I den tattiga lilla staden Sundsvall...

När jag skulle till Annika i fredags, för lite nachos och idolåskådning, skulle jag göra något så besvärligt och opraktiskt rent socialt sett, som att åka buss i Sundsvall. Det finns inget sundsvallsbon är så dålig på som att på ett naturligt sätt samlas i kollektivtrafiken. Detta eftersom den typiska sunsdvallsbon är 1. Inte så gatuvan, 2. Rätt förstoppad och 3. Så in åt helvete egoistisk. Det gör det liksom lite svårt för sundsvallarna att samsas om platser på bussen, resa sig för äldre, inte occupera barnvagnsutrymmet så att folk med barnvagn får vänta trettio minuter på nästa buss och att överlag kollektivåka smärtfritt. Hur konstigt det än må låta så hittade jag i alla fall en ung tjej längst bak i bussen i fredags, som inte kunde kategorisera sig som den typiska sundvallsbon, eftersom hon mycket öppensinnigt tog mig och mina lokaliseringssvårigheter till sig, vilket är lite annat än vad man kan säga om själva busschauffören...

Jag kliver på 2:ans buss mot Birsta, för att byta buss utanför Ica Maxi, till 5:ans buss, som alltså ska ta mig till Ljustadalen, där Annika bor. Jag har fått veta att hållplatsen där avstigning skall ske heter "Aprilvägen" och jag försöker fråga den kvinnliga busschauffören, ca 50+, ifall hon kan hjälpa mig dit...

Jag: Hej hej... säger den vad hållplatserna heter?
Busschauffören: Va?
Jag: Säger bussen vad hållplatserna heter?
Busschauffören (mycket bittert): Nej, de här bussarna säger ingenting... de säger ingenting de...
Jag: De säger ingenting... men om jag sätter mig här fram, kan du stanna på Aprilvägen då?
Busschauffören: Hur ska jag veta var på Aprilvägen du ska av?
Jag: Hållplatsen heter Aprilvägen...
Busschauffören: Det finns ju många hållplatser på Aprilvägen, jag kan ju inte veta var du ska av...
Jag: Alltså, hållplatsen heter Aprilvägen?
Busschauffören: Jamen, det vet inte jag vilken det är...!
Jag (lätt ställd): Det vet du inte?
Busschauffören: Varför tror du att vi ska veta sånt?
Jag (skrattar): okej...?

Och eftersom hon börjar pyssla med annat och praktiskt taget ignorerar mig, - uppenbarligen anser hon att vi har pratat färdigt och att jag ska chansa vilken hållplats som är Aprilvägen -, så går jag och sätter mig och hittar alltså denna mycket sympatiska unga flicka, som säger ja, det finns en hållplats som heter Aprilvägen, nämligen den på vilken hon skall kliva av, så jag kan vänligen följa med henne då, så ska hon visa...

Och jag lovar att hade det inte varit så mycket stök från två barn i bussen när jag klev av så hade jag ropat till buschauffören och berättat att DET HÄR ÄR HÅLLPLATSEN APRILVÄGEN! SÅ NU VET DU DET!! Jag lovar. Damn it, så jag hade njutit av det! Nu klev jag bara av i tysthet och var i chock hela vägen till Annika. Inte förrän det första glaset Åkessons rödvin landade i min lever, började min högst ovanliga fåordighet, som en reaktion på denna absurda bussfärd, avta.

Men det är okej i tattiga, lilla Sundsvall att fråga varför passagerarna tror att busschaufförerna ska kunna hållplatserna. Personligen anser jag det höra till buschaufförsallmänbildningen att känna till de gator de trafikerar. Om inte för sitt eget intresses skull så åtminstone för passagerarnas. En trevlig busschaufför hade åtminstone gett mig en bussturlista. Men så var det ju det där med Sundsvall och trevliga människor som vi stöp på...
1 hustrun:

skriven

Det var INTE en busschaufför med glatt humör:( Trist. Du skulle gett henne en pepparkaka så hon blir lite julsnäll! Saknar dig, kram!!

2 Tenoren:

skriven

Du kunde ju ha sjungit



En busschaufför, en busschaufför, det är en kär'ng med surt humör...;)

Kommentera här: