L som i lärarstudent
Modern har lämnat stan och jag sitter hemma med en kopp te, Grey's Anatomy och halsont som sakta vandrar uppåt och in i näsan. Så det är väl näsont då antar jag. Uppkommer av flitig shopping i fuktig stockholmvinterkyla, som tydligen är en miljon gånger smärtsammare att uthärda än norrlandsvinterkylan. Det är otroligt vad synd det kan vara om huvudstadsborna ibland. När de gnäller som bäst över kylan här nere och deras kroppar sakta men säkert börjar erövras av rigor mortis (likstelhet), så brukar jag försöka få dem lite lättare till sinnes genom att be dem inbilla sig Norrland en kylig vinternatt i januari, termometern visar 30 minusgrader och man tror att stunden har kommit då man tar sina sista andetag, men mina berättelser gör det tydligen bara värre. Som svar ger huvudstadsborna mig ett gnälligt "men det är inte samma kylaaa, det är mycket fuktigare luft här nere än i Norrland" och jag blir så frustrerad!!! OOOHHHH! Kyla som kyla! Jag skiter fullständigt i luftfuktigheten, 30 minus är 30 minus för guds skull! Jag ger blanka fan i hur frisk luften känns i norrland, det är kallt. PUNKT SLUT.
Nu har jag fått gnälla över det också, så nu är jag glad igen. :)
På mindre än en vecka har jag upplevt tre helt makabra situationer på två olika cafén och ett McDonald's här i Stockholm.
Vi börjar med absurt cafébesök nr 1. Coffehouse by George, på Götgatan mellan Medborgarplatsen och Skanstull på Södermalm. Jag ska bjuda min granne Hasse på fika, och mitt enda kriterium för att jag ska klassa ett café som besöksvärdigt, är att man kan få skummad sojamjölk. Så jag säger till Hasse, "jag frågar om man kan få skummad sojamjölk, och kan man inte det så går vi vidare". Så jag börjar med att fråga "kan man få skummad sojamjölk?" Som vanligt stirrar cafébiträdet på mig som om jag lider av någon obotlig, äcklig och smittsam sjukdom. "Skummad sojamjölk..." är det standard att de upprepar, och jag måste svara "jaa?" Så tjejen tittar lite misstänksamt på mig, men bestämmer sig för att okej, visst kan jag få skummad sojamjölk om jag vill det. Så Hasse tar emot en kaffe och en räkmacka och Märta-li får syn på sojamjölkspaketet som står på bänken. Efter att ha frågat tre gånger ursäkta kan jag få titta på mjölkpaketet, ursäkta kan jag få titta på mjölkpaketet, URSÄKTA KAN JAG FÅ TITTA PÅ MJÖLKPAKETET, tack så mycket, så besannas mina farhågor om att jag skymtade lite rött på paketet. Röda sojamjölkspaket är inte till för att drickas. "Det här är matlagningsmjölk" säger jag till tjejen. Hon svarar mig "assååå...va?" Jag upprerar det nyss sagda och hon svarar mig "jaha? Vill du inte ha det eller?" Jag säger att visst kan jag prova, men det är fortfarande sojamjölk för matlagning och bakning. Bruden läser inte ens på paketet, hon tittar på mig och svarar att det är det de ALLTID använt, passar det inte så kan jag ju ta nåt annat...Märta-li blir extremt irriterad och ryter att hon ska prova. Märta-li tar en klunk, håller på att kräkas, lämnar glaset på bordet och är förbannad resten av kvällen, morgonen därpå, hela dagen och hela kvällen, och varje dag ända till igår, då samma situation uppstod på café Cronan i gamla stan. Café Cronan som jag är stamkund på, the place number 1 som aldrig har gjort mig besviken, och lyckligtvis inte gjorde det igår heller.
För när jag fick min skummade sojamjölk, tog en klunk och kände det vända i magen, höll hårt om bordskanten och tjöjdes och tänkte ner, ner, ner, NER SA JAG! så kände jag att jag kan bara inte vara tyst. Jag gick fram till killen i kassan och sa "ursäkta, sojamjölken är jätteäcklig, den är till matlagning och bakning" och den underbara människan ta mig bövelen gav mig tillbaka min tro på mänskligheten igen (naturligtvis var han inte svensk och wannabehuvudstadsfödd snobb som tjejen på Coffehouse by George). Himlen öppnade sig för mig och bakom honom steg änglar med rosa nattlinnen och glorior som sjöng haaallelujah, halleluja, hallelujah, hallee-lujaaah. För det han gjorde var att fråga om jag skämtade, läsa på förpackningen och sedan säga "shit vad pinsamt, vi har köpt fel. Vad vill du ha istället?" Och eftersom jag började rodna så kraftigt och blev så fnittrig och nervös så ilade jag tillbaka till bordet och ropade över axeln att det behövs inte, jag sockrar den bara så blir den god igen. Vilket den inte blev. Så efter att det hade svartnat sig för ögonen en andra gång, och stjärnor av äckel susade runt mitt huvud, så var jag tvungen att gå tillbaka och säga, "förlåt, men det är verkligen jätteäckligt, kan jag få en te istället?" Och han svarade att naturligtvis ska jag inte tvinga i mig något, så jag fick en kopp chai-te och ett pepsodentleende som min mamma skulle ha bett honom sudda bort på en gång om hon hade sett det, för hennes dotter är faktiskt bara, få se nu 1986...15 år, min unge man!
Ett och samma kafeterimisstag, två helt motsatta sätt att hantera det på.
Snabb slutsats: Coffehouse by George, Götgatan -big no no.
Café Cronan, Tyska brinken, Gamla stan -big yes yes. Och cafékillen: come to mama, baby!
(Mamma glömmer att hon läste det där sista.)
Efter shopping, shopping, shopping avslutade vi kvällen med Tsegay på mitt andra stamställe Söderhof, där vi ölade, ölade, ölade. Vi skiljdes åt på perrongen vid Medborgarplatsen, Tsegay bor på blå linjen och vi på gröna. Så där stod vi modern och jag, och humpti dumpt...McDonald's here we come!
Öl har en fantastisk förmåga att förvandlas till kiss på tio gånger kortare tid än det tar att dricka det. Därför var jag kissnödig på sekunden då vi kom in i donken. Vi beställer och passerar en toalett. Som är låst. Som man måste ha en KOD för att komma in till. En av kassapersonalen passerar. "Ursäkta, men jag vill ju kissa!" säger jag till honom. Får svaret "Jaha! Men då skulle du ha tagit det där!" Min mor kröker ryggen, lyfter på läppen och ögonbrynen, spärrar upp ögonen och säger "ursäkta, vaddå?" Killen suckar "amen", slår koden till toaletten och SLITER upp dörren, som ögonblickligen far igen under ett "neej!". En tjej satt nämligen och kissade. Killen himlar med ögonen och säger helvete och försvinner iväg. Kvar står jag och min mor och kastar huvudena bakåt och skriker av skratt. Hur normalt är det att säga helvete efter att man precis öppnat toalettdörren för någon som uppenbarligen inte var klar, utan satt och kissade eller bajsade eller vad hon nu gjorde, och sedan dra iväg som en avlöning? Vore inte det normala att säga "oj ursäkta", först till tjejen, och sen till oss, och förklara: koden är det här och det här, när hon är klar är det bara att ni slår den så kommer ni in? Inte då. Helvete är det han får ur sig, och sen drar han. Holy mother of jesus.
Dagens bokstav är L som i lärarstudent. Helt fantastiskt att jag, som lider av tidernas beslutsångest, har lyckats fatta beslutet att lärare -that's my thing. Så jag studerar till gymnasielärare i spanska och psykologi på Stockholms Universitet. Flashigt.
När folk frågar mig vad jag gör, svarar jag att jag pluggar till lärare. "I vilka ämnen?" frågar de mig. "Spanska och psykologi svarar jag". Varpå de enormt intelligent konstaterar att de måste få reda ut vissa saker. Till exempel huruvida jag pratar spanska. Därför är det regel att de frågar mig: "jasså? Pratar du spanska???" och så ser de ut som fågelholkar. Det jag tänker är "naturligtvis idiot, tror du jag tänkte simulera att jag pratar spanska eller, och sedan se hur lång tid det tar innan någon kommer på mig?" Det jag svarar är "Jaa, sedan jag var 11 år" och så ser jag ut som om jag aldrig har hört den IQ-fiskmås-frågan förut och att jag tycker att det är helt normalt att fråga någon som pluggar till lärare i spanska om hon pratar spanska. Det är ungefär som att fråga någon som arbetar i restaurangkök vad han gör, och när han svarar "jag är kock" förvånat fråga "kan du laga mat???" Varför är det ingen som frågar "Kan du psykologi???" Det är alltid "kan du spanska???" Jag hade inte tänkt fejka mig igenom spansklärarutbildningen, bara för att det är så kul att ta studielån, och besides...om jag inte hade pratat spanska hade jag varit pretty busted vid det här laget. Och om jag mot alla odds tog mig igenom universitetsspansklärarutbildningen och fejkade att jag kan spanska, så skulle jag ju i alla fall avslöjas ganska fort vid min första anställning? Det är ju ändå gymnasiet, på mellan- och högstadiet kan man ju åtminstone prata om nachos och tacos och salsa och låtsas som att himlen är blå och solen skiner. Det fungerar inte på gymnasiet. Om min gymnasielärare i spanska hade kommit in och börjat prata om tacos hade jag ju allvarligt börjat överväga om hon led av någon form av ätstörning, besatthet av mat eller vad det var frågan om? På gymnasiet lär man sig konjunktiv, satsdelar och grammatik. Nada sobre tacos.
Så snälla låt mig slippa svara på den frågan igen. Alternativet är att jag ställer liknande motfrågor och att det sedan uppstår en minst sagt tryckt stämning, och det vill ju ingen av oss, eller hur?
Så, ja jag pratar spanska, jag började prata spanska när jag var 11 år, det är 50 % av mitt liv och nu studerar jag alltså till lärare. I spanska. Vilket minst sagt kräver att jag behärskar det språket.
Nu har jag gnällt klart för idag.
Jag ska glögga, äta pepparkakor och ädelost och så ska jag julpynta! :) Klockan nio är det Poirot på 4+, så jag har två timmar på mig innan jag ska krypa ner i sängen och drömma mig bort om att jag fick ligga och smeka Poirot med en fjäder över den lilla magen och gnussa in min näsa i hans rullade 1800-talsmustascher och frusta "prsshshshshhsuuuuu" så att de fladdrade fram och tillbaka som björklöv i stormen Gudrun.
Och nej jag är inte seriös...
God natt alla och kärlek till de som följer min blogg!
Tack för fina kommentarer och ert engagemang!
Over and out.
Nu har jag fått gnälla över det också, så nu är jag glad igen. :)
På mindre än en vecka har jag upplevt tre helt makabra situationer på två olika cafén och ett McDonald's här i Stockholm.
Vi börjar med absurt cafébesök nr 1. Coffehouse by George, på Götgatan mellan Medborgarplatsen och Skanstull på Södermalm. Jag ska bjuda min granne Hasse på fika, och mitt enda kriterium för att jag ska klassa ett café som besöksvärdigt, är att man kan få skummad sojamjölk. Så jag säger till Hasse, "jag frågar om man kan få skummad sojamjölk, och kan man inte det så går vi vidare". Så jag börjar med att fråga "kan man få skummad sojamjölk?" Som vanligt stirrar cafébiträdet på mig som om jag lider av någon obotlig, äcklig och smittsam sjukdom. "Skummad sojamjölk..." är det standard att de upprepar, och jag måste svara "jaa?" Så tjejen tittar lite misstänksamt på mig, men bestämmer sig för att okej, visst kan jag få skummad sojamjölk om jag vill det. Så Hasse tar emot en kaffe och en räkmacka och Märta-li får syn på sojamjölkspaketet som står på bänken. Efter att ha frågat tre gånger ursäkta kan jag få titta på mjölkpaketet, ursäkta kan jag få titta på mjölkpaketet, URSÄKTA KAN JAG FÅ TITTA PÅ MJÖLKPAKETET, tack så mycket, så besannas mina farhågor om att jag skymtade lite rött på paketet. Röda sojamjölkspaket är inte till för att drickas. "Det här är matlagningsmjölk" säger jag till tjejen. Hon svarar mig "assååå...va?" Jag upprerar det nyss sagda och hon svarar mig "jaha? Vill du inte ha det eller?" Jag säger att visst kan jag prova, men det är fortfarande sojamjölk för matlagning och bakning. Bruden läser inte ens på paketet, hon tittar på mig och svarar att det är det de ALLTID använt, passar det inte så kan jag ju ta nåt annat...Märta-li blir extremt irriterad och ryter att hon ska prova. Märta-li tar en klunk, håller på att kräkas, lämnar glaset på bordet och är förbannad resten av kvällen, morgonen därpå, hela dagen och hela kvällen, och varje dag ända till igår, då samma situation uppstod på café Cronan i gamla stan. Café Cronan som jag är stamkund på, the place number 1 som aldrig har gjort mig besviken, och lyckligtvis inte gjorde det igår heller.
För när jag fick min skummade sojamjölk, tog en klunk och kände det vända i magen, höll hårt om bordskanten och tjöjdes och tänkte ner, ner, ner, NER SA JAG! så kände jag att jag kan bara inte vara tyst. Jag gick fram till killen i kassan och sa "ursäkta, sojamjölken är jätteäcklig, den är till matlagning och bakning" och den underbara människan ta mig bövelen gav mig tillbaka min tro på mänskligheten igen (naturligtvis var han inte svensk och wannabehuvudstadsfödd snobb som tjejen på Coffehouse by George). Himlen öppnade sig för mig och bakom honom steg änglar med rosa nattlinnen och glorior som sjöng haaallelujah, halleluja, hallelujah, hallee-lujaaah. För det han gjorde var att fråga om jag skämtade, läsa på förpackningen och sedan säga "shit vad pinsamt, vi har köpt fel. Vad vill du ha istället?" Och eftersom jag började rodna så kraftigt och blev så fnittrig och nervös så ilade jag tillbaka till bordet och ropade över axeln att det behövs inte, jag sockrar den bara så blir den god igen. Vilket den inte blev. Så efter att det hade svartnat sig för ögonen en andra gång, och stjärnor av äckel susade runt mitt huvud, så var jag tvungen att gå tillbaka och säga, "förlåt, men det är verkligen jätteäckligt, kan jag få en te istället?" Och han svarade att naturligtvis ska jag inte tvinga i mig något, så jag fick en kopp chai-te och ett pepsodentleende som min mamma skulle ha bett honom sudda bort på en gång om hon hade sett det, för hennes dotter är faktiskt bara, få se nu 1986...15 år, min unge man!
Ett och samma kafeterimisstag, två helt motsatta sätt att hantera det på.
Snabb slutsats: Coffehouse by George, Götgatan -big no no.
Café Cronan, Tyska brinken, Gamla stan -big yes yes. Och cafékillen: come to mama, baby!
(Mamma glömmer att hon läste det där sista.)
Efter shopping, shopping, shopping avslutade vi kvällen med Tsegay på mitt andra stamställe Söderhof, där vi ölade, ölade, ölade. Vi skiljdes åt på perrongen vid Medborgarplatsen, Tsegay bor på blå linjen och vi på gröna. Så där stod vi modern och jag, och humpti dumpt...McDonald's here we come!
Öl har en fantastisk förmåga att förvandlas till kiss på tio gånger kortare tid än det tar att dricka det. Därför var jag kissnödig på sekunden då vi kom in i donken. Vi beställer och passerar en toalett. Som är låst. Som man måste ha en KOD för att komma in till. En av kassapersonalen passerar. "Ursäkta, men jag vill ju kissa!" säger jag till honom. Får svaret "Jaha! Men då skulle du ha tagit det där!" Min mor kröker ryggen, lyfter på läppen och ögonbrynen, spärrar upp ögonen och säger "ursäkta, vaddå?" Killen suckar "amen", slår koden till toaletten och SLITER upp dörren, som ögonblickligen far igen under ett "neej!". En tjej satt nämligen och kissade. Killen himlar med ögonen och säger helvete och försvinner iväg. Kvar står jag och min mor och kastar huvudena bakåt och skriker av skratt. Hur normalt är det att säga helvete efter att man precis öppnat toalettdörren för någon som uppenbarligen inte var klar, utan satt och kissade eller bajsade eller vad hon nu gjorde, och sedan dra iväg som en avlöning? Vore inte det normala att säga "oj ursäkta", först till tjejen, och sen till oss, och förklara: koden är det här och det här, när hon är klar är det bara att ni slår den så kommer ni in? Inte då. Helvete är det han får ur sig, och sen drar han. Holy mother of jesus.
Dagens bokstav är L som i lärarstudent. Helt fantastiskt att jag, som lider av tidernas beslutsångest, har lyckats fatta beslutet att lärare -that's my thing. Så jag studerar till gymnasielärare i spanska och psykologi på Stockholms Universitet. Flashigt.
När folk frågar mig vad jag gör, svarar jag att jag pluggar till lärare. "I vilka ämnen?" frågar de mig. "Spanska och psykologi svarar jag". Varpå de enormt intelligent konstaterar att de måste få reda ut vissa saker. Till exempel huruvida jag pratar spanska. Därför är det regel att de frågar mig: "jasså? Pratar du spanska???" och så ser de ut som fågelholkar. Det jag tänker är "naturligtvis idiot, tror du jag tänkte simulera att jag pratar spanska eller, och sedan se hur lång tid det tar innan någon kommer på mig?" Det jag svarar är "Jaa, sedan jag var 11 år" och så ser jag ut som om jag aldrig har hört den IQ-fiskmås-frågan förut och att jag tycker att det är helt normalt att fråga någon som pluggar till lärare i spanska om hon pratar spanska. Det är ungefär som att fråga någon som arbetar i restaurangkök vad han gör, och när han svarar "jag är kock" förvånat fråga "kan du laga mat???" Varför är det ingen som frågar "Kan du psykologi???" Det är alltid "kan du spanska???" Jag hade inte tänkt fejka mig igenom spansklärarutbildningen, bara för att det är så kul att ta studielån, och besides...om jag inte hade pratat spanska hade jag varit pretty busted vid det här laget. Och om jag mot alla odds tog mig igenom universitetsspansklärarutbildningen och fejkade att jag kan spanska, så skulle jag ju i alla fall avslöjas ganska fort vid min första anställning? Det är ju ändå gymnasiet, på mellan- och högstadiet kan man ju åtminstone prata om nachos och tacos och salsa och låtsas som att himlen är blå och solen skiner. Det fungerar inte på gymnasiet. Om min gymnasielärare i spanska hade kommit in och börjat prata om tacos hade jag ju allvarligt börjat överväga om hon led av någon form av ätstörning, besatthet av mat eller vad det var frågan om? På gymnasiet lär man sig konjunktiv, satsdelar och grammatik. Nada sobre tacos.
Så snälla låt mig slippa svara på den frågan igen. Alternativet är att jag ställer liknande motfrågor och att det sedan uppstår en minst sagt tryckt stämning, och det vill ju ingen av oss, eller hur?
Så, ja jag pratar spanska, jag började prata spanska när jag var 11 år, det är 50 % av mitt liv och nu studerar jag alltså till lärare. I spanska. Vilket minst sagt kräver att jag behärskar det språket.
Nu har jag gnällt klart för idag.
Jag ska glögga, äta pepparkakor och ädelost och så ska jag julpynta! :) Klockan nio är det Poirot på 4+, så jag har två timmar på mig innan jag ska krypa ner i sängen och drömma mig bort om att jag fick ligga och smeka Poirot med en fjäder över den lilla magen och gnussa in min näsa i hans rullade 1800-talsmustascher och frusta "prsshshshshhsuuuuu" så att de fladdrade fram och tillbaka som björklöv i stormen Gudrun.
Och nej jag är inte seriös...
God natt alla och kärlek till de som följer min blogg!
Tack för fina kommentarer och ert engagemang!
Over and out.
skriven
Usch, lilla stackare - börjar du bli förkyld? Det är väl sånt som händer så här i julhandeln, när alla trängs med varandra i affärer o restauranger - det blir liksom en slags bakteriell utjämning, vilken förstås resulterar i att några åker på feber o snuva. Men honung, te o vila ska nog ta udden av det onda, ska du se.
Pyss!