Märta-Li Selin

Det är ett herrans packande och bärande på hemmafronten just nu.
Mor har blivit stor och ska lämna boet.



Känns bitterljuvt.

Det är som så att min moder har försett mig med sin egna nya fina rosa sony ericsson walkman mobiltelefon.


Fast rosa.
Gulligt.

Själv har hon offrat sina sista ören på att köpa en ny till sig själv. Så jag sa som så att morsan, ja bjure på en fika nånstanns som tack. (Mycket generöst av mig). Och så hjälper jag dig att flytta över i din nya telefon (otroligt mycket generöst av mig). Och när mor får säga sitt hamnar man tveklöst, alltid, no matter what, på gamla hederliga:




Mor till vänster och jag till höger:



(Skojar bara)

Nej men hur som helst så hamnade vi på donken, där jag lät generositeten flöda och min mor fick välja vad hon ville från menyn, utan att behöva bry sig om priset. Jag kände för att låta henne få lyxa lite, så jag sa "Ta vad du vill ha, kosta vad det kosta vill". Så hon såg på mig med sina stora ögon och jag riktigt såg hur hon njöt  när det väl hade sjunkit in och när hon vände sig om och insåg att hon stod där med hela menyn och världens alla möjligheter framför sig. Hon var tvungen att ta sats några gånger för det kändes så overkligt för henne, hon såg på mig med är-du-verkligen-säker-blicken och jag nickade ett myndigt se-så mot henne. Så hon sade stolt till killen bakom disken: en stor latte och en cheeseburgare, tack. Själv tänkte jag på vad Anna Skipper skulle sagt, så jag skippade latten och tog en apelsinjuice istället till min cheeseburgare. "Och så vill jag ha fullkornsbröd" sa jag och min mor utbrast "OH! JAG Å, JAG Å!" 
Betalade och gick och satte mig medan min mor tänkte att det var nu eller aldrig, tog tillfället i akt och la in en stöt hos killen bakom disken. Jag började sprätta upp min mobil, lade ut alla delar på bordet och sim-kortet på brickan (så att jag inte skulle tappa bort det). Min mor kom och satte sig, efter att ha fått nobben av killen i disken, så vi började sprätta upp hennes mobiltelefon och kastade huvudena bakåt och asgarvade högt tillsammans, pinsam tabbe efter pinsam tabbe, då vi försökte få alla bitar på plats igen (och nej grannen Hans, det är inte så lätt som det verkar).
Så fick jag den briljanta idén att jag skulle rensa bordet på pommes frittes, hamburgarpapper och juicetetror. Så jag samlar allt på min bricka och struttar iväg mot källsorteringen, vräker ner allt i övrigt-facket och går tillbaka och sätter mig vid bordet, där jag gör den hårresande upptäckten, då jag ska till att montera ihop min nya telefon: helvete!
Simkortet, var det ja...
Så medan min mor sitter och surplar sin latte och pillar med sin nya mobiltelefon som hon har alla pusselbitarna till, får jag gå fram till killen i disken och presentera mig som FBI-agent på topphemligt uppdrag och be att få gå igenom deras sopor, det är för deras och kundernas säkerhets skull.
Nej jag fick fint gå fram och berätta att jag kastat mitt simkort i deras fucking sopor, och så fick jag komma runt på baksidan och så var det bara att slå sig ner och sätta igång. Det roligaste av allt var killen bakom disken som log lite lätt "lycka till" mot mig, gick ut till min mor och sedan kom infarandes som stormen Gudrun igen och flåsade "jahaaaa, det är ett sånt simkort, jag trodde det var kortet till badhuset du hade råkat kasta!"
Kortet till badhuset...just det. Första tanken: och du lever kvar i vilket århundrade?? Andra tanken: Märta-Li 5 år, står på trampolinen och nyper åt näsan med höger hand, korallblå baddräkt med små gula och röda korvar på, simdyna runt midjan, slickad badmössa på huvudet, simglasögon och det äckliga grisrosa gummibandet runt fotleden med den äckliga nyckeln till det äckliga skåpet i det äckliga omklädningsrummet. Reaktion: asgarvar.
Så där satt jag på golvet i det lilla utrymmet bakom Mc Donald's sopor, med bearnaisedip, pommes frittes och ketchup upp till armbågarna, och letade ett pyttepyttesuperpytteminilitet simkort. Som inte går till badhuset, utan till min telefon...just det. Mc Donald's personalen gick förbi och tittade på mig som om jag led av någon äcklig sjukdom. Och i soptunnan som var fucking full när jag, och tjejen som hjälpte mig, började återfann vi mitt simkort, som går till min mobiltelefon och inte till badhuset, längst ner. Varför inte. I soptunnan som var full fann vi det längst ner. Naturligtvis. Längs ner. Så när hon nästan lika lycklig som jag, då jag insåg att hon hade hittat det, utbrast "här är det!!" flög jag upp och gav henne en den äckligaste kram hon någonsin tagit emot.
Sprang ut till min mor i restaurangen, indränkt i dip och kethup och annat oidentiferbart klet, där hon satt och fnittrade och sörplade latte och pillade på sin nya mobiltelefon i godan ro.
Två gånger marinerade jag mina armar med tvål och hudlotion som luktar mandel. Men den inre smutsen går aldrig att tvätta bort. Jag brukade vara en Mc-donald's-sopor-oskuld. Inte längre. Men vi klarade det tillsammans, tjejen och jag. Tillsammans var vi starka och tillsammans tar vi oss igenom dagen som den kommer.
Jag träffar henne aldrig igen, men bara vetskapen om att hon finns där ute gör mig stark.
Älskar dig för evigt.

Nu har jag pausat nog i flyttandet!
Och min mor vill ha en paintillustration av det inträffade, så det ska hon få när jag kommer hem.



Virgin no more!

Kärlek till er alla, och gott nytt år!
Må ert 2009 bli lika vackert och fyllt av upplevelser som mitt 2008 varit.
Hörs igen under flyttpaus nr 2.

Over and out.



Kärlek från flickorna i Sundsvall.