen går jag därifrån. I mitt hjärta är hans smärta min. Och klockan är bara 15.00.
 
När jag kommer hem på kvällarna är jag arg på dig, friska människa, som aldrig förr är jag mordiskt irriterad. Du som kastar dig i bilen och drar på en spontanweekend till stockholm över helgen, du som ska gå på ett aerobicspass ikväll, du som står framför mig i kassakön på Coop, du som tjafsar med din partner om småsaker, du som gör allt detta och inte uppskattar att du kan. Mina pensionärer önskar inget hellre än att leva som du. De önskar inget hellre än att ha någon att småtjafsa med. För vem vill leva sitt liv efter hemtjänstens sju-sexton-schema? Vem i hela friden vill sitta ensam vid ett köksbord i fyra timmar, med tankarna om livet som var,  snurrandes runt runt i huvudet, jag ser ingenting och jag hör knappt heller, och hela tiden vet jag att imorgon är exakt likadan. För jag är ju bara en ruta på någons tråkiga schema.
 
Så mycket sorg över livet som försvann som jag tar emot av de sjuka och ensamma människor jag möter har jag aldrig mött tidigare. Men det har fått mig att uppskatta mitt eget liv så mycket mer. Alla borde få möjlighet att få lära känna dessa människor, för att få sig en rejäl smäll i ansiktet, ett uppvaknande för att känna tacksamhet över vad ni har. Kanske är det du själv som blir lämnad vid köksbordet en vacker dag. Kanske är det du själv som bara får duscha en gång i veckan eller äta mat du inte tycker om. Det kanske är du om några år som inte kan kliva upp på morgonen när du vaknar, utan måste ligga timme efter timme och vänta på att just din ruta ska bli först på hemjänsten schema. Och tro mig, du kommer ångra att du tjafsade över skit, och inte tog vara på din tid bättre.
 
Därför ställer jag dig frågan nu, friska människa: tog du vara på din dag idag?
För imorgon är den borta och då är det för sent. Och en dag är du kanske bara en ruta på någons tråkiga schema, ensam vid ett köksbord. Tänk på det idag när du möter människorna omkring dig och vill starta ett tredje världskrig med din partner om disken i slasken. Det är okej att göra det, men njut av att du fortfarande kan. Bara det ber jag dig om idag, du friska människa.
 
1 Mamsen:

skriven

Du har SÅ rätt, Märtis, och du beskriver det SÅ bra!!
Vi människor tar sällan vara på vår tid och uppskattar inte det vi har. Människor i gemen har en tendens att fokusera på det andra har och som de själva saknar.
Jag identifierar mig inte med den gruppen människor, för jag ser nästan alltid det stora fina i det lilla grå, men jag har istället en tendens att tillåta arbete att uppta min tid, så att jag inte får tid för det som verkligen betyder något -- alltså, personer och aktiviteter som ger lycka, harmoni och livstrivsel.
Efter att ha läst din tankeväckande text, vaknar återigen viljan att förändra mitt invanda mönster -- en känsla, som pockat såååå många gånger förr, men som livet och omständigheterna ständigt lagt krokben för. Kommer jag måhända att lyckas ändra på livet och omständigheterna nu? Kanske inte helt o hållet, men jag strävar i den riktningen och hoppas. <3 :)

2 Madelene Nattfrost:

skriven

Bra skrivet.

3 hustrun:

skriven

Åh vad bra beskrivet! Åh vad jag saknar dig sötis!

Kommentera här: