Att vandra på utsidan: Vill bestämma själv
Handläggare Ylva på Soc var helt fantastisk. Hon tog kopior på allt och sa det såg bra ut, hon ska handlägga ärendet färdigt innan torsdag. Sedan är det väl som inte upp till henne, utan högre instanser som fattar de avgörande besluten, men ett bra mottagande är ju absolut inget att se ner på. Hon var jättesnäll, en väldigt bra och fin människa.
Läkare Kaisa däremot, gjorde ju bedömningen att jag inte alls "känns deprimerad". "Det har suttit människor där du sitter som är mycket mer deprimerade än vad du är. Visst kan jag skriva en remiss till Andreashuset, men jag tror faktiskt inte det är någon idé, vi kan inte bota det du vill ha hjälp med...så vi säger att du jobbar 50% från och med mitten av maj då..."
Jag ger upp!
Jag fattar inte vad det är jag säger som gång på gång blir fel!
Min kurator och min förra läkare sa båda exakt samma sak, och de känner inte över huvud taget varandra, eller har någon kontakt sinsemellan: Märta-Li...du vet att du ger ett intryck av att ha allt under ganska stor kontroll va?
Min kurator: du kommer in här och det känns som om livet är frid och fröjd...men jag, som din kurator, vet ju att det inte alls är så.
Fd läkare: det känns som om du ger sken av att ha allt under kontroll, men inombords tror jag nog att du är ganska nedstämd och inte vet vad som händer.
Grattis.
Så det sa jag till läkare Kaisa.
De säger jag ser kontrollerad ut, jag har ingen aning om varför det är så.
Jamen precis! säger läkaren.
Så hon remitterade mig, men sa det är ingen idé, eftersom jag blivit nekad två gånger innan och slarvats bort när jag väl blev intagen.
Så vad händer då liksom? Jag är ju för stor för Ungdomsmottagningen om en månad. Ska jag klara mig själv då eller? Ska jag komma tillbaka från Turkiet, kastas in i livet igen och ta plats?
Har jag berättat om resan?
Mormor och morfar har bjudit mig till Turkiet. På lördag. Två veckor.
Jag har aldrig varit utomlands med dem. Det ska bli de bästa två veckorna i mitt liv.
De betalar mat och så har jag fått 1000 lira att handla för.
Det bästa i hela livet kommer det vara...
Jag var i Bulgarien med Pappa och Cickis en gång också.
Också helt otrolig. Bara åka och någon som tar hand om mig, ser till att jag får mat tre gånger om dagen och dricka utöver det.
Läkaren frågade mig om mitt sociala nätverk. Först lät det som om jag skulle svara på ifall jag är med i A-kassan eller inte, men när jag tänkte efter så förstod jag att hon nog menar vilka människor jag har i livet. Så jag sa jag har en arbetskamrat, en granne...men mest vill jag vara ensam hemma. Så frågar hon: vet du vad det innebär? Ja, det innebär att jag slipper en massa elaka människor, säger jag och hon ser ut som: jaaa, lilla gumman...
ALLA säger likadant, ALLA!
Men det ääääär bättre att gå till arbetet.
Men jag vill VARA ENSAM. Jag vill inte lära känna nya människor och jag vill inte småprata om vädret och jag vill inte bli sårad. Kan jag få bestämma det själv? Jag vill vara hemma med mina katter, som är snälla. När jag var yngre drömde jag om en egen stuga i en stor skog, långt bort från all mänsklighet, och bara en massa snälla katter. Så blir jag stor och får inte ens bestämma det längre? Jag har försökt introducera nya människor i mitt liv, som normala människor gör, och nej, det är ingenting för mig. Människor är elaka, och så är det bara. Katter är snälla.
Och här klack det till i läkare Kaisa: Jamen det är depression.
TACK! Då har vi rett ut det. Kan vi gå vidare nu, när du tror mig?
Så skulle hon ha mig att ta blodprover. -ER. Pluraländelse.
Och här gör jag ju då det som min kurator frågar om: gör du verkligen så, och så skrattar hon och säger ja, du är rolig du...
Jag nickar och ler och håller med och så gör jag absolut inget av det.
Säger jamen så braaa, jaa, blodprov, jaa det är ju bra, TOPPEN , ett papper också, var lämnar jag det då, till labbet, kanon, jättebra, då syns vi, kanon, hörs heeeej...
Och så går jag ut genom entrén, utan att passera gå.
BLODPROV? Är hon inte klok? NU? IDAG? På en gång! NÅL i min ven. INGEN sticker något i mig. INGEN!
Jag kräks ju alltid, om jag inte svimmar först. Då kräks när jag jag vaknar på brits, med huvud nedsänkt. Kräks och grinar. Vägrar lämna över armen.
Då kan du sträcka fram armen, säger sköterskan.
Och så tittar hon lite skeptiskt på mig, för jag svarar ju jaa, okej, naturligtvis och sträcker inte fram armen.
Ja armen då, säger hon. Va? säger jag. Kom här, säger hon när hon börjar fatta och sträcker sig efter min arm, och jag säger vänligt men bestämt: nej.
Nej. Som i kvinnoförsvarskurser. Nej.
Behöver vi någon som ska hålla i handen? frågar hon. Hålla handen, tror hon jag är intim med vem som helst, tänkte jag första gången. Efteråt förstod jag ju att det handlade om: hålla HÅRT i handen. För till slut måste man ju som räcka fram den, och hon försöker lirka på det där jävla bältet. GLÖM DIN DRÖM. Inget jävla bälte här. Aldrig. Glöm. Och det får de faktiskt inte sätta på mig. Så de får hitta det de ska ha ändå, det är inte mitt problem, något jävla bälte är det inte tal om.
Så vi har några gånger då jag sliter bort armen och sköterskan säger, du får inte slita bort armen då, jag säger nej, okej och sliter bort ändå. Till slut håller en annan sköterska i armen, så att jag inte kan slita bort den och så får jag nöja mig med att grina istället. Och sen säga, ursäkta mig, och kräkas på toa. Sen har jag väääärldens äckelfeberfrossa på kvällen.
Och det här känner jag som inte för i dagsläget.
Hon ville kolla levervärden och blaha i min baconros.
Kanske hon vill, men jag vill vara ensam eller så vill jag ha ett nytt liv, kan jag få det kanske? Nej.
Man får ju som inte alltid som man vill.
Hon ska remittera mig till Mariapol.
Vad vill ni?
♥ ♥ ♥Märta-Li♥ ♥ ♥
skriven
Oooo
Skönt att Ylva@soc bemötte dig på ett bra sätt. Vi hoppas att beslutarna kommer med positivt besked efter sina överläggningar.
Jag gissar att Kaisa är en allmänläkare/husdoktor och inte legitimerad psykolog. Läkare kan vara buffliga ibland och uttrycker sig inte alltid korrekt. Skönt att Kaisa till slut ställde diagnos depression samt skickar remiss till Andreashuset. Där måste du visa lite jävlaranamma så att du inte bli borttappad igen. Själv tycker jag att Kaisa kunde ha sjukskrivit dig tills utredningen är gjord men det är ju min personliga åsikt.
Låter skönt med miljöombyte och ladda batterierna. Jag vill också komma ifrån allt ett tag :)
Har man blivit orättvist behandlad och sviken vill man gärna vara ensam. Det är ju naturligt att undvika sådant som är obehagligt. Utsätta sig för risker är obehagligt men dessvärre måste man det ibland. Alla människor är inte heller elaka men kan bete sig lite underligt i pressade situationer då man intar försvarsställning eller inte vet bättre. Jag känner till en katt som kommer smygandes och stryker runt benen för att sedan gå till attack med utspärrade klor för att sedan sitta fast på benet och låta ilsken. Elakt tycker jag för snällt är det inte.
Det där med spruträdsla är jag en av ledarna i den ligan. Jag tittar till och med bort när de visar nålar på TV eller i tidningar. Eftersom jag har väldigt små blodkärl MÅSTE de först sätta plåster med bedövningsmedel(EMLA). Sedan finns det nålar som de har till barn som kallas butterfly. Det är något jag kräver om de skall tappa mig på blod. Förhoppningsvis visar provresultaten på någon orsak och de kan sätta in medicinsk behandling. Har man någon infektion i kroppen så mår man ju kasst av det också så det finns en bra anledning till blodprov även om det är obehagligt.
--- 8< ---
Vad vill ni?
--- >8 ---
Jag vill så mycket men vet inte var man skall börja och får försöka hålla mig kort :P
Jag vill bli/vara frisk vilket de flesta säkert håller med om.
Jag vill såklart att alla skall vara friska och harmoniska vilket inkluderar det mesta.