Märta-Li Selin

Igår var lång dag och inatt var mycket lång natt. Jag ska berätta.

Mor och Dimitrie rullade in med lastbil till Bagarmossen, ca 12.30.
Hans och Stefan slet ont med oss i lägenheten. Och evigt tack, för annars hade vi fortfarande stått där med kartonger att fylla. Men tiden gick fort, fast vi slet ont och på några timmar hade vi tömt lägenheten från golv till tak. Vi var ner på lokala puben och åt, kramade pizzakillarna förevigt adjö, torkade en tår och gick hem och fortsatte med det sista.

Så tänkte jag, jag gör ett ryck och sätter upp några lappar om Tusseloobäbisen, som har sprungit bort.
In i det sista drar man ut på att ringa fucking Bagarmossens djurkukhus och fråga om de har fått någon påkörd rödvit katt.

Liten parentes: (det var ju också fint gjort när jag hade tappat bort Jörgen Jönsson och ringde dem efter många veckors grämande, presenterade mig, sa som det var, min katt har rymt, han är röd och vit och jag undrar om ni har fått in någon sådan. Ja, det hade de. Var han öronmärkt? Ja, det är han. Då ska jag kolla upp det, om du ringer mig igen om en timme, så har jag ett svar då, kanon, då hörs vi, bra, heeeej klick.
Och så en timme senare: Hej, jag pratade med en sköterska för en timme sedan, hon bad mig återkomma för hon skulle kolla upp en påkörd katt som ni har fått in, jag undrar om jag skulle kunna få tala med henne igen. Ja, nu är det ju så att dagpersonalen tyvärr har gått för dagen, så om jag får be dig återkomma efter helgen på telefontid igen, så ska du få tala med henne då. Ursäkta, jag vill inte gå hela helgen och undra om det är min katt ni har fått in. Ja, men eftersom dagpersonalen har gått för dagen då, så får jag be dig återkomma då efter helgen på telefontid, så ska du få prata med henne då. Men NEJ säger jag, jag vill veta ikväll om det är min katt ni har fått in, hon bad mig ju återkomma om en timme, och det här är om en timme.
Ja, jo, men eftersom dagpersonalen har gått hem för dagen då, så får jag be dig återkomma efter helgen på telefontid då, så ska du få prata med henne då, men jag kan ju säga så mycket som att om din katt är öronmärkt så är det förmodligen inte den vi har fått in, för då hade vi kontaktat dig på en gång, bara tatueringen är tydlig och siffrorna går att läsa...MEN HADE DU KUNNAT KLÄMMA FRAM MED DET FÖR 15 NERVSAMMANBROTT SEDAN! KLICK!) Liten parentes slut.

Jo jag lunkade fram där och klistrade upp Har-någon-sett-Tusseloobäbisen-lappar på portar, soptunnor, lyktstolpar och på Ica. Så står jag där på Ica och bah: där sätter jag den, det blir bra. Och får syn på lappen un der: Kisse saknar sin familj och så en bild på Tusseloobäbisen.

Slet fram mobiltelefonen ur behån, slog numret och skrek DET ÄR MIN KATT DET ÄR TUSSELOOBÄBISEN GE MIG DEN!
Och jag försökte beskriva henne, men jag vet ju inte hur hon ser ut! Hon är vit och röd naturligtvis, och så har hon de där dragen som bara jag (och Ziri) ser. Pussmunnen, bäbisansiktet. Tjejen skeptiskt: pussmun... Jag hysteriskt: JA PUSSMUN JAG FLYTTAR TILL SUNDSVALL OM 15 MINUTER GE MIG KATTEN!

Och eftersom jag är helt värdelös på att beskriva på ett troligt sätt hur Tusseloobäbisen ser ut, eftersom jag känner att jag låter hur otrovärdig som helst och jag aldrig skulle lämna ut katten till mig, får vi mötas och jag visa bilder på henne.

OCH DET VAR TUSSELOOBÄBISEN!
Ett underbart återseende.
Hon var blyg först, så jag fick slita fram henne ur garderoben, men när jag pussade på henne och höll henne i famnen så bufflade hon in huvudet mot min bröstkorg och liksom kramades JÄTTELÄNGE! Sen ville hon ner, och in i buren. Tusseloobäbisen ville hem.
Så jag sa till tjejen, underbara L som hade köpt så mycket fina saker till Tusseloobäbisen, jag har en likadan unge hemma, 10 veckor, en liten tjej som ingen vill ha, det är Tusseloos lillasyster.
Och de var så fina när de gick där tillsammans Astrid och L, efter att vi sagt tack för oss och packat in det sista i bilen.

Jag kom där med Tusseloobäbisen i buren, och hon var det enda som fattades.

Pekade på kattplankan och sa, där bor vi. Och L sa, men den har hon ju suttit och tittat på hela dagarna! för deras fönster vetter mot mitt, men att de inte hade förstått ifall hon verkligen bodde där eller om hon såg någon fågel eller något spöke, så där som katter kan göra. :)

Tusseloo hade suttit i ett träd i fem dagar och blivit hackad på av kråkorna, och det kostade dem 1000 kr för dem att en arborist (trädklättrare) skulle ta ner henne.

Resan hem gick fort, Jörgen Jönsson fick sitta med oss i kupén, för som av en händelse hade vi en bur för lite, helt plötsligt.
Han satt, låg, åmade sig och rullade runt i mammas knä i 5 timmar. Mamma med ena handen på katten och andra handen på ratten.

Vi kom fram till lillasyster strax efter 23, skulle börja packa ur lastbilen, jag bär in Jörgen och hör MÄRTAA, TUSSELOO ÄR LÖS! jag säger det är helt jävla otroligt, jag fick tillbaka katten för 5 timmar sedan och nu är hon lös igen. Sen förstod jag ju att hon var lös i lastbilen, för Tusseloo ville nämligen inte sitta i någon bur, så den hade hon klöst sönder...

Och hon var jättelycklig när vi började hissa ner lastflaket, vi såg en liten vit tass som stack fram och Tusseloos meeeeeo. Ida fick tag i henne i nackskinnet, så ingen skada skedd.

Ida har en stackars katt som heter Carola, och som är ett havande nervvrak efter den här natten. Mycket fet och mycket stressad. Jag släppte in Jörgen Jönsson igår, Carola fick syn på honom och gjorde skriet (målningen). Sen kom 4 katter till, två ungar och en ungkatt och en vuxen katt, Skrufvan Karlsson, som är Carolas mamma. Skrufvan Karlsson och Carola går jättebra ihop, ungarna bryr sig inte så mycket, Tusseloobäbisen ligger under sängen och är lite traumatiserad eftersom det igår var första gången hon både satt i bur och åkte bil (och även första gången hon satt i ett träd fem dygn, halvt uppäten av kråkor). Jörgen Jönsson bossar på som vanligt.

Nu hoppas jag bara vi får komma in så fort som möjligt i lägenheten så Carola slipper stressa. Jag har lagt upp henne, högst upp i trådbacken i hennes garderob nu, där hon ligger och stressar av.

Allt är så bra igen.
Det har aldrig känts bättre att vara hemma.

Jag älskar alla mina vänner i huvudstaden, men hemma är ändå hemma och Stockholm är Stockholm.

Nu ska jag klappa den återvunna, återfunna, men alltid älskade lilla Tusseloobäbisen.