Ibland glömmer jag att jag finns

har ett värde, och rättigheter till åsikter och känslor. Det försvinnar bland tankarna.

Men jag tänkte överleva det som kväver.
För det är inte viktigt när vi står vid livets ände -att vi utstod saker för att andra ville det, uppfyllde deras önskningar. Det som räknas är att vägen jag gick var min.

Minns en natt i vintras. Vad hade jag gjort ensam på fridhemsplan? Jagat en människa jag trodde mig förälskas av. Gav upp, frös, åkte hem, sminkade av, kröp i säng, värdelös. Han ringer. Kliver upp, sminkar mig, ringer en taxi han säger han ska betala. Fick en tillstymmelse till värde genom någon annan.

Pratar livsgrubblerier med taxichauffören. Går dagens ungdom alltid ut såhär sent på kvällarna? vill han veta. Jag svarar att jag har varit ut redan, hunnit hem och lägga mig till och med. Och när jag säger det hör jag att det är någon annan än jag som pratar, för jag skulle aldrig göra något sådant, men vems ord är det, vem är det som lägger ord i min mun?

Och taxichauffören är tyst så jag fortsätter spinna.
Jag brukar säga åt andra som träffar någon...gör aldrig något du inte skulle gjort innan. Glöm aldrig principer, åsikter, värderingar för att han ber dig. Glöm inte vem du är och förändras inte.

Taxichauffören upprepar det jag säger. Säger jag är klok. Frågar om jag brukar göra som jag gör nu?
Säger nej, får distans till det jag gör för första gången på flera månader och där dör jag lite för dig.

Vi är framme. Taxichauffören ber mig minnas det jag sa. Gör aldrig nåt du inte skulle gjort innan, ropar han.

Kliver av på krogen han brukar hänga på. Han har gått hem.
Blöt om fötterna, traskar i slask hem till honom, fryser, hatar mig själv.
Slår koden till hans port, hasar trappan upp, ringer på dörren, ringer på telefonen, men han har somnat. Så jag sitter i trapphuset en halvtimma innan jag ger upp och beger mig ut i vintern igen. 350 kronor fattigare och med mindre värde än innan. Traskar till tunnelbanan, blöt om fötterna, dör för dig, hatar mig.

När jag stod där och väntade på taxin, Rusthållarvägen 81, Bagarmossen, halkade jag på trottoaren och rev upp jeansen jag bar, för första gången. Varenda gång jag tar på mig de där jeansen, eller bär dem och kommer att få syn på den där revan så minns jag och hatar hur jag försvann för dig. Eller inte just dig, men hur jag försvann för någon. Säger till mig själv att det kommer inte hända igen. Och ändå händer det hela tiden.

Och jag fortsätter försvinna för att få ett värde.
1 airaM:

skriven

Känner igen mej i det här. Man känner sej så liten, så väldigt liten..

2 Tomas P:

skriven

Ett värde för sig själv och andra hoppas jag att du kan få utan att leva enbart för någon annan. kram



Och om du ska försvinna så får vi sätta på dig en hundpejl!

3 Tomas P:

skriven

men så är dom juh från ånge oxå, pojkarna ;)

4 Din vän:

skriven

Så bra skrivet. Jag hade ett sånt... ska man kalla det förhållande?



Jag gjorde allt för honom.... Och han bara sket i mig och behandlade mig som skit. Trots att jag var en ganska "fin" flicka med bra moral och värderingar så var det nåt inom mig som fick mig att gå emot allt jag stod för... så fort jag var tillsammans med honom.



Jag mådde så dåligt... men jag kunde inte sluta träffa honom heller. Jag trodde också det var kärlek eller nån form av vänskap... Det var inget av dem.



Jag var sårbar och han visste om det. Såna killar vittrar till sig det på nåt sjukt sätt. Men jag skyller inte allt på honom... Det krävs två för att dansa tango. Och jag gjorde mina danssteg.



Bryt kontakten med honom. Det kommer aldrig att bli bra. Få tillbaka din självrespekt! Du är värd en kille som behandlar dig som en prinsessa.



För mig varade "förhållandet" i 2 år och jag blev så sliten av hela situationen. Det eskalerade i en abort. Precis som innan betedde han sig som ett riktigt svin, tills dagen före operationen då han plötsligt insåg att det var allvar, men ändå förstod han inte riktigt. Och han hade just träffat någon annan också.



Då rann det över och jag bestämde mig för att det var nog. Aldrig mer.



Efteråt var jag ledsen och kände mig deprimerad. Men inombords hade jag bestämt mig för att resa mig upp och lära av mina misstag. Jag struntade i allt vad killar hette. Jag fokuserade på MIG SJÄLV. Att må bra. Att bli mer självsäker. Att vara positiv.



Flera månader senare träffar jag en underbar man som uppskattar mig för den jag är och behandlar mig som en riktig kvinna.



Och vem ringer 1 år senare och vill be om ursäkt och träffas igen... Nej, du... Han fick alla sina chanser och förstörde dem!



Du är en söt och smart tjej, nöj dig inte med vad som helst. Det finns en hel värld där ute som bara väntar på dig...



KRAM från mig och du ska se att saker och ting löser sig!

5 Kerstin:

skriven

I know the feeling. Jag undrar varför vi sätter så lite värde på oss själva när det väl kommer till kritan? Beror det på samhället? :/

6 PS:

skriven

Vilket underbart melankoliskt inlägg. Sammanfattar nog oss alla, men du är en av få som kan sätta ord på det. Värdesätter det, och trots att jag inte känner dig känns det som att jag gör det. Ta hand om dig och försvinn inte!

7 Mamsen:

skriven

Ååh älskade dott!!! Om jag kunde få grabba den där karlsloken hårt, hårt i... ja, du vet var!!!!



Du är en varmhjärtad, intelligent, humoristisk, vacker, kvinnlig, begåvad, ekvillibrist -- såna som han är inte värdiga dig!! Han är en skit och det vet du väl, eller hur? Och vad gör man med skitar?

Man bevärdigar dem varken tid, ork eller engagemang. Drop him! Forget him!! Du är så ofantligt mycket mer värd!

Men ta lärdom av den förfärliga kvällen/natten och upprepa aldrig misstaget. Ge dig själv till en man som har vett att visa dig uppskattning, kärlek och omtanke.



Jag älskar dig!!!

Kommentera här: