Märta-Li Selin

Kroppen är bra märklig. Den är ju min, i den bemärkelsen att det är jag som bor i den, jag som lever med den och  jag som ansvarar för och vårdar den. Samtidigt är den inte hundraprocentigt min då den ständigt är föremål för andras granskande ögon och kommentarer. Jag vet inget som är så acceptabelt att värdera och kommentera som kroppen, eller då menar jag ju såklart: andra människors kroppar. 

I samma stund som dina ögon landar på någon annans kropp görs denna kropp till din. Därför att du tar in det du ser och ut kommer värderingar, åsikter och kommentarer. Oavsett om hon är snygg eller ful, har hennes kropp slutat vara hennes samtidigt som vi tar oss rätten att kommentera den. Då är den helt plötsligt vår kropp, och fritt fram att bedömas och värderas. Marlene var och hälsade på idag, men herregud vad tjock hon blivit! Såg du Josefine på gymmet, hon måste ha gått ner från L till XS på 3 månader, hon har blivit så himla smal (och fin!) Oj, vilka bristningar hon hade fått på rumpan, om jag vore hon skulle jag ha en lite mer täckande bikini. Ser du hennes hängbröst, snacka om att jag aldrig kommer amma mitt barn! Allt det här är ju sådant som vi hör, tänker och säger (kanske till och med dagligen!) utan att tänka på att vi då samtidigt gör anspråk på någon annans kropp.

 

Bakom detta ligger en föreställning om att kvinnor ska vara smala, lyckliga och sexuellt tillgängliga för män. Jag är ledsen, men det är det vi landar i. För vi matas så sjukt mycket av hur man ska se ut, genom det offentliga rummet (reklampelare, reklamaffischer, TV-reklam, tidningar osv) och det är en miljö vi växer upp i och tar intryck av utan att vara medvetna om det. En miljö som utgår ifrån föreställningen om kvinnan som sexuellt tillgänglig för mannen. Jag skulle vilja säga att en majoritet av befolkningen, om ni börjar fråga runt bland era vänner och folk i er omgivning, anser att man inte kan vara lycklig tjock. Det finns liksom en allmän inställning till övervikt som något negativt, vilket det naturligtvis också många gånger är, men den inställningen är kopplad till attityden om en tjock människas fulhet och inte till hennes ohälsa. Tjocka människor är olyckliga, punkt slut. För ingen kan vara glad över att ha en kropp som inte attraherar andra.

Nu tycker många av er att jag är radikalt feministisk, och det är jag inte. Män och kvinnor börjar faktiskt leva på samma ytliga villkor idag, där även mäns kroppar granskas och värderas, och bakom det ligger ju en form av kvinnlig attraktionskraft. Kvinnor börjar ta mäns kroppar i anspråk, i och med att även män hetsas till att träna, vara solbrända och lättklädda (och sexualiserade) i det offentliga rummet. Något jag är och alltid har varit starkt emot: glorifiera inte ätstörningar och träningsstörningar i TV-reklam, på reklamaffischer, genom skyltdockor och genom att uteslutande leasa anorektiska och ortorektiska modeller. Sluta romantisera denna snygga ohälsa! Det gör mig skitfrustrerad!

 

Nu till den känsliga delen av det här inlägget.

Jag har alltid varit supersmal och superanti den offentliga vikthetsen som idag råder. Jag har alltid haft värderingen att du får se ut hur fan du vill, du är ändå lika mycket värd! Men jag har också alltid varit hon som kommenterar andra människors kroppar. VARFÖR ÄR DET SÅ!? Jag blir så upprörd över mig själv!! Hur kan man å ena sidan vara så starkt kritisk till medias och modeindustrins vikthets och å andra sidan så ytlig, ful och dömande mot överviktiga människor. Kanske för att jag är en produkt av detta ytliga samhälle? Jag vet inte. Men jag vet detta eftersom jag själv har gjort en sjuhelvetes viktresa i och med att jag blev gravid och fick barn. För då var ju jag helt plötsligt den där tjejen som gått från S till XL och som andra har rätt att kommentera och värdera, både bakom min rygg och rakt i mitt ansikte. För som jag har fått höra hur mycket vikt jag lagt på mig och hur oattraktiv jag blivit, och som jag har jämförts med andra mammor som inte lagt på sig. Som jag har tvingats upp på det där förbannade löpbandet dagligen för att åter bli attraktiv och tillgänglig för någon annan än mig själv. Där och då blev det så oerhört tydligt: min kropp är inte bara min. Den är din och din och din och hans och hennes och deras och hela världens. Den är allas som känner för att värdera den. Vad jag inte förstod innan (eller förstod gjorde jag väl, men jag insåg inte vidden av det eftersom jag inte märkte av det i samma negativa utsträckning), är att min kropp aldrig har varit min. Den var aldrig min innan heller, på den tiden den var smal och snygg. För även då tog andra den i anspråk när de värderade och kommenterade den.  Däremot gjordes ju detta bara i positiv bemärkelse, och därför märkte jag aldrig av det. Men att göra den resan, att gå från smal och attraktiv till överviktig och oattraktiv, gjorde att det blev så tydligt för mig: det har hela tiden bara handlat om att vara tillgänglig för andra. Min kropp är inte bara min. Har aldrig varit och kommer aldrig bli.

 

Och med det vill jag återkoppla till det jag inledde detta inlägg med: kroppen är bra märklig. För jag vet inget som är så acceptabelt att värdera och döma som en människas kropp. Inte hudfärg, inte handikapp, inte sexualitet kommenteras lika öppet som vikt. Ingen tar ju sig rimligen rätten att öppet fråga en annan människa: jaha, och hur kommer det sig att du är så mörkhyad? Jaså, du är från Somalia...

Att däremot få frågan: när ska du föda då? (då man i själva verket redan har fött två månader tidigare) är normaliserat på ett helt annat sätt. Det passerar obemärkt förbi på ett helt annat sätt, precis som sexualisering av kvinnan passerar obemärkt förbi på alla andra sätt varenda dag i det här förbannat ytliga samhället.

Jag sa till min fina psykolog häromdagen att jag vet inte om jag går att ändra. Först var jag supersmal och superlycklig (dock med en föreställning om att vikt inte är superavgörande för en människas psykiska supervälmående), sedan blev jag överviktig och olycklig, och nu är jag halvsmal och halvlycklig. Hon menar på att det är väl bara att jobba med sig själv och att tänka positivt kring människors inre värde, men jag tror helt enkelt inte att det går. Det blev så jävla påtagligt där och då. Tjocka människor är fula och olyckliga, både deras partners och de själva.

 

Jag är så förbannat arg på sättet man sett på mig och mitt människovärde under denna viktresa. Jag är arg på sättet man ser på ALLA kvinnor som inte har skyltdockeform, både de som fått barn och de som inte fått det. Vad ska vi göra? Det räcker inte att tänka positivt kring människors inre värde. För det hjälper ju knappast mig från att bedömas och värderas av andra. För vet ni hur jag känner?

 

Det här är jag. Min mage är dallrig och hänger över, både när jag står och när jag sitter. Mina lår gnuggar mot varandra när jag står och flyter ut när jag sitter. Jag är blek och jag har inte alltid rakat benen och mina trosor är fula och matchar ALDRIG min behå. Jag är ingen modell ur en gilettereklam. DET HÄR ÄR JAG!!! Fattar vi det nu? Ni och vi som tror att en människas värde sitter på utsidan. Det här är livet, det här är min kropp, det här är jag!